För gudinnan av Anders Fager

Lockande och skrämmande och underskön är en gud eller gudinna. Att tala till en gudom är svårt - eller? Inte när man har sett bortom det draperi som utgör verkligheten, och offrat lidande till en av de mäktiga bakom skynket. Tippers röst hörs genom TV-skärmar, radioapparater, telegrafstationer, pappersbrev, och hennes makt kan göra sig gällande där hon vill. Men till mycket behöver hon hjälp av sin tjänarinna Tiphany, den plågade flickan från Londons slum som hämnades och som belöning fortsatt letandet efter människornas skönhet och smärta i ett hundratal år.

Ja, skönhet och smärta varvas i en dekadent sadomasochistisk lek som är det enda som kan kittla de två bitska varelserna efter ett sekel som frenemies. Nej, inte det enda, faktiskt. I sitt ständiga sökande efter nya stjärnor som kan blända världen har Tiphany funnit den skönaste av dem alla: Adam, den vackre och evigt unge skådespelare vars lysande rolltolkningar smälter alla hjärtan trots att han själv knappt vet vem han är längre. Och även Tiphany och Tipper är som galna efter honom, som flugor på en sockerbit, och gudinnevärdigheten är långt borta i kampen om hans gunst.

Det är passionen, frosseriet och plågorna som står i fokus i boken För gudinnan. Jakten på Adam går över hela världen, och överallt där Tiphany går skälver tid och rum och känslostormar från alla tider bryter fram, det må vara kärleksfester eller mordorgier eller, oftare, båda på samma gång. Har man spelat det klassiska rollspelet Kult finns säkert en del ytterligare ledtrådar att plocka upp. För min del hade jag gärna sett mer av världsbygge och en litet mer nyanserad väg genom rumtiden. Genom alla slaktorgier och pneumatiskt pippande finns dock humor som gör att boken behåller en lättsam och underhållande ton, trots det grymma innehållet.

*** recensionsex ***

Fler böcker av Anders Fager:
Svenska kulter
Samlade svenska kulter

Trädgårdsgatan

Elin har en sådan där sommar som varar för evigt och där solen lyser varje dag, så som det kunde vara när man var barn. Var hon än är hittar hon roliga saker att leka med, pinnar och annat. I bakgrunden ser vi hennes mamma Linda kliva ut ur sunkiga husvagnar eller förortsvillor och rätta till den korta kjolen. Peter som står utanför med basebollträ blir snart mer än bara vakt mot oärliga eller våldsamma torskar. Kärleken mellan dem, och kärleken till drogerna de tar, känns påtaglig och äkta i den tröga landsbygdssommaren.

Peter har också ett barn, Eric, som är litet äldre än Elin. Nu skall Eric vara med sin pappa en tid på sommarlovet. I baksätet bredvid den alltid sprudlande Elin sitter nu en tjurig Eric. Någon sorts vänskap har de två barnen i alla fall, litet i skymundan eftersom föräldrarna mest är upptagna av varandra och att skaffa droger.

Linda och Peter är inte helt söndertrasade av sitt missbruk, och de får varsin chans till jobb och ett liv utan kriminalitet, Elin som städare på vårdcentralen där hennes mamma arbetar, och Peter med att renovera ett hus. Men frestelserna är stora. Det är trovärdigt och sorgligt att se hur de båda får återfall och kämpar sig tillbaka, i otakt med varandra. Det är också smärtsamt att se hur främst Eric kommer i kläm. Att få sköta sig själv i periferin går OK, men att hamna i vägen för de vuxnas vrede är fruktansvärt. Han blir en som rymmer när det blir för svårt: till mamman och styvfamiljen; bort från dem när deras tillvaro som Jehovas Vittnen blir för krävande; tillbaka till det senaste stället där han kände sig trygg.

Filmen visar även scener från nutid som antyder vad som hände under de tretton åren efter den där sommaren, och som visar vart Eric och Elin hamnat idag, präglade vad de varit med om men kanske starka nog för att välja en egen väg i livet.

Simon J. Berger och Karin Franz Körlof gör fantastiska insatser som Peter och Linda, med det ständiga suget efter ruset men allra mest efter varandra. Lika viktiga och äkta är barnen, Emil Algpeus som Eric och Nike Ringqvist som Elin. Filmen Trädgårdsgatan visar och förklarar ett liv som de flesta av oss nog är glada att slippa, men som det ändå känns bra att få ha sett. Jag hoppas på att få se mer av regissören Olof Spaak och manusförfattaren Gunnar Järvstad.

Krilon på Stadsteatern

Häromåret läste jag om Grupp Krilon och Krilons resa av Eyvind Johnson. Händelser och scener var fortfarande levande för mig sedan jag läste trilogin för tjugo år sedan, men återseendet var en fröjd. De kloka människorna som försöker stå emot krigshets och direkta hot genom resonerande samtal! Sådant behöver vi påminnas om och inspireras av med jämna mellanrum. Att framföra det i annat format, på en teaterscen, skulle kunna vara en god idé. Men tyvärr blir inte genomförandet så bra som jag hade hoppats. Till att börja med är Stadsteaterns uppsättning fem timmar lång, vilket nog kan avskräcka en del. Låt mig då helt fräckt föreslå att man går hem i den andra pausen, och hoppar över den sista halvannan timmen. Jag skall förklara varför.

Persongalleriet i Krilons krets är stort - där ingår inte bara samtalsgruppen utan andra i dess närhet. Även om alla där har olika personligheter och bakgrundshistorier är de svåra att hålla isär under läsningen. Sådant kan faktiskt bli lättare på film eller på en teaterscen där man ser vem som är vem och hur de skiljer sig åt, men det händer inte på Klarascenen. Tyvärr blir det snarare så att personerna presenteras i scener vilka inte ser ut att hänga ihop.

Men visst är det några roller och deras gestaltning som sticker ut i trovärdighet och engagemang. Eva Rexed som Per Segel förmedlar tydligt de känslor av kärlek till och oro för den fortfarande älskade exhustrun Ann Band Farlane som han varken kan hantera eller uttrycka, och hans sorg är smittande. Peter Gardiner är utmärkt i rollen som Gabriel Odenarp. Hans återhållna spel när han uttrycker sympati för den ordning som skapas av nazisterna i Tyskland är helt rätt för att vi inte enkelt skall kunna avfärda honom som extremist.

I andra ändan av spektrat finns de två karikatyrerna Tage Jekau och Gideon Staph, båda (tidvis, inte hela tiden) gestaltade av Robin Keller, som hanterar sitt medvetna överspel mycket bra. Man kan undra varför de båda representanterna för omgivande diktaturer (Sovjet respektive Tyskland) framställs på ett förlöjligat sätt, men här slår mig ett svar: för oss som ser på är de skrattretande och motbjudande (folkmord och ideologier som rättfärdigar det), men vi måste ändå komma ihåg att många, många andra inte ser det löjliga i det de säger och gör utan tvärtom beundrar och uppmuntrar det. Skicklig på scenen är som vanligt också Emil Almén som Olesén, hotfull i Hovalls och Minnings möbelsnickeri och ett förebud om hur det skall komma att gå sämre och sämre för dem som vill leva hederligt. Som Johannes Krilon hade jag dock önskat en skådespelare med mer säkerhet och allvar än Pablo Leiva Wenger i sitt spel, för större trovärdighet.

Den redan komplexa handlingen tyngs och förvirras av inflikad meta-teater. Uppsättningen föreställs äga rum fem år in i framtiden i ett Sverige styrt av SD. Det innebär vissa tillrättalägganden i pjäsen, korrektiv som sker i form av inbrytningar under pjäsens gång. Det leder till litet komik men förstås också kalla kårar. Dock är de här partierna enligt min mening onödiga, tillför mycket litet och drar fokus från huvudberättelsen vars budskap är kraftfullt nog. Påbuden om censur blir ymnigare och strängare för att så gott som ta över och hacka upp framförandet i tredje och sista akten. Detta är anledningen till att jag säger att man kan gå hem efter andra pausen, ändå vara nöjd och förhoppningsvis inspirerad till att vara lika rakryggad i motgång som Johannes Krilon. Det här är ett lämpligt tillfälle för mig att läsa vidare i Eyvind Johnsons tankeväckande trilogi.

Länk till Stadsteaterns sida om Krilon

Foto: Markus Gårder

City of Illusions av Ursula K. Le Guin

En man snubblar ut från skogen, utan minne av vem han är eller hur han har kommit dit. Han välkomnas och tas om hand av storfamiljen Zove, som lever ett gott men också begränsat liv. De ger mannen namnet Falk, som betyder gul, efter hans gula ögon som skiljer sig från de ögon som människor har på jorden. Ja, det är på Jorden och närmare bestämt i Nordamerika som City of Illusions utspelar sig, men mycket förändrad från dagens Jord. I sitt generösa hem har familjen allt de behöver för att leva väl, inklusive högteknologiska instrument, dock inga apparater för kontakt på längre distanser. Då och då ger sig mindre grupper av genom skogen för att besöka andra storfamiljer några dagsresor bort, men vad som finns djupare in i skogen och bortom den vet de inte. Men det är dit som Falk måste ta sig för att finna ut vem han själv är. Beslutet är inte enkelt, men så kommer tiden då hans resa över världen börjar.

Jag tycker verkligen om att Ursula K. Le Guins berättelse består av ett par olika men ändå samverkande delar. I Zoves familj förstår vi några av världens förutsättningar; du kan leva bekvämt om du håller dig inom dina gränser och inte ifrågasätter de nya härskarna. Därefter följer det spännande utforskandet av världen. Vägen genom skogen blir en följd av strapatser och möten med andra grupper av människor, vilka har egna varianter på världsbilder och lever efter dem. Bit för bit får Falk också veta mer om de mytomspunna Shing och deras styre i den avlägsna staden Es Toch. Är de att lita på? Är de kanske goda härskare ändå, eller opålitliga varelser vars lögner går djupare än du tror?

Händelserna i Illusionernas stad Es Toch utgör kraftprov på ett annat plan än de äventyr Falk dittills varit med om. För egen del tycker jag att den delens mentala motgångar är mindre trovärdiga och intressanta än det vi läst dittills, men de är ändå en viktig del av berättelsen. Känslan som dröjer kvar är minnet av den framtida Jorden, delvis täckt av skog, delvis av prärie, och med små grupper av människor som håller sig vid liv på olika sätt.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannons's World
Planet of Exile
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed 
The Word for World is Forest
The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore
Tehanu

Simen Johan Until The Kingdom Comes på Fotografiska

Ibland driver evolutionen fram djur som är litet extra uppseendeväckande. Zebrornas ränder som skall ge dem kamouflage i en viss miljö och jaguarens fläckar är exempel som vi kanske sett och läst om så många gånger att de känns hemtama. På samma sätt finns det miljöer som är fascinerande och kräver sin speciella flora och fauna, anpassad för maximal överlevnad.

Simen Johan har satt samman bilder av det ena med bilder av det andra. En snäll zebra är placerad bland frodiga blad vars flikar liknar de svartvita ränderna. Över det vackra skinnet på den utsträckta jaguaren dansar ljusglimtar som tagit sig ned bland det täta bladverket i regnskogen.

De roliga rödpälsade aporna tittar nyfiket och uppfordrande ut på oss, omgivna av blommor med lika överraskande orangeröd färg. När Simen Johan placerar två iögonfallande företeelser intill varandra blir effekten både harmoni mellan dem båda, och att man kan se tydligare vad som skiljer dem åt. Och så får man chansen att återupptäcka det där som blivit välbekant men egentligen var väldigt speciellt; giraffens långa hals, eller den grova pälsen och kroppskonstruktionen hos en bisonoxe. Som om man var barn och upptäckte världen på nytt.

Länk till Fotografiskas sida om Simen Johan

 

Mademoiselle Paradis

Koncentration, hänförelse, inlevelse i musiken hon spelar har den unga Maria Theresia Paradis. Hon är blind, så hon har inte lärt sig av att se på andra hur man behärskar sina känslor. Ansiktsdragen förvrids och ögonen rullar i samklang med musikens uttryck. En blind flicka vid pianot borde vara mums för den nöjestörstande aristokratin, men Resi ser litet för udda ut för att blidka hökarna i 1777 års Wienersocietet.

Nu finns dock den fascinerande Doktor Mesmer med sina teorier om animal magnetism. Han har kurerat andras åkommor, eller åtminstone lindrat dem, med sina tinkturer och behandlingar. Utan kostnad skall han ta sig an Maria Theresia för att bota hennes blindhet. Unga Mademoiselle Paradis har redan utsatts för andra försök, i bästa fall verkningslösa, i värsta fall skadliga som kvicksilverkuren som fick henne att tappa luktsinnet. I Doktor Mesmers salar finns redan andra patienter, och några av deras skrik når till Maria Theresia, lämnad ensam av sina föräldrar.

Nästan två och ett halvt sekel senare går det att skratta eller skaka på huvudet åt Doktor Mesmers åtgärder för att balansera och bota sina patienter, men filmen låter honom ändå framstå som mån om sina skyddslingar och vetenskapligt noggrann med de kunskaper han själv prövat sig fram till. Faktiskt börjar Maria Theresias ögon skymta ljus, skepnader och färger igen. Vi får i flera finkänsliga scener känna med henne när hon upptäcker världen omkring sig, och när hon dessutom blir överväldigad av känslor, inte minst inför föräldrarna som är måna om att hon skall bli möjlig att giftas bort, men absolut inte förlora sin spelskicklighet och därigenom kejsarinnans stipendium.

Efter pianokonserterna vidtar nu nya uppvisningar, där Mademoiselle Paradis skall bevisa att hon kan se igen, eller närmare bestämt bevisa att Doktor Mesmer har botat henne. För Franz Mesmer är det viktigt att få gehör för sina metoder, men han har också många rivaler i läkarskrået som gärna vill slå krokben för honom, på Resis bekostnad.

Inflikat i berättelsen om Maria Theresia får vi se några få men intensiva och talande scener ur livet för tjänstefolket i Mesmers hus. Det köpslås om Maria Theresias framtid, men tjänstefolkets öden är ännu billigare och i andras händer än deras egna. Med de välbärgade klädda i brokiga, omsorgsfullt broderade plagg i siden och sammet (och kläderna är en fröjd att se) blir skillnaden mellan folk och folk extra tydlig.

Filmen är baserad på verkliga händelser, beskrivna i en bok av Alissa Walser, och regissören har Barbara Albert hittat rätt ton för att beskriva något som är främmande för oss idag så att det känns angeläget. Det är också gott att kunna slå upp hur Maria Theresias fortsatta liv utvecklade sig, hängiven den musik som givit så mycket till både henne och oss andra.

The Long Take av Robin Robertson

The Long Take or A Way To Lose More Slowly är en drygt tvåhundrasidig berättelse i uppbruten diktform som utspelar sig under fyra distinkta år från 1946 till 1953, först i New York, sedan i Los Angeles, sedan San Francisco och till slut tillbaka i Los Angeles. Huvudpersonen, Walker, är från ett mindre samhälle i Kanada, men efter att ha stridit i andra världskriget känner han att han inte kan återvända, utan söker sig fram i större städer i USA.

Poesiformatet fungerar mycket bra för att förmedla en berättelse splittrad mellan kalla fakta och minnen, som Walker själv också är. Intryck från stadslivet, brottstycken av våldsamma scener, drömlika känslor och minnen som överväldigas varvas skickligt av Robin Robertson till att bli en sammanhängande historia. Den första sektionen som utspelas i New York påminner mycket om T.S. Eliots The Waste Land till både innehåll och teknik, vilket inte är en anklagelse utan en komplimang; fler poeter är alltid välkomna att gestalta tomhet och överflöd sida vid sida med en säker hand. Där syns strömmar av människor och floden är påtagligt närvarande.

Nästa sektion i Los Angeles har delvis annorlunda karaktär av flera skäl. Hela staden är som ny, ständigt växande och i förändring, och naturen är något annorlunda. Walker ser fåglar och ibland på gatorna en coyote, eller är det hans sinnen som spelar honom ett spratt? Det bästa i texten är fortfarande de stämningsfulla stycken som spelar mot Eliot, speciellt det som mynnar ut i nästan en negation av den tredje gestalten i The Waste Land:

He hears someone running
But there's noone there.
His shadow folds into the wall, then along it.
Then gone.

Däremot har jag svårare att förlika mig med en del av dialogerna. En del repliker låter som samtidskommentarer från vår tid, till exempel om hur människor är lika utbytbara som kylskåp som alltid kommer i nyare modell. Det gör mig skeptisk till några andra ordväxlingar som också klingar litet för modernt. Det är ju sällan man ser igenom tiden man lever mitt i.

Men till allra största delen fångar Robertson en stad (två) som pulserar av liv och blod, tyvärr ofta bokstavligt talat när människor har ihjäl varandra i gränder. Mordscener blandas med Walkers minnen av medsoldater som dödades under kriget. Många av filmerna som spelas in på gatorna där Walker går beskriver rysliga brott. Nu går det att distansera sig en aning, och diskutera med grabbarna om vilken film som har den värsta dödsscenen. Men efter hand kommer minnena från kriget oftare och hårdare. Walker går bland andra som en kapabel reporter, men han bär på grymma minnen som nästan ingen annan kan förstå. The Long Take är en ärlig och viktig skildring av en inre kamp och en vandring mot samhällets botten.