tisdag 22 september 2009

Lena Cronqvist på Galleri Lars Bohman

Jag tycker om de grafiska blad av Lena Cronqvist som Galleri Lars Bohman visar i sin stora retrospektiv. Den litet mer svårhanterliga tekniken gör att Cronqvists flickors ansiktsuttryck inte kan bli så outgrundliga som i hennes målningar. När ansiktsdragen avviker från det neutrala, blir de genast tydligare leenden eller argt nedåtpekande ögonbryn. Även att de är svartvita, med tydliga svarta konturer mitt bland tunnare ljusare streck, ger dem en annorlunda prägel.

Motiven, som vi känner igen från målningarna i färg, förlorar litet av sin mystik, men på det hela förlorar de inte på det. Det blir istället en intressant uppdatering av ett känt tema.

De unga flickorna i bilderna kan fortfarande hantera mamma- och pappadockor, dockor som ibland är instängda i små guldfiskskålar. Då och då finns det en liten bebis i en balja under flickans händer, farligt nära att hamna under vattenytan. I några av tavlorna finns en pappafigur med, en man som håller i flickan och en bebis. Greppet runt flickans bröstkorg kan inte tydas som vare sig ett övergrepp eller en skyddande gest. Kanske kan inte flickan heller tyda omfamningen klart.

En intressant nyhet är att flickorna har (hus)djur med sig. Fågelkadaver i förvridna positioner, med en förruttnelseprocess som nästan kan luktas, betraktas nyfiket av flickorna. Var kommer de ifrån? Kanske är de infångade av de långsmala randiga katter som sitter i flickornas knä. Jag är så glad att flickorna har fått dem till vänner, ja, nästan alter egon! Fisk är ju något som katter också tycker om. Jag skrattar högt åt det dussintalet bilder som sitter tätt upphängda rad på rad inne i ett av sidorummen: i sina knubbiga händer håller flickorna klassiska klotformade guldfiskskålar och glor på dem genom glaset. Möjligtvis är akvariefiskarna en metafor för något sorgligt, men jag såg dem som ett humoristiskt break.


Det finns även några tavlor av grupper av vuxna som försöker förhålla sig till varandra i par. De sitter två och två och håller om varandra. För mig som inte kan sitta med raka ben på golvet så som de gör, blir de en god bild av ett parförhållande där man försöker och försöker att hitta ett sätt att nå varandra och hålla sig kvar nära varandra.

De stora svarta skulpturerna av flickor sittande i baljor talar inte lika starkt till mig, men jag gillar att flickan fått växa sig stor (inte vuxen), ta fysisk form och faktiskt le förnöjt. Lena Cronqvist och flickorna hon skapar är fascinerande.

Länk till Galleri Lars Bohmans sida om utställningen

2 kommentarer:

Hermia sa...

Åh, den hade jag velat se! Tycker på något motsägelsefullt sätt om hennes ångestflickor. Härligt att hennes verk får dig att skratta..!Såg en annan utställning med henne på Bror Hjorts hus i Uppsala. Har du varit där? Fin lokal och roligt strosa runt i Bror Hjorts hem.

Jenny B sa...

Jag tycker också om Lena Cronqvists flickor som gör "förbjudna" saker, även om de inte alltid verkar lyckliga. Det känns rätt att de har kontrollen i situationerna. Åtminstone i efterhand, när de leker.

Jag har varit i Bror Hjorths hus! Det är en härlig upplevelse att se konst där.