Den första boken i Eyvind Johnsons viktiga Krilontrilogi inleder med en presentation av Johannes Krilon, både hans utseende och hans bakgrund. Men redan i den generellt positiva introduktionen dyker det upp motgångar; en händelse i ungdomen som knuffade honom ur sin bana dubbleras i en händelse i samtiden, som likaledes får honom att ändra sina planer. Människor som Krilon, med allmänbildning, en genomtänkt livsfilosofi och långsiktiga planer på kontinuerlig utveckling, kan stötas ur sin väg av slumpen eller av andras illvilja.
Läsaren får också möta Krilons innersta krets av vänner, en samtalsgrupp som under tio år har samlats på Krilons initiativ för att byta stora och djupa tankar. Men åter igen, när det blir dags för kvällens möte går det snett. Krilon lyckas inte formulera den uppgift han trodde skulle engagera gruppen, och möter motstånd av deltagare som inte ser vad han menar och tycker tvärtom. Det borde förstås inte vara ovanligt i en grupp med relativt olika livsåskådningar, men en persons ovilja att öppna sig för meningsutbyte smittar här av sig på de andra.
Boken utspelar sig i början av 1940-talet. Det pågående andra världskriget märks dock mindre av som konkret faktum, förutom hänvisningar till ransonering, utan dyker istället upp i de verkliga, drömska och allegoriska möten som Krilon och hans vänner dras in i. Johannes Krilons arbete som fastighetsförmedlare utmanas av de nya aktörerna på marknaden, Gideon Staph och Tage Jekau, vars initialer pekar på Gestapo i Tyskland och Tjekan i Sovjet. En efter en råkar Krilons vänner på dessa två, eller deras ombud, eller även andra människor som vill berätta om vilka rysligheter Johannes Krilon har begått: inte bara bedrägeri i affärer, utan även kvinnohistorier och andra tillfällen då oskyldiga människor utnyttjats av Krilon.
Det är obehagligt att läsa hur många av anklagelserna bygger på verkliga händelser som vi redan fått reda på, men nu framställs i sämre dager. Till och med en av de mest överdrivna tiraderna, då G. Staph anklagar Krilon för att söka världsherravälde och i sitt raseri börjar tugga på mattan, lämnar åhöraren med tanken att det borde finnas ett korn av sanning där. Insinuationerna liknar hur den judiska befolkningen vid den här tiden misstänkliggjordes, med hörsägen, svårbelagda händelser ur det förflutna och antydningar om ondsinta konspirationer.
Johannes Krilon ser hur gruppen faller isär, delvis av händelser i deltagarnas privatliv, men också av yttre påverkan att ta avstånd från Krilon. Han ser det som viktigt att inte ge upp det öppna samtalet, och vädjar till dem att hålla ihop:
Detta uppmanande kredo genomsyrar hela boken, och gör lika stort intryck på mig när jag läser det igen femton år efter den första gången. Även om Johnson/Krilon inte målar upp den konkreta fortsättningen av gruppens tankeverksamhet och ståndaktighet - handlingar av motstånd i sitt dagliga värv? utöva inflytande på offentliga personer? gerillaverksamhet? - är den intellektuella beredskapen lockande i sig.
En annan återkommande detalj som gör boken levande och lockande är de återkommande skildringarna av att ta sig en matbit och en sup. Man kan tänka sig att just därför att utbudet inte var så rikt eller så varierat som idag, med ransonering och begränsat kök, var matstunden oftast en höjdpunkt på dagen. Och den där supen! Jag vet ju hur den smakar på riktigt, men i Johnsons prosa laddas den med en betydelse och smaklighet utöver den fräna spritsmaken.
Trots att många av personerna i boken inte bara är sig själva utan symboler för något större (och några karaktärsskildringar lider av det), är männen i Krilons grupp, och ett par utomstående kvinnor, inkännande och personligt tecknade. Eyvind Johnson binder samman de höga tankarna och principerna med stora och mindre händelser i människornas vardag, och i en svår tid uppmanar han oss att inte bara se till det som ligger närmast oss själva. Krilontrilogin är en viktig och fängslande läsning för alla tider.
Hermia har också läst Krilontrilogin och talat varmt om den (är det redan sex år sedan?!)
Jens Liljestrand skrev en essä om Krilontrilogin för några år sedan
Fler böcker av Eyvind Johnson:
Krilons resa
Läsaren får också möta Krilons innersta krets av vänner, en samtalsgrupp som under tio år har samlats på Krilons initiativ för att byta stora och djupa tankar. Men åter igen, när det blir dags för kvällens möte går det snett. Krilon lyckas inte formulera den uppgift han trodde skulle engagera gruppen, och möter motstånd av deltagare som inte ser vad han menar och tycker tvärtom. Det borde förstås inte vara ovanligt i en grupp med relativt olika livsåskådningar, men en persons ovilja att öppna sig för meningsutbyte smittar här av sig på de andra.
Boken utspelar sig i början av 1940-talet. Det pågående andra världskriget märks dock mindre av som konkret faktum, förutom hänvisningar till ransonering, utan dyker istället upp i de verkliga, drömska och allegoriska möten som Krilon och hans vänner dras in i. Johannes Krilons arbete som fastighetsförmedlare utmanas av de nya aktörerna på marknaden, Gideon Staph och Tage Jekau, vars initialer pekar på Gestapo i Tyskland och Tjekan i Sovjet. En efter en råkar Krilons vänner på dessa två, eller deras ombud, eller även andra människor som vill berätta om vilka rysligheter Johannes Krilon har begått: inte bara bedrägeri i affärer, utan även kvinnohistorier och andra tillfällen då oskyldiga människor utnyttjats av Krilon.
Det är obehagligt att läsa hur många av anklagelserna bygger på verkliga händelser som vi redan fått reda på, men nu framställs i sämre dager. Till och med en av de mest överdrivna tiraderna, då G. Staph anklagar Krilon för att söka världsherravälde och i sitt raseri börjar tugga på mattan, lämnar åhöraren med tanken att det borde finnas ett korn av sanning där. Insinuationerna liknar hur den judiska befolkningen vid den här tiden misstänkliggjordes, med hörsägen, svårbelagda händelser ur det förflutna och antydningar om ondsinta konspirationer.
Johannes Krilon ser hur gruppen faller isär, delvis av händelser i deltagarnas privatliv, men också av yttre påverkan att ta avstånd från Krilon. Han ser det som viktigt att inte ge upp det öppna samtalet, och vädjar till dem att hålla ihop:
- Världen är så mörk nu, sa Krilon. Det är av yttersta vikt att människor samlas i kretsar och talar öppet med varandra, talar utan lögn, söker sanningen utan att tänka på hot om straff eller lockande löften om belöning i guld och ära. Det är av allra yttersta vikt att du och Hovall och Minning och Odenarp och Arpius och Jonas Frid och jag samtalar om friheten och rätten, att vi behandlar de höga filosofiska och moraliska problemen som vi kan det, att vi sysslar med världens politiska läge, att vi lägger den tyngd, vi kan ha, i vågskålen. Om vi bara är ett milligram så är vi i alla fall ett milligram. Det är av yttersta vikt att vi inte förråder de stora tänkarna, moralisterna och konstnärerna genom att glömma bort deras tankar eller genom att inte ha deras verk i minnet. Verken och tankarna vilar i oss, vi måste nalkas dem med öppna sinnen och förvalta dem. Det är på oss, det vill säga grupper och kretsar som liknar vår, som hela världens framtid beror. Det är därför av yttersta vikt att vi inte förlorar varandra.
Detta uppmanande kredo genomsyrar hela boken, och gör lika stort intryck på mig när jag läser det igen femton år efter den första gången. Även om Johnson/Krilon inte målar upp den konkreta fortsättningen av gruppens tankeverksamhet och ståndaktighet - handlingar av motstånd i sitt dagliga värv? utöva inflytande på offentliga personer? gerillaverksamhet? - är den intellektuella beredskapen lockande i sig.
En annan återkommande detalj som gör boken levande och lockande är de återkommande skildringarna av att ta sig en matbit och en sup. Man kan tänka sig att just därför att utbudet inte var så rikt eller så varierat som idag, med ransonering och begränsat kök, var matstunden oftast en höjdpunkt på dagen. Och den där supen! Jag vet ju hur den smakar på riktigt, men i Johnsons prosa laddas den med en betydelse och smaklighet utöver den fräna spritsmaken.
Trots att många av personerna i boken inte bara är sig själva utan symboler för något större (och några karaktärsskildringar lider av det), är männen i Krilons grupp, och ett par utomstående kvinnor, inkännande och personligt tecknade. Eyvind Johnson binder samman de höga tankarna och principerna med stora och mindre händelser i människornas vardag, och i en svår tid uppmanar han oss att inte bara se till det som ligger närmast oss själva. Krilontrilogin är en viktig och fängslande läsning för alla tider.
Hermia har också läst Krilontrilogin och talat varmt om den (är det redan sex år sedan?!)
Jens Liljestrand skrev en essä om Krilontrilogin för några år sedan
Fler böcker av Eyvind Johnson:
Krilons resa
6 kommentarer:
Tack för den introduktionen! Jag hittade de tre delarna av Krilontrilogin på ett bokbord för några år sen, fast besluten att läsa den. Hann dock bara till sidan 64 i första delen och så kom annat emellan. Ännu fast besluten att läsa den. Nån gång.
Första gången jag läste boken var den litet trög i starten för mig. Hoppas du får tid att komma tillbaka till den och till hela trilogin!
Har varit lite offline senast veckan men ser att du länkat min Krilonläsning till din! Ja oj, sex år sedan redan.. Böckerna är fortfarande levande för mig, även om jag vet där var mycket jag inte förmådde att se, men de var verkligen fantastisk läsning! I sommar har jag fingrat på Ekmans Gör mig levande igen som jag läst för länge sen och som ju har minst sagt mycket gemensamt med Krlion.. Fint du läser om!
Prickarna på Moderna hoppas jag få se nästa vecka...
Jag tänkte också följa upp med Gör mig levande igen!
Har äntligen läst Krilontrilogin. Viktig läsning!
Absolut! En god läsupplevelse, och dessutom något att tänka tillbaka på och förhoppningsvis inspireras av.
Skicka en kommentar