tisdag 8 februari 2011

Girlfriend in a coma av Douglas Coupland

Generation X, slackers, blasérade ungdomar som redan sett allt och tröttnat på det - Douglas Coupland skildrade bara vad han såg i Generation X och efterföljande böcker. Men skall livet vara så? Kommer situationen aldrig att förändras? Skall man bara acceptera att mysteriet med att leva inte är löst, utan att det är olösbart och inte värt att bry sig om?

Inledningen till Girlfriend in a coma irriterar mig litet. Flickvännen i titeln, sjuttonåriga Karen, skrev ett brev till sin pojkvän Richard dagen innan hon sjönk in i sin koma. Där berättar hon vad hon såg tjugo år in i framtiden; trötta, oengagerade människor som bryr sig mer om att köpa nya elektroniska hjälpmedel än att lyssna på varandra. Eftersom boken började 1977 betyder det att "framtiden" är detsamma som bokens utgivningsår.

Är det verkligen så himla illa då? Så mycket mindre mänsklig kontakt än genom alla andra epoker genom historien? Coupland, överdriv inte, vill jag säga. Måla inte fan på väggen. När vi följer personerna i Richards och Karens vänkrets under tjugo år är det Generation X:s uppväxt vi får se. De hittar intressanta jobb, ja, till och med riktiga drömjobb, men de är ändå alltid litet ensamma och olyckliga. Är det oundvikligt eller är det Coupland som målar deras liv i grått?

Så här några dagar efter utläsning börjar jag fundera på om inte författaren var för pessimistisk och hård mot sina huvudpersoner. Just när jag läste boken var den spännande. Jag förstod också att Coupland hade ett budskap med boken: att skaka om sina slackers-läsare och få dem/oss att kämpa för något meningsfullt, inte bara i våra egna liv utan för hela världen. Men nu har det gått en vecka, och jag har redan glömt korståget han ville sända ut mig på. Jag lovar att försöka knyta mänskliga kontakter och finna mening med livet i litet mindre skala ändå.

Fler böcker av Douglas Coupland:
The Gum Thief

3 kommentarer:

Hermia sa...

Läser först om Coupland-boken (har fortfarande inte läst ngt av honom) och sen om filmen här nedanför. Det känns som de hör ihop på ngt avigt sätt. Behöver bokens personer kanske filmens?

En helt annan sak - läste om Giljotins teater/projekt Bli en dåre. Är nyfiken på om du ska "utsätta" dig för föreställningen? Jag övervägde det men insåg att nej, riktigt SÅ nära teatern vill jag inte vara.

Jenny B sa...

Jag tänkte likadant som du, jag kopplade ihop Girlfriend in a coma med Medan åren går! Båda handlar om hur viktigt det är att hitta gemenskap med andra människor. Och så kopplar jag även flickvännens koma till mammans tioåriga sömn i Under hallonbusken som jag såg häromdagen. Ibland dyker det upp flera saker som hänger ihop, och så sätter man ihop dem till ett större mönster i hjärnan själv.

Förutom Bli en dåre har jag sett andra teatrar som satt ihop allkonstverk dit man blir inbjuden att stanna längre och få en personlig helhetsupplevelse. Jag tycker att det är intressant och en fin idé. Men då blir det ännu viktigare att man åtminstone delvis håller med om vad ensemblen har för utgångspunkt och vad de vill säga. Av vad jag har läst tror jag att jag skulle tycka att Teater Giljotins tema är naivt, ensidigt och/eller provocerande för provocerandets skull (dårar som sanningssägare i en grym omvärld), så jag vill inte lägga fem (eller 48!) timmar på att irriteras. Jag kan lägga 2-3 timmar på det om jag kan sitta lugnt och sortera mina intryck och invändningar, men inte om man släpps in i ett förvirrat spökhus med oklara mål. OK, jo, jag ÄR nyfiken, men det finns annat som lockar mer!

Hermia sa...

Visst är det häftigt när saker på olika sätt sammanfaller. Var med om det när jag läste Krilon ju när plötsligt vi delade samma miljöer boken och jag.

Ja, 48 h teater är att ta i... och utan att veta så mycket mer om Giljotins uppsättning än det jag läst i DN så känns provocerande för sakens skull inget vidare lockande..