Sea of Tranquility av Emily St. John Mandel

Den förra boken från Emily St. John Mandels penna, The Glass Hotel, följde några personer genom några skeenden på ett sådant vis att det ibland kändes som att världen och människorna var hemligen sammankopplade bakom kulisserna som är allt vi ser. I Sea of Tranquility tar St. John Mandel de tankarna ett steg längre. Handlingen rör sig från 1912 till vår samtid och sedan två steg in i framtiden, till 2203 och 2401. Och sedan tillbaka igen men med ojämnare steg.

I scenerna från 2020 får vi träffa några av huvudpersonerna från The Glass Hotel - kompositören Paul, hans syster Vincent (postumt) och hennes vän Mirella. Men en bisats låter en uppmärksam läsare förstå att det här inte är samma värld som där, för ett viktigt skeende är förändrat. 

Huvudtemat är dock de femminutersfilmer som Vincent gjorde under hela sitt liv, och som Paul startade sin karriär från. Bra, för redan i förra boken bar de på något fascinerande. Vad vi får veta nu är att i en av filmerna finns en anomali, ett omskakande ögonblick då tid och rum verkar kastas om för en sekund: under ett träd i skogen runt Caiette kan man för några ögonblick känna och höra ett musikstycke spelas i en flygskeppsterminal som ännu inte har byggts.

Bokens struktur påminner förstås om upplägget i Cloud Atlas, men även i andra detaljer påminner den om David Mitchells verk: det gäckande musikstycket som hörs i en dröm, karaktärer som rör sig mellan fiktion och verklighet, mannen under vägbron (denna mellan-plats i världen) som låter en förstå att det pågår något stort utom synhåll för det vanliga, som i The Bone Clocks. Men det är inget fel att använda sig av samma element som en annan författare, när man gör det så personligt och väl som St. John Mandel. Inte heller förfaller hon till navelskåderi när hon låter en del av handlingen följa en författare som skrivit en bok om pandemier på hennes bokturné - tvärtom har det säkert hjälpt henne att kunna överlagra absurda situationer med oron för den verkliga pandemin som är på väg att bryta ut.

Vi kan inte höra musik från boksidor men det kan vara det som gör scenerna med den undflyende vaggsången ännu mer fascinerande. För egen del tänker jag också (som så ofta) på Rilkes första Duinoelegi:

 /.../ Es hob

sich eine Woge heran im Vergangenen, oder

da du vorüberkamst am geöffneten Fenster,

gab eine Geige sich hin. Das alles war Auftrag.

Aber bewältigtest du’s?

Många författare vill inte kalla sina verk för science fiction (förmodligen) av rädsla för att inte uppfattas som seriösa, vilket förstås är mycket synd. Dock har vi sett en uppluckring av de gränserna på senare år, med Kazuo Ishiguros böcker och i synnerhet Klara and the Sun, nyligen Hania Yanagiharas To Paradise och den alltid motsträviga Margaret Atwood. Förhoppningsvis börjar fler läsare förstå att science fiction ger ännu fler möjligheter att undersöka människors villkor och reaktioner under nya omständighter. Det är just det som Emily St. John Mandel gör så inkännande under bokens andra halva, med en god balans mellan det konkreta och det filosofiska. På så sätt låter hon sina huvudpersoner verkligen brottas med förståelsen av vad det är att vara människa i den här världen.

Fler böcker av Emily St. John Mandel:

Station Eleven

The Glass Hotel