Miguel de Cervantes skrev sin bok om Don Quijote för att förlöjliga riddarromaner, genom att visa vilken galenskap de kan väcka i en människa som tror på dem fullt ut. Därtill kryddar han sin berättelse med nålstick mot utpekade författare, för att inte tala om beröm åt verk av sina vänner och till och med av sig själv. Det gör boken till ett dubbelt fascinerande tidsdokument; inte bara Cervantes historia utan hans kommentarer berättar om vad som lästes och tänktes på 1500- och 1600-talet, och dessutom refereras till skrifter och författare från ännu tidigare sekel.
Men man behöver inte läsa om Don Quijote med akademiskt intresse, utan kan lätt låta sig svepas med av de fascinerande och underhållande historierna. Man skulle kunna bli ledsen av att läsa om hans självbedrägeri som leder honom till så många motgångar, men så spinner hans fantasi vidare och förklarar att han visst varit lyckosam och nedgjort en farlig motståndare; det är bara en illvillig trollkarl som får det att se ut som väderkvarnar eller får, och så har han övertygat både sig själv och den hängivne vapendragaren Sancho Panza.
Mer beklagligt är det om man tänker på vilken skada han ställer till i sina inbillade räddningsaktioner: så många oskyldiga människor som blir allvarligt påpucklade (om de inte hoppar av sina riddjur och flyr över fälten som flera av dem gör). Don Quijote och Sancho Panza får också så många sår och brutna revben att man förundras över att de överlever. Men de brutala slagsmålen ger en idé om både samhället och humorn på den tiden, och läser man det som buskis går det att skratta åt de återkommande handgemängen.
Det är uppmuntrande att se att det finns smarta och skämtlystna kvinnor med i historien, raka motsatsen till de idealiserade damer de höviska riddarna pliktade sitt hjärta till utan att ens (som i Don Quijotes fall) ens ha träffat dem. På sina upptåg möter Don Quijote människor som inser att han är galen, och faktiskt vill hjälpa honom, men samtidigt vill lura honom litet extra för sitt eget nöjes skull, och ett par av dem är kvinnor med lika mycket humor och idéer som männen.
Upplagan jag läste är en förkortad och bearbetad version från 2005 av Edvard Lidforss berömda tolkning från 1892. Den är mycket smidig och lättläst, så jag gratulerar till det goda jobbet och önskar att namnet på den som skött omarbetningen skulle nämnts. I den första delen verkar de strukna partierna främst innehålla sidoberättelser som inte rör Don Quijote så mycket. Däremot är den andra delen endast c:a hundra sidor lång och släpper fram en del långa utläggningar av såväl Don quijote som Sancho Panza, under kapitelrubriker som Don Quijote möter en grönklädd adelsman och klarlägger för honom skaldekonstens höghet och betydelse. Äventyret med lejonen samt Don Quijote förfäktar riddarskapets höga uppgift. Däremellan händer det saker som bara nämns i sammandrag men som verkar intressanta. Jag tror säkert att man använt gott omdöme vid nedkortningen, men jag skulle också gärna vilja läsa de strukna partierna.
Utgåvan om Don Quijotes äventyr är dryga fyrahundra sidor lång (ursprungligen niohundra) och satt med litet typsnitt, men tog mig inte lång tid att läsa eftersom den var lättläst och intressant från början till slut. Jag är väldigt glad över att ha blivit road av en bok som var en succé redan för fyrahundra år sedan, och rekommenderar alla som stött på Don Quijote i samtidskulturen att gå till källan för att få hela hans rika berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar