Miss Wyoming av Douglas Coupland

När Douglas Coupland börjar skriva om människor i filmbranschen, toppen av popkulturens näringskedja, drar jag öronen åt mig. Visserligen är hans huvudpersoner inte längre framgångsrika, och Hollywood är ju känt för att snabbt spotta ut dem som är färdigtuggade: John Johnson har gjort habila actionfilmer, men ingen väntar sig något mer av honom; Susan Colgate har varit publikälskling i en TV-serie, men kan inte längre leva på sin charm. Men de hör ändå till "det vackra folket", och är litet svåra att identifiera sig med eller känna sympati för. Att de båda (frivilligt) hamnade utanför samhället under en längre period får inte den tyngd som det hade kunnat.

Jo, visst behöver de båda en paus från livet. Ett tema från Couplands bästa böcker är hur man är både beroende av och stressad av samhället med alla erbjudanden och möjligheter. Han har tidigare beskrivit personer som lämnar allt och ger sig av, och det är ärligt av honom att inte bara använda det som en sinekur utan nu berätta att det faktiskt kan vara skitjobbigt. Men de idéerna får inte tillräckligt med utrymme i Miss Wyoming. Det beror mycket på att handlingen är uppsplittad på två personer och på flera viktiga tidsperioder i deras liv. Det är inte svårt att hänga med eller att engagera sig i ögonblicket, men det gör ändå att historien inte hinner djupna.

Det finns två rörelser i boken: dels en kraft som pushar framåt, American resolve, ett inre driv att skapa om sitt liv så att det blir bättre. Den finns hos Susan, hos Susans mamma, och hos John i början av hans karriär. Dels en motrörelse; en komplett uppstannande, inte våldsamt utan mjukt. I den stillheten ramlar alla yttre drivkrafter bort, och man börjar tänka på vad som är viktigt i livet. Det betyder inte att man hittar sig själv och når inre frid, för det är inte säkert att man automatiskt får det man behöver av lugn och mänskliga relationer. Det är tänkvärt. I ett kapitel fylls John av en stark längtan efter kärlek och efter att höra ihop med en annan människa, med Susan, och han blir nästan desperat över att han kanske förlorat henne. Den känslan hade jag velat läsa mer om, men historien rör sig snabbt vidare.

Här är det också så att den typiska Couplandska vänskapskretsen inte får lika stor plats - den grupp likasinnade som förstår en och åtminstone då och då kan ge en smula tröst. Jo, de mänskliga relationerna känns viktiga, men används liksom bara som pjäser i ett brädspel. Berättelsens uppbrutna tidslinje hjälper inte heller. Miss Wyoming är ingen dålig bok, men Douglas Coupland har skrivit så mycket bättre både före och efter den.

Fler böcker av Douglas Coupland:

Generation X
Shampoo Planet
Life After God
Girlfriend in a Coma
All Families are Psychotic
Hey Nostradamus! 

JPod

The Gum Thief