Det var en lågoddsare att Hilary Mantels avslutande bok om Thomas Cromwell, The Mirror & the Light, skulle vara lika bra som de tidigare, alltså av mycket hög klass. Samma kan sägas om den sista boken i J.M. Coetzees trilogi, The Death of Jesus, som nog inte handlar om Jesus men ger tyngd åt en pojkes liv i en omgivning där man inte helt kan vara säker på vad som är vad. Två av litteraturens stora som fortsätter att ge oss storverk.
Till min glädje upptäckte jag två goda svenska författarskap, nämligen Magnus Dahlström med den välskrivna och omvälvande boken Förhör, och Tony Samuelsson vars alternativa Sverige blir kusligt levande i Jag var en arier (och även i efterföljaren Kafkapaviljongen). Mycket jordnära och realistiska var novellerna av Lucia Berlin i A Manual for Cleaning Women, men med en inneboende glöd som trollband den här läsaren.
Konkret fantastik berättad ur en naturguds synvinkel fick vi i Ann Leckies bitvis svårlästa men mycket intressanta The Raven Tower. Med Becky Chambers fyra astronauter fick vi förståndet och vänskapen hårt prövade vid landningen på fyra mycket olika planeter i To be taught, if fortunate. Något liknande hände i Adrian Tchaikovskys Children of Ruin, uppföljaren till Children of Time, men alla tres författarröster skiljer sig åt och är väl ägnade åt vad de berättar.
Fantastik som blev kusligt realistisk finns i Emily St. John Mandels Station Eleven, där ett virus i nutid slår vår civilisation i stycken, vilket var stressande att läsa under våren, medan de övriga kapitlen om hur mänskligheten arbetar vidare efter katastrofen faktiskt kändes tröstande.
Helt och hållet sagolik men med ett innehåll som jag önskar vore verkligt var Neal Stephensons Anathem. Som jag skulle vilja bo med andra hängivna lärjungar i ett kloster tillägnat forskning och filosofi, med sånger, klockringingar och ritualer tillägnade vetenskapen och den egna disciplinen! Men mänskligheten är inte där än. Jag får läsa, tänka och sjunga på egen hand så länge.
En bra utveckling som kom av att världen stängde ned för pandemin, det var att teaterhus över hela världen började dela med sig av inspelningar från sina föreställningar. Det gav oss chansen att se sådant vi annars hade missat, som till exempel en massa uppsättningar på Shakespeare's Globe! Fast vid tittandet var det nog många fler än jag som kände längtan efter den där underbara känslan av att sitta på plats omgiven av främlingar, framför en specialbyggd scen, med människor som framträder just där och då.
Något som märktes var att alla föreställningar inte lämpade sig lika väl för att strömmas, och det är inte konstigt att det generellt är kammarspel som fungerar bäst i i inspelat format, medan större produktioner som skulle imponerat med musik och koreografi om man suttit i salen inte lika lätt tog sig genom rutan. Därför blev min största teaterupplevelser i år uppsättningen av Serotonin på Stockholms Stadsteater, med smart uttänkt scenografi, noggrant planerade kameravinklar och så förstås den genuint skicklige skådespelaren Sven Ahlström som hanterar Houellebecqs intressanta text perfekt. Kanske var jag extra tacksam över att teatern levde vidare under nedstängningarna, då den här framställningen gjorde så starkt intryck på mig.
I början av året hade jag ändå hunnit med att se två minnesvärda föreställningar på plats, nämligen I väntan på Godot på Dramaten och Låt den rätte komma in i området där historien utspelas, med Stadsteatern i Vällingby.
Två andra föreställningar som gjorde sig riktigt bra på skärmen var två adaptioner av moderna klassiker för balett: 1984 med Northern Ballet och Jekyll & Hyde på Old Vic. Och så mot slutet av året, fortfarande tillgänglig, Är det krig än med Teater Galeasen. Jag längtar fortfarande efter att få gå och sätta mig i ett teaterhus framför en scen och få uppleva något unikt för kvällen, men jag är mycket tacksam över allt jag har fått se i år och förhoppningsvis kommer att kunna se i hemmets vrå ett tag till för säkerhets skull.
Ett mer fruktbart sätt att närma sig superhjältefenomenet än att "smutsa till dem" med tortyrskurkar eller ryck av ondska är att se hur deras närvaro förändrar samhället och samhällets svar förändrar dem. Redan 1986 års tecknade album Watchmen berättade en historia om superhjältar som var mer märkta av sin omgivning och inte alltid moraliska förebilder. Att plocka upp deras efterföljare och världen de lever i trettio år senare ger utrymme för mycket intressanta speglingar och förvrängningar av vår egen samtid - och dessutom smart action i högt tempo.
Går det att kompensera USA:s svarta befolkning för att deras förfäder tvingades dit som slavar, något som fortfarande ger negativa utslag i livslängd, hälsotillstånd, trygghet och liknande? Vad som gjordes i det USA som valde Robert Redford har lett till en hel del synliga förändringar i samhället, men också till en intensivt pyrande rasism hos d vita människor som känner sig förfördelade, och en organiserad gerillarörelse som utför våldsamma attacker med ojämna mellanrum. Framför allt poliser blev utsatta, till den grad att de nu bär masker över nedre halvan av ansiktet för att inte bli igenkända och massakrerade i sina hem - igen.
Att polisstyrkan går maskerad gör det nästan naturligt för dagens superhjältar att också gå med mask av olika slag. Hos Sister Night är det bara ögonen som syns under huvan på den långa skinnrocken. Looking Glass har täckt hela sitt huvud med reflekterande material - och får stå ut med att vänner och ovänner speglar sig där av fåfänga.
TV-serien Watchmen lyser i klara färger och rör sig snabbt framåt till rytmen av välvald bakgrundsmusik. Det presenteras många parallella historier man inte blir klok på vid första anblicken, men som är så fascinerande att man inte kan slita sig. Vem är den excentriske mannen i den pampiga herrgården som bygger avancerade apparater med gammaldags teknik? Jo, vi kan gissa vem det är men vad gör han där?
Huvudpersonen Angela Abar stöter själv på några mysterier som hon försöker lösa under båda sina identiteter. Den blaserade och sarkastiska FBI-agenten Laurie Blake sänds för att utreda något viktigt i Tulsa. Ja, just Tulsa, Oklahoma, platsen för den grymma massakern på sina svarta invånare år 1921, och nu epicentrum för Sjunde Kavalleriet, vit makt-rörelsen i Rohrschach-masker som tar till allt grövre våld i sin kamp mot myndigheterna. Värt att notera är att avancerad kloningsteknik gjort att djur- och människoliv blivit något att leka med och göra sig av med när de inte behövs längre.
De olika scenerna och de olika avsnitten skiljer sig åt i karaktär, och det lägger en extra dimension på berättandet. Den känsliga framställningen av Looking Glass' bakgrundshistoria följs av den hårdare berättelsen i mestadels svartvitt om hur den förste maskerade hjälten, Hooded Justice, fann sitt namn och sin kallelse. Bit för bit bildar scenerna och historierna ett större mönster som leder fram till en slutuppgörelse som är spännande in i det sista. Hur kommer det sig att de som vill göra världen till en bra plats alltid har några blinda fläckar som riskerar att göra allt till skit istället?
Ludwig van Beethoven skrev två trior för klarinett, cello och piano, och i Beethovenåret 2020 får vi höra dem spelade av Alf Hörberg (klarinett), Johannes Rostamo (cello) och nationalklenoden Bengt Forsberg (piano). Rättare sagt spelar Bengt Forsberg inte piano utan hammerklavier, och även de övriga två herrarna spelar på tidstypiska instrument vilket ger musiken en ganska annorlunda klang än den vi är vana att höra från Beethovens verk.
Tydligast blir skillnaden i första trion, op 11 (1797), där stämmorna får mer utrymme en och en och leker stafett med varandra när de låter en upprepas av ett instrument efter ett annat. Överhuvudtaget är trion lättsam och melodisk, och ett tema i sista satsen lånade Beethoven från operan L'amor marinaro av Joseph Weigl.
Nästa trio, op 38 (1802-03) liknar mer den Beethoven vi känner igen, med harmonier som är tätare och större trots att de samtida instrumenten fortfarande gör klangen litet mer knarrande och träig - en dålig beskrivning av mig men då jag inte kommer på någon bättre hoppas jag att andemeningen går fram. Jämfört med op 11 som ju bara skrevs några år tidigare är op 38 mer drivet komponerad med rikare och mer intrikat ljudbild. De tre musikerna var väl samspelta och gav oss en intressant och välljudande konsert.
Tjugoett år efter att hon dog reser sig Dewi Ayu ur sin grav och återvänder till sitt hem i den fiktiva indonesiska staden Halimunda. Hon hade fött tre vackra döttrar men när den fjärde graviditeten gav sig till känna önskade hon inget annat än att få en ful, ful dotter och hennes önskan gick i uppfyllelse. Utan att se på sin stackars dotter gav hon henne namnet Skönhet och valde sedan att dö, vilket tog ett tag men sedan lyckades. Efter den här överraskande inledningen rör sig berättelsen tillbaka i tiden och återkommer inte förrän på de sista sidorna.
Boken Skönhet är ett sår inleds med ett citat från Don Quijote, och berättelsen är minst lika burdus och brutal som den om Riddaren av den sorgliga skepnaden, ja, faktiskt mer. Våld ligger alltid nära till hands, ännu oftare död för någon annans hand, och därtill väldigt mycket sex, våldtäkter och prostitution. Och äktenskap mellan ovilliga människor mest på trots. Bit för bit får vi veta mer om några av Dewi Ayus föregångare; hennes eget liv som tvångsprostituerad under den japanska ockupationen och senare som Halimundas bästa hora; döttrarnas födelse och de män de en efter annan gifter sig med. Historierna berättas på det korthuggna sättet man berättar sagor och legender, med en handlingskraftig huvudperson, en stor mängd statister och några instuckna detaljer som skapar stämning, som här om Kliwon, en av Dewi Ayus blivande svärsöner:
När han fyllde sjutton var hans liv enastående och fantastiskt. Han gick klädd i utsvängda långbyxor och mörka skjortor, och med skor som sken av puts. Flickorna följde honom vart han än gick, likt släpet på en bröllopsklänning. De förälskade sig i honom och överöste honom med gåvor som staplades på varandra och fick huset att likna en andrahandsbutik. Utan att oroa sig det minsta för någonting festade de nästan varnde kväll, hos vem som helst och var som helst. Hans killkompisar älskade också honom, eftersom han aldrig behöll flickorna för sig själv. Och så levde de sina liv. Under de åren var Kliwon och hans vänner antagligen de allra lyckligaste i staden.
Det här blir inte så litet enahanda i en bok på över femhundra sidor; de få försöken till fördjupningar av personligheterna känns påklistrade och otillräckliga. Framställningen är tryfferad med oneliners som inte alltid övertygar, som:
"Endast militärer är rädda för att dö", sade kamrat Kliwon, "därför att om de inte var rädda skulle de inte behöva bära några vapen."
Det är i viss mån Indonesiens historia vi får läsa i Eka Kurniawans bok: först de holländska kolonisatörerna, sedan den japanska ockupationen, så kommunistuppror och gangstervälde. Alla skeden leder till mer våld, många många döda, frekventa besök på horhuset och då i synnerhet hos Dewi Ayu, och så komplicerade kärleksförhållanden för hennes döttrar. Det är litet snaskigt hur ofta vi får läsa om sköna nakna flickkroppar som antingen våldtas eller frivilligt ges till äldre män av svårbegripliga anledningar. Jag kan föreställa mig att Eka Kurniawan berättar i en burlesk tradition som gillas i Indonesien, även om hans roman lär ha skapat en del kontroverser när den först gavs ut, men även med det i bakhuvudet kan jag inte riktigt uppskatta hur människor beter sig ologiskt, övernaturligheter kastas in i handlingen när de behövs, och den mycket löst ihopfogade berättelsen om några hjältar och antihjältar som lever för att leverera dräpande repliker under udda omständigheter.
Som faderns långtida andreman i ett familjeägt företag kan det verka både självklart och osäkert att Kendall Roy en dag skall ta över det stora mediakonglomeratet Waystar RoyCo. Men Kendall har haft missbruksproblem under en längre tid och patriarken Logan Roy är notoriskt sträng och fördömande, och därtill lynnig i sina affärsbeslut. Händelserna i de inledande avsnitten av TV-serien Succession gör dock att det akut behövs fattas beslut om vem som skall styra Waystar, och där finns många viljor som drar åt olika håll - förutom de fyra vuxna barnen också Logans nyaste fru Marcia. Och så utomstående intressenter som står beredda att hugga.
Yngste sonen Roman Roy arbetar också i företagets styre, men har eleverat sin roll som jobbig lillebrorsa till att gälla alla han kan köra med i sin omgivning. Dottern Shiobhan Roy arbetar inte i Waystar men har nog mer än hon tror av sin framgång som politisk rådgivare att tacka sina familjeband för. De båda yngsta syskonen är cyniska, tar lätt på motgångar och tar sig ur även allvarliga situationer med en bitsk kommentar. Det är inte svårt att tänka sig att det är en skyddsmekanism efter att ha vuxit upp med en krävande far, och det är skönt irriterande att se båda fnysa och ta för sig litet mer av vad andra ser som tabu.
Jämfört med dem båda står Kendall fram som den kunnigare företagsledaren, men det är bara i den begränsade jämförelsen. Inte heller han är någon god människa då även han knyter hemliga kontakter och intrigerar för att koppla sitt grepp om Waystar, eller utmanövrera konkurrenter och aktieägare inför övertagande av mindre startups. Och företaget han vill styra är ju av ett mediahus byggt på sensationsjournalistik och ett ständigt spelande på rädsla för invandring, HBTQ-rättigheter och liknande - då och då får vi antydningar om hur föraktat Waystars vinklade nyhetsrapportering är.
Den äldste sonen, halvbror till de tre andra, är frivilligt bortkopplad från Waystar och delvis från grundläggande självinsikt och förståelse för hur världen och andra människor fungerar. Han är så naiv att han nästan blir farlig bara av den anledningen.
Litet på ett bananskal halkar kusinen Greg in i den dysfunktionella familjens inre och plockas upp som strykpojke alt. bästa kompis av Siobhans fästman Tom. Seriens mest komiska scener utspelar sig mellan dem två, när Tom excellerar i intrikata förolämpningar och hot och den förvirrade Greg försöker fumla sig igenom konversationen med livet i behåll. Och Toms komplicerade kompismobbning av Greg är förstås en spegelbild av hur familjen Roy behandlar Tom.
I det gedigna och fascinerande persongalleriet ingår också långtida trotjänare i Logan Roys innersta cirkel. I andra säsongen får vi se mer av vilken tyrann han verkligen är, både mot sin familj och sina anställda. De trovärdiga karaktärerna gör att varje ny vändning i handlingen, vare sig den kommer utifrån eller inifrån, får en att känna spänning och oro tillsammans med huvudpersonerna, hur moraliskt befläckade de än är. Bit för bit får vi följa hur Kendalls samvete - äntligen! - börjar tyngas av vad han själv och familjen tar för sig i världen. Det är smärtsamt att se honom våndas, men kanske är det också hans möjlighet till att välja en bättre väg i sitt liv. Jeremy Strong var väl värd sin Emmy för den fina prestationen.
En annan välförtjänt Emmy gick till Successions vinjettmelodi skriven av Nicholas Britell, ett helt fantastiskt stycke vars klanger och tonföljder silar in i scener för att fullända stämningen. Efter hand tar den sig former som liknar gamla europeiska kompositörer - ironiskt, då familjen Roy gärna talar nedsättande om det rasistiska och antisemitiska Europa samtidigt som de själva poppar över till Östeuropa för dekadenta fester och vildsvinsjakt och bortser från att deras eget imperium bygger på att blåsa upp fördomar och hatstämningar mellan andra.
Succession är en magnifik berättelse, med - som sagt - karaktärer man gärna följer genom intriger på hög och låg nivå. En tredje säsong av serien är planerad och jag litar på att dess skicklige skapare Jesse Armstrong kommer att lotsa familjen - inte utan skador! - genom allt som kan krascha omkring dem och redan har börjat.
Ett fint program presenterar Radiosymfonikerna och Radiokören i sin julkonsert år 2020. Vi är alla på säkert avstånd - publiken hemma vid radioapparater och datorer, och musikerna och kören glest placerade på scenen. Men tillsammans skapar de vackert ljud, och även vi lyssnare senare i den inskickade och ihopklippta samsången.
Inledningsvis spelar orkestern Georg Friedrich Händels medryckande Marsch ur Judas Maccabæus vilken sömlöst glider över i Dotter Sion, fröjda dig. Sången som följer kan verka obekant då man läser titeln Advent av Otto Olsson men det är en av de adventssångerna vars närmast mystiska klanger våra körer brukar bjuda på i dessa tider.
Lika magisk är den snart femhundra år gamla melodin Veni, Emmanuel som följs av några vanliga svenska julvisor, fint arrangerade av Chris Parkes. Vi gör en rundresa i Norden med sånger av Carl Nielsen, Jean Sibelius och Den yndigste rose er funden ur norsk tradition, och tillbaka i Sverige hör vi Emmy Köhlers Nu tändas tusen juleljus, lika innerlig och fin vare sig den sjungs av en professionell kör eller koncentrerade elvaåringar.
Konserten gör ytterligare rundresor i Frankrike, Tyskland, England och USA och vi får höra flera mindre kända men stämningsfulla stycken från de länderna och vårt kära Sverige. Benjamin Brittens Wolcum Yole! och Francis Poulencs O magnum mysterium är oväntade lisor för själen. Musikernas och sångarnas är kompetenta och engagerade.
Det värmer hjärtat att få se och höra alla bidragen från Sveriges Radios lyssnare till När det lider mot jul (Det strålar en stjärna) som man skickligt har klippt ihop till en perfekt klingande sång i fyra stämmor! Även om vi sitter ensamma vid våra datorer kan vi vara del av något större och skapa något som når till andra, ensamma vid sina datorer. Tack till alla som bidrog! Och stort tack till Radiosymfonikerna, Radiokören och alla som har arbetat för att uppföra den här konserten! På inspelningen har man dessutom så vänligt markerat när nya stycken börjar, så att man lätt kan gå tillbaka och lyssna på nya eller gamla favoriter så länge den finns kvar på Berwaldhallens Play-sida.
