lördag 11 augusti 2018

Planet of Exile av Ursula K. Le Guin

Planeten har vår, sommar, höst och vinter, men ett varv runt solen tar sextio jordår att fullborda, och årstiderna motsvarar flera av våra år. Människorna i Tevar lever ett nomadliv under de mildare årstiderna, men stänger in sig i städer under de långa vintrarna. Det är inte bara för att komma undan snön och kylan, utan också för att skydda sig mot det aggressiva folkslaget Gaal. Gaal bor längre norrut, och när vintern kommer vandrar de söderut och överfaller byarna och djurflockarna i sin väg för att få mat till färden.

Vinter närmar sig och den här gången är hotet från Gaal större; de olika grupperna har slagit sig samman till en stor armé som säkerligen kommer att attackera bosättningarna i sin väg. Det finns en chans att stå emot dem om de krigsdugliga männen från alla byarna slår sig samman. Då måste de även gå samman med de farborn som bor i en egen by vid kusten, Landin. På namnet farborn kan vi gissa att de kommer från en annan planet, och så är fallet.

Men snart förstår vi att dessa stjärnfarare inte har någon överlägsen tekonologi som lätt kan rädda de stillsammare folken från Gaal. De landsattes för motsvarande sexhundra jordår sedan, under pågående strider mellan olika fraktioner i galaxen, och sedan deras skepp lämnade dem har de inte haft någon kontakt med civilisationerna utanför planeten. Deras hederskodex, bestämd av The League of All Worlds, förbjöd dem att använda eller utveckla högre tekniker än invånarna på planeten de befann sig på, så under seklerna som gått har de förlorat tidigare kunskaper samtidigt som deras antal också har krympt.

Samarbetet mellan de olika folkslagen försvåras av den stränga hederskulturen som Tevaranerna följer. Men rasismen mot den andre finns hos båda grupperna; flera av Landins invånare ser ned på urinvånarna och kan inte alltid dölja det. De korta glimtarna av livet i Landin låter en förstå känslan av en slocknande glöd, omgiven av långväga bilder och teknik man inte själv kan åstadkomma. Miljöskildringarna är aldrig huvudsaken men Ursula K. Le Guin ger med få ord en god känsla för omgivningarna och hur de formar livet. Handlingen i Planet of Exile går från fascinerande till mycket spännande, men det som stannar kvar i minnet är likheterna och skillnaderna mellan de olika människorna på planeten, och känslan av att de är en liten del av en stor mänsklighet.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
The Lathe of Heaven

Inga kommentarer: