Gustaf Tenggren Folksagor och Disney på Millesgården

Kanske kom våra mor- och farföräldrar ihåg hans namn, men för många av oss är det en välgärning att berätta om den svenske konstnären Gustaf Tenggren som för knappa hundra år sedan gjorde succé såväl härhemma som i Amerikat. Född 1896 i Magra i Västergötland fick han studera vid Valand i Göteborg, och kunde sedan göra sig ett namn som konstnär och illustratör på den växande marknaden för konst för allmänheten.

Den älskade sagosamlingen Bland Tomtar och Troll illustrerades länge av John Bauer, men Tenggren som följde honom kom att skapa bilderna under ännu längre period, tio år. Hans troll liknar Bauers med stora näsor och hakor och yviga skägg och hår, men har ändå en egen prägel, liksom de små barnen som förirrat sig in i de mörka skogarna. Andra bilder från den här tiden kan också ge drag av karikatyr åt människor som avbildas, såsom stora tjocka hakor och näsor med rolig form.

1920 drog dock Gustaf Tenggren och hans hustru Anna västerut för att pröva lyckan där, och minsann fanns den att få i form av lukrativa reklamuppdrag. Den vackra älvan som bär Blue Moon Silk Stockings blev en av de mest igenkända och uppskattade reklambilderna under andra hälften av tjugotalet. Han målade också flera tavlor som speglade tidsandan och också spännande scener som kanske var inspirerade av film.

Så följde några år som handplockad art director hos Walt Disney, där Tenggren bland annat målade och tecknade de bilder som satte den visuella tonen för filmer som Snövit, Pinocchio och Bambi. Europeiskt krokiga och utsmyckade stadsmiljöer och litet av det skrämmande i trollskogen letade sig in i filmerna på europeiska folksagor. Gepettos ateljé inspirerades av Tenggrens fars snickarverkstad. Dock var arbetet i grupp hos Disney inte rätt arbetssätt för Tenggren, och efter några år sade han upp sig för annat arbete.

Det var en lyckträff att han fick arbete med barnboksserien Little Golden Books och därtill råkade få illustrera den mest kända och älskade av den, The Pokey Puppy. Det gulliga uttrycket i barnboksbilderna gjorde avtryck i den konst Tenggren fortsatte med; runda, böljande former och mjuka färgskalor. Men ett allvarligare stråk letade sig efter hand tillbaka in hans tavlor, både i vardagsmotiven från de senare åren av hans liv och i de sagoböcker han skapade för att ge sig själv och sin hustru säkra inkomster. Dock finns det inget av beräkning i hans bilder, utan alltid en genuin känsla av att vilja visa något betydelsefullt, vare sig det är ett förskräckligt troll eller en vacker prinsessa.

Länk till Millesgårdens sida om aktuella utställningar

Självporträtt från 1917

Självporträtt med hustrun från 1945

Never Have I Ever

Osäkra tonåringar i Los Angeles-soliga skolmiljöer är det svårt att få nog av, även i vuxen ålder och särskilt när de är så underhållande framställda som i Never Have I Ever. Serien är skriven av smarta och roliga Mindy Kaling som med sin egen ungdomstid som grund gett serien en egen twist. Huvudpersonen är nämligen Devi, dotter till indiska föräldrar med diverse kulturkrockar till följd.

Framför allt är Devi den duktiga och litet nördiga flickan, med de två såta väninnorna Fabiola och Eleanor vid sin sida. Kan det äntligen vara dags att förbättra sin status och bli coolare i klasskamraternas ögon? Mycket av Devis planer kretsar kring den snyggaste killen i skolan, Paxton Hall-Yoshida. Men hon vill fortfarande inte ge upp sin status som smartast i klassen - aldrig kan hon låta den ständige rivalen Ben få den platsen!

Tonen i serien är lättsam, med de stora känsloutbrotten som hör till tonårslivet och hur ens egna problem känns som jordens undergång. Men egentligen finns där ett sorgligare stråk: fastän hon inte vill kännas vid det, är Devi fortfarande ledsen över att hennes pappa dog året innan. Och när Devi av egoistiska skäl lämnar Fabioa och Eleanor i sticket för sjuttonde gången får väninnorna nog - och att ha straffat ut sig ur vänskapen, det gör ont.

Nu är Devi klipsk och påhittig och några av hennes försök att lägga an på snygge Paxton slår väl ut - med en hel del krångel. Många av oss kan känna igen hur Devi fantiserar om att det ligger mer bakom när Paxton vill ha med henne i sitt grupparbete, inte bara att hon är smart och kommer att göra hela jobbet. Det är upplagt för mycket hjärtekross och besvikelser. Men tack och lov är Paxton en hygglig kille, liksom de flesta andra i serien, och de flesta problemen kan lösas efter litet krångel och många ursäkter. Bit för bit visar serien att det är bättre att vara ihop med någon som är snäll och omtänksam än någon som bara är snygg och cool.

Never Have I Ever är en rapp komediserie man lätt charmas av, och den gör det bästa av pinsamma situationer när Devis indiska hemliv ställs mot hennes ambitioner i skolan - alltså inte skolresultaten utan den sociala statusen. Tio avsnitt susar förbi som ingenting och vi är många som hoppas på en andra säsong, snart, och varför inte en tredje?!

The Tombs of Atuan av Ursula K. Le Guin

Äran av att vara utvald, och att stå i fokus för allas uppmärksamhet, är något som inte alla vill ha. Vi ser olika reaktioner på det såväl hos dem som fötts in i rollen som dem som av egen ansträngning tagit sig dit. Huvudpersonen i The Tombs of Atuan har fostrats till att bli översteprästinna i tempelkomplexet i Atuan, och lär sig år för år mer om sina uppgifter och vad hon måste kunna, både i de öppna ritualerna och det som ingen annan ser. Det är hon och bara hon som har tillträde till, och kunskap om, de komplicerade labyrinterna i berget under templen.

Arha är inte hennes namn utan betyder den uppätna, för när hon intog sin givna plats togs hennes namn från henne av de uråldriga krafter hon tjänar. Beskrivningen av ritualerna i templet är knapphändiga, men vi får veta att Arha utför ceremoniella danser och att hon tycker om det. Desto mer får vi tillsammans med henne utforska labyrinterna - i mörker, endast guidad av de instruktioner hon har fått och sina fingrar längs väggarna.

Men vad vi börjar se tillsammans med Arha är att hennes egen makt är begränsad, och dessutom att Atuan och dess tempel förlorat i vikt mot den världsliga makten som styr från de andra öarna i Karg. Vi känner också hur Arhas grymmare plikter binder henne till labyrinten och blir en plåga och påminnelse. Det blir ännu tydligare hur bunden Arha är i sina val, när en inkräktare dyker upp i de underjordiska salarna. Den unge magikern kommer från de andra delar av Övärlden som vi redan känner till från A Wizard of Earthsea, med helt andra förhållningssätt till magi och traditioner än i Karg. Hon borde straffa och döda honom men hejdar sig av nyfikenhet och längtan efter något annat. Den unge magikern har tur att översteprästinnan han möter är så ung och inte hårdnat av sin tjänst, men det betyder också att Arha riskerar sin ställning och sitt liv när en äldre och mäktigare prästinna ser hennes svaghet mot intränglingen.

The Tombs of Atuan/Gravkamrarna i Atuan berättar om skillnaderna mellan symbolisk makt och verklig makt, och hur den kraft man har inte alltid är den kraft man behöver för att styra sitt liv. De mörka gångarna i stenlabyrinten är samtidigt skrämmande och lockande, precis som den makt Arha har men kanske kommer att förlora.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest

The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Farthest Shore
Tehanu 

The Winter's Tale på Globe Theatre

När svartsjukan dyker upp slår den sönder allt i sin väg; inga försäkranden om trohet kan övertyga den svartsjuke maken, hans anklagelser sårar hans närmaste bildligt och bokstavligen, och själv lider han av vad han tror att han ser. I Shakespeares pjäs The Winter's Tale slår svartsjukan till ögonblickligen och krossar Siciliens kung Leontes äktenskap och hans vänskap med Böhmens kung Polixenes. När Polixenes skall ge sig av efter flera månaders trevligt umgänge vid det sicilianska hovet, är det inte Leontes utan hans hustru Hermiones ord som får Polixenes att välja att stanna litet längre. Och där slår svartsjukan rot hos Leontes - vad var det som skedde där? Har de två kanske varit otrogna en längre tid?

Siciliens kung har absolut makt och beordrar att Polixenes skall mördas och Hermione ställas inför rätta och förskjutas. Bevisen för de bådas oskuld hopas i ett övermått som skulle kunna vara komiskt; flera vänners försäkran om deras dygd, och till och med en utsaga från oraklet i Delfi! Men kungens sinne går inte att ändra; han har bestämt sig för hur det ligger till och hans straff är grymma. Men här är det fascinerande att se hur omgivningen inte lyder blint utan lurar sin härskare när de ser hur Leontes förblindas av sin svartsjuka. Kungens vän Camillo väljer att varna, inte mörda Polixenes och istället fly tillsammans med honom.

Publiken på Globe Theatre är ivrig att skratta och gör det så ofta en scen är det minsta absurd. Men det är ju allvar, sorg och hot även i orden som låter lustigta, så publikreaktionerna gör inte överraskande att den här erkänt svårhanterliga pjäsen skaver även i denna uppsättning från 2018. Will Keen spelar Leontes med en nasal klagan i rösten som vittnar om att han är på väg att bryta ihop, men lätt tolkas som humor av den skrattande publiken. Det teatraliska framförandet som oftast gör sig så bra på brittiska scener går överstyr hos de flesta aktörer, inte minst under det långa och uppriktigt sagt ointressanta mellanspelet i Böhmen med ytterligare förväxlingar och förvecklingar och ungdomar som blir hemligt kära fastän de inte borde.

Det är bra att kunna jämföra med den genomgående mer allvarliga uppsättningen på Folkteatern i Göteborg, även om minnet av den gör mig mer otålig inför denna uppsättning. I Shakespeare's Globe finns ändå några ljuspunkter: den starka och trovärdiga Sirine Saba som Pauline, som modigt och säkert står upp mot Leontes för att försvara Hermiones dygd, och så slutscenen där allvaret äntligen förtätar stämningen. "Statyn" av Hermione får liv och Priyanga Burford tar försiktigt steg för steg mot sin kanske ännu opålitlige make och sträcker sig mot sin älskade återsedda dotter Perdita. Camillo och Paulina som Leontes självsvåldigt trolovar med varandra som lön för sin hederlighet håller hand med tillbörligt avstånd - många små detaljer som avslöjar att det lyckliga slutet inte kommer att gå så lätt. Denna scen var belöningen för att ha tillbringat alltför lång tid med en alltför spretig iscensättning av en svår pjäs.

Länk till Shakespeare's Globes sida om The Winter's Tale

Tales from the Loop

Det finns orter där alla jobbar vid bruket eller i gruvan. Mersa i Ohio är en sådan ort, men alla där - alla som kvalificerar sig - jobbar vid Slingan, The Loop. Varje morgon går rader av anställda förbi vaktkuren och försvinner ned till Slingan som ligger under markplan. Ovan jord syns ändå många av Slingans frukter: kraftstationer, svävande jordbruksmaskiner, stora robotar och inte minst de tre tornen som alltid skymtar i fjärran, och liknar jättar som ser allt som händer.

Alla maskiner ser gedigna ut, men aldrig nya och glänsande, utan gjorda i en tidlös fast gammalmodig design och aningen slitna av åratals användande. Kommer de från Slingan? Det är svårt att veta, för det är oklart vad man arbetar med där. Människorna i Mersa använder sig av de stora redskapen och kraftgeneratorerna utan rädsla och med stor vana. Här och där i skogen ligger också övergivna gamla prylar i samma design, som det är spännande men ibland farligt att pröva.

Simon Stålenhags underbara kombination av jordnära svenskt 80-tal och stora manicker med överraskande egenskaper har flyttats till ett vintrigt Ohio och blivit åtta avsnitt med mer stämning än action. Stafettpinnen i berättelsen går från en person till en annan, någon i periferin hamnar i fokus i nästa avsnitt och en detalj i bakgrunden tar upp tråden från tidigare scener. Men mycket av handlingen kretsar kring Russ, mannen som grundade Slingan men fortfarande inte förstår allt som händer kring den; hans svärdotter Loretta som fortsätter forskningen, och hennes söner Jakob och Cole.

Många gånger glider scenerna i Tales from the Loop sömlöst in i någon av de ikoniska bilderna från Simon Stålenhags böcker. Omsorgen om detaljer är fantastisk, i de prydliga husens inredning och i utomhusmiljöerna. Scenerna är långsamma och stillsamma och stämningen ofta melankolisk. Det är snarare regel än undantag att avsnitten är sorgliga. Det är så mycket som kan gå fel, så många hemligheter som måste bevaras och så få som förstår när man till slut försöker förklara. Men det är svårt att slita sig från den drömska stämningen och människorna man lär känna under underliga omständigheter.

Station Eleven av Emily St. John Mandel

Är det rätt läge att läsa om ett virus som utplånar nittionio procent av världens befolkning medan man själv och resten av världen sitter i karantän? Kanske, kanske inte, beroende på hur oroad man blir. Det första kapitlet är stressande, när ryktet och viruset sprider sig i Toronto, dödsfallen kommer snabbt och man får en aning om hur illa det kommer att gå. Ett senare kapitel kommer att gå tillbaka till dessa frenetiska, sorgliga dagar. Men större delen av boken handlar om världen och de överlevande ett femtontal år efter virusutbrottet, och trots att det även sker dramatiska händelser då så är det nog inte bara jag som kan räkna den här blicken förbi katastrofen som lugnande och nästan hoppingivande.

Men även på de inledande sidorna av tilltagande panik finns det stunder av lugn, vilket gör läsningen njutbar; den där upplevelsen av skönhet mitt i något hemskt, ett ögonblick av klarsyn när saker börjar gå illa, och liknande småsaker som man nog själv varit med om och både förundrats och skämts över att man kan känna. Fler insikter i människans psyke glimtar fram i de följande kapitlen om the Travelling Symphony - att resa tillsammans år efter år ger en chans att lära känna, roas av och förr eller senare börja hata varandras egenheter. Men också komma över dem och känna sig riktigt nära varandra i andra stunder.

Emily St. John Mandels Station Eleven är en av de böcker som låter människor, ting och händelser dyka upp flera gånger på olika ställen och i olika perspektiv för att bit för bit knytas samman. Kapitlen utspelar sig under tidsperioder både före, under och efter virusutbrottet. Människor växer upp och blir äldre. De som föddes efter eller strax innan civilisationen bröt samman har bara liten förståelse för världen tidigare, medan äldre personer bär på saknad efter både dyrbara och enkla saker - och människor man älskat och kanske borde älskat mer.

Emily St. John Mandel kan skickligt förmedla stämningar med några repliker och korta skisser av omgivningarna, och låter oss lära känna några människor genom deras tankar och reaktioner. Vi är förmodligen inte på väg mot den postapokalyptiska värld hon beskriver den här gången heller, och om den blir av så kommer den inte att se ut exakt så här, men alla postapokalyptiska berättelser är sin egen spegling av vad som kan hända och vad vi kommer att förlora. En del av dem vill chocka eller underhålla med skrämmande skildringar av civilisationens förfall. Station Eleven är istället en mestadels vacker berättelse om människor som behåller sin mänsklighet (och kultur!) även när det är svårt.

Fler böcker av Emily St. John Mandel:

The Glass Hotel

Sea of Tranquility

Dance Music Symphony på Berwaldhallen Play

Det är något så lockande med elektronisk musik som framförs analogt. Moderna instrument kan skapa klanger som inte fanns innan, och vi är många som älskar de ljuden och den musik som har kunnat skapas just för att synthar och andra elektroniska instrument finns. Men en bra låt är bra även i annan sättning, så därför är det spännande att höra dansmusik återskapad för symfoniorkester.

Konserten i den publiktomma Berwaldhallen inleds med en hyllning till den nyligen bortgångne Florian Schneider och Kraftwerk; hastigt men väl har Hans Ek arrangerat om bandets låt Franz Schubert och Radiosymfonikerna framför den innerligt och fint.

Så är det dags för Hans Eks stora hyllning till elektronisk populärmusik: sjutton låtar från 1990 och framåt vävs samman i tre "satser", där den mittersta sympatiskt nog är mer stillsam. Stycken av Swedish House Mafia, Skrillex, Aphex Twin och Avicii tonar fram. En del av musiken känner jag inte alls igen, andra har jag hört men inte kunnat namnet på, ytterligare andra är långtida favoriter. Massive Attacks magnifika Unfinished Sympathy låter förstås bra tolkad av en symfoniorkester, liksom The Chemical Brothers Galvanize. The Knifes Silent Shout förlorar litet av sin bubbliga precision men onekligen är det en fantastisk komposition, vilken form den än framförs i.

Extranumret är tungt och drivande; Satisfaction av Benni Benassi, även det i arrangemang av Hans Ek som dirigerar konserten. Det är lätt att önska sig att man kunnat vara på plats för en ännu bättre ljudbild och upplevelse, men det är framför allt bra att konserten genomförts och finns tillgänglig under längre tid och på alla platser.

Länk till Berwaldhallens sida om Dance Music Symphony