WorldCon 2017, torsdag del 2

Ett namn jag letade efter regelbundet i WorldCons lista över gäster var Chris Beckett, författaren till Dark Eden och de två efterföljande böckerna. Så dök ändå han upp i schemat, och jag såg fram emot att köpa in så många av hans böcker jag kunde bära och få dem signerade. Tyvärr fanns inga av dem till försäljning på mässan, och tyvärr var jag nästan ensam vid hans signeringsbord. Det gav mig ändå tid att tala mer med Chris Beckett om hans fascinerande böcker, och hur väl de passar att läsa under de långa mörka nordiska vintrarna. Han sade att han läst Tove Jansons böcker, och kanske fanns Trollvinter med i inspirationen till böckerna om Dark Eden. När jag önskade mig inte en hel roman men någon novell till från den världen, berättade han att det var vad han har för avsikt att skriva; något nedslag här och där i planetens historia i novellform. Det ser jag verkligen fram emot!

Populära programpunkter på WorldCon kan fyllas upp snabbt trots att arrangörerna har bokat om många till större salar. Under både onsdagen och torsdagen hände det att jag inte kom in på det jag velat se och höra, vilket kanske var bra då jag kunde använda tiden till att äta och ställa mig i kö till nästa punkt jag gärna ville se. Även med ganska långa köer kan det löna sig att ställa sig sist då en del rum har stor kapacitet, men för säkerhets skull kom jag i god tid till föreläsningen What Science Can Tell Us About Alien Minds.

Biegler ser att många framställningar av aliens egentligen visar ett mänskligt tänk i en alienkropp. "Should we expect aliens to have minds?" Med många exempel ur djurvärlden, analyserade med beteendevetenskapens verktyg, visade han bland annat grunden för djurs beteenden för att vi skall kunna tänka oss vad som kan forma en utomjordings personlighet. Jag har översatt "mind" med sinne men är öppen för att jag kan ha valt fel ord.

Biegler listade fyra grader av (själv)medvetande; Primary self, Core self, Self conscious, Narrative self; där det sista steget innebär en förståelse för nuet och framtiden och dit man strängt bara räknar människor, korpar och schimpanser. Att rygga tillbaka från smärta är något man kan göra av reflex, utan att uppfatta smärtan med hjärnan. Vi ser att även mollusker tycks känna smärta, men inte insekter, men dock verkar insekter ha någon form av sinne.

Extensiv forskning på apor visar hur skillnader i våld mellan hanar och honor hos orangutanger, gorillor, schimpanser respektive bonobos är beroende av tillgången till mat, vilken styr parningsmönstren, vilket formar deras olika samlevnadstyper. Biegler gick igenom hur hive minds (inte) borde kunna fungera, samt flera andra intressanta tankar om samarbete och förmågan att förstå proportioner. I förbifarten nämnde han att eftersom jorden och Mars har ett utbyte av meteorer, är det sannolikt att liv på Mars skulle ha samma ursprung som livet på jorden, och alltså vara tråkigt! Däremot har yttre objekt som till exempel Ganymede och Europa inget utbyte med jorden, så om man funne liv där vore det av annat ursprung och verkligen intressant!

Den informationstäta och mycket intressanta föreläsningen hölls i hög fart av Robert Biegler, som i vanliga fall viker fyra timmar åt en liknande föreläsning för sina studenter. Tack och lov tänker han lägga upp en video från denna punkt på youtube inom några veckor - sök på hans namn!

Under rubriken Bringing SF Into University Courses talade tre litteraturprofessorer/lektorer, en matematik- och fysikprofessor (Charles Taylor) och en lektor och översättare till kinesiska (Mingwei Song) om hur de gjorde. Taylor sade att han brukar koppla sina föreläsningar till populärkultur, vilket för att studenterna aldrig mer kan njuta av en actionfilm för de ser alla brott mot fysikaliska regler. Helen Marshall lät sina studenter läsa en fantastiknovell av Edgar Keret, vilket för många var första mötet med genren, vilket gav dem huvudbry men för några öppnade upp nya världar - till exempel fick en pastor ett nytt ordförråd att använda i sina predikningar. Det kan behövas att man instruerar en student, som har svårt att sätta sig in i det som berättas: tänk dig att den här världen är sann, inte att berättaren är galen. Man kan också visa på allegorierna: häxor är en symbol för förslavandet av kvinnor av patriarkatet. FAST berättelsen handlar också om häxor, eller zombier, eller vad det nu är, den är inte bara en allegori.

Det finns en snobbism mot fantastiklitteratur, men ser man på de klassiska verken så innehåller Odysséen den monster och andra mytiska varelser, och Shakespeare berättar om häxor, så... Nuförtiden är det dock så att även om fakulteter ser ned på science fiction och fantasy och kurser om dem, så älskas det av studenter. "När får vi läsa om Harry Potter?"

Allra sist på kvällen hade jag siktat in mig på några goda skratt under punkten Common Mistakes From the Slush Pile. Jag såg fram emot cyniska historier à la den nedlagda bloggen 101 Reasons To Stop Writing. Men mitt eget misstag var att jag glömt att många av punkterna riktar sig till de många konferensdeltagare som själva skriver eller vill göra det, och att WorldCon-deltagarna hellre vill peppa varandra. Därför fick vi från erfarna lektörer och redigerare från Gollancz med flera förlag information om när de öppnar för oombedda manus, och hur det går till när de läses, och förstås uppmaningen att följa instruktionerna för inskickning, skriva läsligt och intressant från de första meningarna för att fånga intresset. Det var positivt att känna att SF- och fantasyvärlden är så välkomnande och stöttande.

WorldCon 2017, torsdag del 1

Att börja dagen med panelen In Defense of the Unlikeable Heroine var uppfriskande och underhållande. Paneldeltagarna talade om hur osympatiska hjältinnor som är tuffa kan accepteras om de är snygga och sexiga. Kameron Hurley nämnde att hon gillar Charlize Theron otroligt mycket, men anledningen till att hon kan göra kalla, våldsamma roller som Atomic Blonde med flera är att hon är skitsnygg. Alex Acks invände att hon inte varit snygg alls i filmen Monster - sant, men rollen tillsattes med en snygging (Theron) som fulade till sig, inte någon som var ful från början.

Arya Starks många mord ursäktas för att hon är ett barn. Katniss Everdeen från Hunger Games är ung och vacker, och hennes berättelse är strukturerad så att hon bara dödar i självförsvar under den långa tävlingen på liv och död. Skulle inte en manlig huvudroll "tillåtits" att slå till först? I filmen Maleficent måste den elaka häxans elakhet förklaras med så många tillfälligheter att hon blir helt oskyldig, för att kunna vara huvudperson i en film.

Hurley påpekade också att hon inte vill vara sympatisk / "likeable" och inte skriva om den typen av personer man skulle vilja ta en kopp te med. Förresten, vem definierar vem som är sympatisk? Hurley gillar osympatiska huvudpersoner, som är sura och egenartade, men i alla fall är originella och trogna sig själva. Läs Joanna Russ fantastiskt roliga bok We Who Are About To!

Thoariya Dyer tog upp att många SF- och fantasyläsare är vana att läsa böcker med trevliga hjältinnor till uttröttnadens gräns och välkomnar böcker med mer ovanliga huvudpersoner. Om en sådan bok då når en icke-fantastikvan läsekrets kan de bli besvikna; där fanns ingen de kunde heja på!

Hollywood är snabba att döma ut filmer med kvinnliga regissörer eller huvudroller som floppar med att könet var anledningen, men för manligt dominerade filmer finns det alltid fler förklaringar. Det GÅR inte, enligt Kameron Hurley, att säga att filmer med kvinnliga huvudroller eller regissörer gör sämre ifrån sig, för vi har inte tillräckligt med underlag för att göra statistik på det, för vi har inte tillräckligt många gånger då någon velat ta en risk och satsa på det. Och Hurley, som arbetar med marknadsföring, vet att ursäkten inte håller att vi inte är vana vid kvinnliga ledare och inte kommer att bli det, för hon vet att man kan förändra folks preferenser, det är det hon jobbar med varje dag!

Ännu en panel om huvudpersoner, även den intressant, var Appeal of the Bland Protagonist. Paneldeltagaren och SF-nestorn Robert Silverberg berättade att han först läst titeln som the BLIND protagonist och hade då en egen bok att komma med, Hot Sky Midnight. Till stora delar var panelen överens om att ingen person egentligen är bland, alltså menlös eller harmlös. Den tråkigaste personen här i rummet "got their own shit"! Men man kan se det som någon som är normal och bekväm i sin egen värld, vilket kan vara en fördel när världarna man berättar om är väldigt speciella och originella. Silverberg sade att Philip K Dicks huvudpersoner kan verka galna, men de är funktionella i de samhällen de lever i. En röst ur publiken talade väl om huvudpersonen i Joe Haldemans Forever War, en normal kille som ses som hjälte enbart på grund av de omständigheter han mest av en slump hamnat i och gjort sin plikt. En påpekan var också att i YA finns många nedtonade hjältar/hjältinnor, därför att det gör det lättare för läsarna att identifiera sig med dem.

När jag ivrigt satte mig på föreläsningen The Science of Ted Chiang väntade jag mig tankar liknande mina egna kring till exempel den geocentriska värld han så fascinerande beskriver i The Tower of Babylon. Men  Boaz Karni-Harel, som pluggat matematik och doktorerat i fysik, borrade sig längre in i vetenskapen och fördjupade sig i en detalj i den nämnda novellen jag dittills inte fokuserat på, nämligen hur världen måste vara konstruerad för att skapa slutscenen där huvudpersonen från vattensamlingen i himlen hamnar i en sjö på annan plats på jorden. Med utgångspunkt i Caesarskiffret och över Möbiusband kommer vi till att Gud måste ha konstruerat världen som en Kleinflaska. Med utgångspunkt i Fermats princip gav Karni-Harel sedan en förklaring till Story Of Your Life, novellen som ligger till grund för filmen Arrival, en förklaring som behöver ytterligare tolkning som jag tror men inte är säker på att jag gör rätt. Avslutningsvis diskuterade han Gödels ofullständighetssatser tillsammans med novellen Division By Zero. Mycket inspirerande föreläsning av en djupt insatt och engagerad person!

Ellen Miriam Pedersen gav en mångsidig föreläsning om golem som fenomen och jämförde dem med AI:n och robotar. En golem får inte kunna tala, för med ord skapas och avskapas ting. En golem får inte ha fri vilja och inte kunna reproducera sig, för det leder till osäkerhet och det kan inte accepteras. Dock skrev Chaim Bloch en berättelse om en kraftfull, egensinnig, lysten och attraktiv golem i opposition mot de reglerna. Det var spännande att se alla golem hon fotat runt om i Prag - statyer som kunde dyka upp litet här och där intill privata bostadshus.

Panelen Role of Secrets in Speculative Fiction modererades mycket väl av Jane Ann MacLachlan, medelst klokt uttänkta frågor och intressanta svar på dem från henne själv och deltagarna, vilka nästan alla själva är författare. Hemligheter kan läggas in som överraskningar i handlingen, som något som definierar huvudpersonen antingen genom att hen bär på den från början eller behöver ta reda på något om sig själv. Ian Sales berättade om hur han i en av sina böcker lade in ledtrådar och lösningar till en stor hemlighet (en forskningsanläggning som försvinner) i en ordlista i boken, vilket han själv tyckte var listigt, men det var inte så många som snappade upp det så han fick förklara detta för många läsare! För övrigt gillar han hemligheter inbyggda i världsbilden när han skriver, för det är ju han som bestämmer och kan alla hemligheter!

Exempel på hur hemligheter används dåligt i berättelser är när något överraskande dyker upp, kanske på slutet, utan att du har fått en enda ledtråd eller föraning om det. Ett annat är när läsaren luras in med en spännande hemlighet, som sedan visar sig vara i övrigt irrelevant. Jennifer Udden i panelen gillar Jacqueline Careys bok Kushiel's Dart men irriteras ändå på de återkommande utropen "... if I only knew then what I know now", vilka du efter hand börjar gissa vad de syftar på, och det bekräftas men först efter 500 sidor till. Ian Sales talade om att Ian M Banks Hydrogen Sonata har ett avslöjande på slutet som ändå inte betyder något, och att Gene Wolfes böcker är fulla av gåtor som han inte får lösning på och som egentligen inte behövs för böckerna är ändå ett nöje att läsa.

Exempel på hur hemligheter används väl i berätteler var, enligt MacLachlan Donna Tartts The Goldfinch, Gillian Flynns Gone Girl och Robert J. Sawyers Flashforward, där den senare är ett exempel på anti-hemligheter då mänskligheten får en kort inblick i var de kommer att vara om tjugo år. Uddens exempel var N. K. Jemisins The Fifth Season, och Ian Sales räknade upp Karen Joy Fowlers We Are All Completely Beside Ourselves, David Hutchinsons Europe-böcker och Rosemary Kirsteins Steerswoman-böcker, där fantasyinslagen av en modern läsare kan tolkas som vetenskap.

En hemlighet och stor överraskning vore om vi i salen vore utvalda av WorldCon att överleva och säkra mänsklighetens överlevnad medan en katastrof slog ut alla utanför rummet. Tänk om det faktiskt var så, spekulerade panelen i några ögonblick- Oops, nu sade jag visst för mycket!

WorldCon 2017, onsdagen

Regnbågshår och steampunkhattar från hela världen har dragits till vårt grannland Finland, därför att för första gången hålls WorldCon i Helsingfors! Efter några roliga, lärorika och inspirerande besök på Swecon i Sverige blev det ett fantastiskt tillfälle för mig att fördjupa mitt SF- och fantasyintresse på världens största kongress år 2017. Och så stor den är! Så många människor, bekvämt klädda eller extra fint uppklädda, och framför allt: så många programpunkter!

Jag började med paneldebatten Fantasies Of Free Movement, som tog sin utgångspunkt i Mohsen Hamids nyutgivna bok Exit West. I den behandlas en realitet i samtiden, kriget i Syrien och människor som vill fly från det, i en omarbetad form och med en teknik och plot device hämtad från science fiction: att kunna förflytta sig ögonblickligen från en plats till en annan.

Glädjen över att jag fick en sittplats i salen där debatten hölls smolkades av att jag inte såg paneldeltagarna, och därför kunde jag aldrig avgöra vem som sade vad, förutom John-Henri Holmberg vars stämma jag kände igen sedan tidigare. Han påpekade att när själva resan, flykten, var (nästan) utan risker och fysiska umbäranden, flyttade det fokus till själva anledningen till att fly. När blir livet outhärdligt? När det ständigt blir litet värre, vid vilken tidpunkt kommer man att välja att vilja lämna det man har för något okänt? Märk också att detta i grunden är en liberal, humanistisk bok skriven av en författare med, förmodligen, liberal och humanistisk människosyn. Är den realistisk? Kanske inte, för tyvärr är inte världen liberal och humanistisk, men kanske har han skrivit den som något att tänka på.

När panelen blev tillfrågad om exempel på fri rörlighet i andra böcker lyfte Holmberg fram att äldre tiders SF-litteratur oftare lät upptäckare komma till tomma världar att kolonisera, eller möta illvilliga invånare att kriga mot och gör sig kvitt. Så nämnde han en novell av Isaac Asimov från 1949, Mother Earth, där 'spacers', kolonisatörer på andra planeter motvilligt kvoterar in jordbor som egentligen inte har de kunskaper som behövs för att klara sig på andra planeter. Rosanne Rabinowitz talade om Chris Becketts Marcher, där en drog låter människor glida till parallella universa, en mer pessimistisk bok berättad ur perspektivet av dem som stannar kvar och i någon mån blir lämnade kvar. Från publiken kom ett omnämnande av C J Cherryhs Down-Below Station.

När nästa panel som jag tänkt gå på var full, hamnade jag istället på sista föredraget av Academic Track Session 01: Uses Of Fantasy, vilket var en lyckträff. Med utgångspunkt i en stor enkätundersökning om fans inställning till Peter Jacksons Hobbitfilmer och ytterligare forskning i frågan berättade Minna Siikilä om Fandom och Anti-fandom. Jonathan Gray definierade anti-fandom år 2003; en gruppering som irriterar sig på ett verk och fansens hyllningar av det, och gärna vill se sig som gatekeepers av god litteratur/konst/film, till den grad att anti-fandom blir en egen subkultur. Man kan jämföra med fotbollslag och deras hejaklackar, och med hur ett subset av Star Wars-fans ogillar Star Trek. Bland Tolkien-fans finns en hängiven grupp som ogillar Peter Jacksons Hobbit-filmer.

De som gillade Jacksons filmer var de som såg boken och filmerna som två olika berättelser. De var glada över att få återvända till Tolkiens värld, och tyckte om att det skapades fler sagor i den. En grupp, ofta yngre och mindre hängivna fans, uppskattade Tauriel för hennes injektion av girl power. "Böckerna är hundra år gamla, det är dags att uppdatera dem!"

Anti-fandom-gruppen såg Jackson-filmerna som ett hot mot originalet. Det finns flera fan-editerade filmer där sådant som inte fanns med i böckerna och sådant som går emot fysikens lagar tagits bort. Att filmerna var för många och för långa, utkavlade från en enda bok, var också orsak till irritation. Dessa fans (anti-fans) hade ofta också noggranna förklaringar till varför de ogillade filmerna så mycket. Till exempel ses Tauriels romans med Fili som något som undergräver det stora och överraskande i när Gimli (hundratals år senare) blir betagen av Galadriel. En annan dvärg-alv-interaktion som tappar i signifikans för att den inte längre är den första är förstås vänskapen mellan Gimli och Legolas, men som någon litet vanvördigt sade "It is now easier for Legolas to take Gimli home!"

En hörnsten från Academic Track 02: 100 Years Of Estrangement hann jag också med. Tomi Huttunen berättade om Viktor Shklovsky, en rysk författare och filosof som för hundra år sedan myntade begreppet ostranenie - av misstag! Detta ord skiljer sig litet från det vanliga strannyi och blev ett uttryck för förfrämligande i konsten, att jämföra med Brechts Verfremdung. I själva verket berättade Shklovsky själv att han, som han ofta gjorde, helt enkelt stavade fel! Men han benade ut en hel del intressanta tankar, till exempel att konstnären som den nya Adam behöver ge tingen nya namn för de gamla är utslitna. Vid denna tiden, då futurism och rysk formalism inspirerade och formade litteraturen, skrev poeten Aleksey Kruchenykh den fascinerande dikten Dyr bul schyl, på nonsensspråket Zaum, som han menade innehöll mer rysk nationalkänsla än alla verk av Pusjkin. Andra poeter återupplivade gamla ord med nya uttal och förändrade böjningar. Det nya språket skulle vara obegripligt och svårt!

I panelen för Obsolete Science Ideas satt bara Howard Davidson och Åka Davour, varav den senare imponerade stort genom att susa runt med mikrofonen till publiken under frågestunden samtidigt som hon tänkte och talade kunnigt om (o)vetenskapliga idéer. Först hann de själva gå igenom teorier som vetenskapen övergivit men som levde kvar längre i SF-litteraturen. Den första var idén om jorden är ihålig, vilken Edmund Halley tänkte sig var fylld med lysande gas, medan många vill tänka sig att där finns andra landskap och kvarlevande dinosaurier.

Kanaler på Mars! Hav på Venus och på månen! Det är många som vill segla fram över andra planeter. Antigravitation och rymdskepp med artificiell gravitation fungerar inte så (enkelt) som man hoppades en gång. En idé som borde överges av alla för gott är den om planeter med samma klimat överallt. Planeter med rovdjur som är så grymma och effektiva att människor inte kan slåss mot dem - de rovdjuren borde under vissa omständigheter ha ätit upp alla andra djur och till slut också sig själva. (Varvid vegetationen kan leva vidare och sprida sig ostört.)

60-talsexperimenten med plattmaskar som åt resterna av plattmaskar som lärt sig hitta genom en labyrint och då själva lärde sig vägen genom labyrinten - de resultaten av "intagen DNA" försvann när man gjorde rent i labyrinterna! En medlem ur publiken påpekade att vi visat att Lamarckism inte stämmer - för jordiska arter! Kanske för utomjordiska? Men Davidson kontrade med att alltför energikrävande specialhändelser i reproduktionsprocessen rationaliseras bort under utvecklingen. I de banorna berättade Åka om en rolig novell av James Tiptree Jr hon läst, där han ingående diskuterar hur det kan gå till att man hittar en planet med humanoida varelser som faktiskt kan reproducera sig med människor. Davidson knöt ihop med att säga att dåliga vetenskapliga idéer kommer att leva kvar om de behövs för bra handling och effekter, och det viktiga då är att historien som använder sig av dem är konsistent mot sig själv.

En smakbit från Academic Track 03: Mimesis and Diegesis, gavs av Bo Pettersson i hans föredrag om gåtor och förfrämligande som litterära tekniker. "Defamiliarization is the foundation of all riddles." Gåtor är en utmaning att förstå något ovant/okänt, och kräver intelligens, lateralt tänkande och kunnighet om metaforer. Det finns gåtor/förfrämligande i klassisk litteratur utanför SF: Mahabharata och Odysséen. I deckare kan du behöva tänka om hela berättelsen när du får veta vem mördaren är.

Inom SF kan det ovana familiariseras, och vice versa kan det familjära avfamiliariseras. I H.G. Wells Världarnas krig förvandlas de vana hemmagatorna då strider rasar på dem. Att sedan vänja sig vid deras ursprungliga funktion då kriget är vunnet känns åter underligt. På sista sidan står det "There's nothing so strange as holding my wife's hand."

Arttu Rajanties föredrag Destroying the Universe with Vacuum Bubbles innehöll både klara fakta från kvantfysiken, utflykter i områden som möjligen görs osäkra av de möjliga energinivåerna i Higgsbosonen och toppkvarken, och möjligheten att hela universum äts upp av självgenererande vakuumbubblor som utvidgar sig med ljusets hastighet, men också beräkningar som gör troligt att det inte kommer att hända innan universum kollapsar av andra anledningar. Skulle vi kunna råka skapa sådana vakuumbubblor själva? Inte med partikelkollisioner av det slaget som görs idag, och inte heller med kraftigare acceleratorer av liknande slag. Det var ju skönt att höra!

Den sista paneldebatten för dagen blev för min del Red Mars/Green Mars, där det ena står för att vi inte får kontaminera och förändra Mars, medan det andra står för att vi skall terraform Mars efter behov. Panelen, som i diskussionerna utgick från att vi kommer att ta oss till Mars och börja kolonisera, bestod av Samuel Penn, Laurel Anne Hill och Sheyna "The Martian" Gifford, moderator och tillika en av de sex personer som inneslutna i en biosfär simulerade att kolonisera Mars under projektnamnet Mars 500.

Första sektionen kallades Good News - Bad News. LAHs goda nyhet var att det nog finns tillräckligt med vatten på Mars att utvinna för att kunna kolonisera. Den dåliga nyheten är att det finns bakterier på jorden, som förr eller senare kommer att råka följa med till Mars, som när de får kontakt med vatten kommer att omvandla det till kalksten. (De används till självläkande cement.)

SP sade att vi har chansen att få interplanetär lag på plats redan innan vi själva landat - men hur skall vi kunna kontrollera och eventuellt bestraffa vad någon gör på Mars? Vi kan skapa lagarna men har inte råd och styrka att se till att de följs. Han hoppades att forskare skall få 10-15 år att undersöka Mars och leta efter liv, innan gruvföretag och liknande kommer in och börjar utvinna och kanske förstöra det de inte ser.

SGs goda nyheter var att om vi inte kontaminerar Mars ökar det våra chanser som kolonisatörer att överleva. De dåliga nyheterna är att förr eller senare kommer vi att göra det ändå, speciellt om det gäller att överleva - till exempel tömma alla bränsletankar. Även om vi bryter en lag och blir straffade, går det inte att mäta sig mot att överleva här och nu. Dessutom är det många föreskrifter från jorden som känns löjliga när man är på Mars, var hennes erfarenhet från Mars 500. Är de inte vettiga, skrattar man bort dem.

I have a dream / I have a nightmare var nästa sektion.
LHHs dröm var att alla bestämmer sig för att följa reglerna och inte förorena Mars. Mardrömmen är att någon ändå kommer att bryta mot dem, på grund av Murphys lag - en människa vet inte om att hen bär på en bakterie som förstör allt.

SGS dröm är att vi hittar liv på Mars, enkelt liv i vatten, och att vi är respektfulla mot det. Mardrömmen är att vi inte hittar liv, för att vi inte vet vad vi skall leta efter - och att det hittar oss först. "We came, we saw, we drank the locals." Om några blir infekterade av en marsiansk livsform, skall de då stanna i karantän på Mars för alltid? Det vill säga, i det turliga fallet att vi upptäcker att de är smittade innan de landat på jorden igen.

Vad tror de kommer att hända i framtiden?
SP: vi kommer att kolonisera Mars, privata företag kommer att komma in och göra vinster, och förr eller senare kommer Mars att vilja ha självbestämmande. LAH har mer av en bön om att vi, medan vi koloniserar Mars, börjar uppskattar jorden mer och använder tekniker från Mars för att rena jordens miljö.

Hur många behövs det för att kolonisera Mars? För att undvika mutationer av inavel bör det vara minst 10000 personer, har genetiker berättat för LAH. Men, påpekar SP, Mars har en oändligt varierad spermabank bara några miljoner km bort, så det behövs nog inte så många. Kanske bara kvinnor plus en frysbox med sperma? Kvinnor är ju dessutom mindre och gör av med mindre syre. Men med erfarenhet från Mars-experimentet flikade SG in att det behövs ett minimiantal människor för att skapa normala beteenden. Någon kan vara jobbig på ett eller annat sätt, men alla egenheter tillsammans är det som skapar normalitet.

Valerian And The City Of A Thousand Planets

I några minuter får vi njuta av den sköna framtiden vi har att vänta oss. Ett montage tonsatt med David Bowies Space Oddity visar hur mänskligheten enas och samarbetar för att bygga Alpha, ett centrum för kunskap placerat nära jorden, och efter hand tar emot även utomjordingar med allt underligare utseenden - men välkomnandet är fortfarande lika ärligt menat. Till slut har centret blivit The City Of A Thousand Planets där miljontals varelser utvecklar och bevarar kunskap i samförstånd, med olika biosfärer för olika livsformer. En underbar vision att sträva mot!

Så gör vi nedslag på en planet där perfekt harmoni tycks råda. Fastän färger och former på hav, sand och snäckor skiljer sig från vad vi är vana vid är det en lockande plats, och de bleka, glitterprydda antropomorfa invånarna är fria från bekymmer - tills himlen förmörkas av nedfallade, brinnande rymdskepp. Ett interstellärt slag utanför planetens atmosfär skördar oskyldiga offer bland Pärlfolket som levde fridsamt och ostört fram tills dess.

Det är dock inte det hemskaste i filmen Valerian And The City Of A Thousand Planets. Det mest plågsamma är istället det barnsliga flirtandet mellan Valerian och skeppspartnern Laureline - det vill säga, hans påträngande tjat på henne. Det är synd att de unga tu inte får några tydligare personlighetsdrag förutom gnabbandet, och det är ännu mer orealistiskt att lita på Valerians löften om trohet när inget egentligen  talar för att han menar allvar. Det gör att irritationen blir ännu större över att flicknamnet droppats från de seriealbum som många minns, Linda och Valentin, och som legat till grund för filmen.

Men vi får fler visuella fröjder och påhittiga äventyr att glädjas åt, om vi bortser från det som stör. Valerian sänds på ett spännande uppdrag på en marknad i flera dimensioner, assisterad av Laurelin och ett gäng andra fältagenter kvar i vår dimension. Resultatet tar dem till Alpha, där de nu får veta att stadsplaneten hotas av ett mystiskt, farligt område i konstruktionens mitt. Vips, så är det just dit de båda tvingats jaga några okända varelser, och vägen dit är både krånglig och underhållande. Kanske litet för underhållande - i de skumma kvarteren sitter Valerian av en flera minuter lång poledance, medan ett flertal interstellära likväl som personliga katastrofer är akut överhängande.

Men som sagt, det är de fascinerande miljöerna och de varelser som rör sig där som är behållningen med filmen, så låt oss bortse ifrån att de logiska luckorna bara blir större ju mer som förklaras, och att inga skådespelarinsatser är särskilt bra. Synd bara att det blev så. Skönhet och stämning är viktiga, men de bör följa handlingen, de räcker inte att bygga en hel film på. Dock är filmen så vacker att den ändå är sevärd.

Redshirts av John Scalzi

Under vinjettmusiken dyker de upp, hjältarna, kärnan i skeppets besättning; kapten, styrman, alla favoriterna. Det är dem som publiken känner och älskar mest. Vecka efter vecka hamnar i svåra faror på de olika planeter de färdas till, men de klarar sig med en hårsmån. Tyvärr hinner ofta några andra besättningsmän dö; någon vars namn man knappt kände, någon som har en gripande bakgrundshistoria, någon som vi just börjat lära känna närmare vilket gör dödsfallet ännu sorgligare.

Andrew Dahl och hans vänner är stolta över att vara nya rekryter på rymdskeppet Intrepid, det som seglar fram för att utforska nya, bitvis farliga delar av galaxen, och ibland för farliga uppdrag i krigssituationer. De ersätter andra besättningsmän som nyligen dött under expeditioner. Men medarbetarna på deras respektive placeringar beter sig underligt; så fort någon av de högre officerarna närmar sig, försvinner de diskret och lämnar den nye killen ensam kvar. Det visar sig att de är rädda för att sändas på expeditioner där med största säkerhet minst någon av dem kommer att dö.

Dahl och hans likaledes nyrekryterade kollegor börjar nysta i det hela, tillsammans med Jenkins som gömt sig på skeppet i åratal och hunnit forska och analysera vad som är orsaken till alla underliga händelser på Intrepid. När de närmar sig svaret, närmar de sig också en lösning - en lösning som är lika fantastisk som hotet de lever under. För när som helst kan ju någon av dem skickas på sitt sista uppdrag, och blir det inte en så blir det en annan - det moraliska dilemmat gör sig också påmint.

John Scalzi berättar sin historia med både humor och intelligens. De osannolika händelserna radas upp utan att det blir för mycket, och när meta-berättandet sätter igång blir perspektiven så svindlande att det är lätt att få gåshud. Boken genomsyras av en kärlek till science fiction-serier av det slaget som får en att se klichéerna de ofta bygger på utan att sluta älska dem ändå. Redshirts är skriven med lätt hand och är mycket roande och upplyftande att läsa.

Fler böcker av John Scalzi:
Old Man's War
Ghost Brigades
The Last Colony
Zoe's Tale
 
The Collapsing Empire

The Consuming Fire

The Kaiju Preservation Society

Atomic Blonde

Fram till att Berlinmuren föll var det svårt att veta att det skulle ske. Så många gånger under historiens lopp har människor trott att en förändring varit på väg men krossats, tillsammans med sina drömmar, av en diktatur som vill hålla fast vid sin makt. Atomic Blonde utspelar sig i Berlin år 1989, och spelet mellan stormakterna är intensivt, kanske intensivare än på länge. En högt placerad underrättelsetjänsteman i DDR har en lista över alla spioner på både öst- och västsidan, och när han vill hoppa av måste han och listan skyddas.

MI6 har en man på plats, David Percival, men han är djupt insyltad i både det ena och det andra och är inte helt tillförlitlig. Den de skickar för att röja upp och eskortera avhopparen är Lorraine Broughton, spelad av den gudomliga Charlize Theron. Från det att hon landar i Berlin glider hon medvetet in i alla fällor som lagts ut för henne, för att sparka sig ut med kylig effektivetet och göra sig av med några av alla som står ivägen för henne.

Miljöerna presenteras i gråskalor; höghusområden i betong, ofta upplysta av rött neonljus som faller över människornas ansikten. Tunga låtar från 80-talet dundras fram tillsammans med agent Broughton: Blue Monday, Cat People och andra starka tidsmarkörer. Fightscenerna är många och intensiva; Lorraine Broughton slåss snabbt och hårt och med alla till buds stående medel. I flera scener avpolletterar hon flera hårdföra män på kreativa sätt. Filmen kulminerar i en lång oavbruen scen där agent Broughton och hennes motståndare skjuter, slår och kastar varandra in i väggarna, blir sårigare och tröttare men inte ger upp, och det är oerhört imponerande. Det gäller liv och död och ingen av dem vill ge upp.

Många filmer idag görs med intentionen att få uppföljare. Atomic Blonde bygger på en grafisk novell, The Coldest City av Antony Johnston, som fortsatte sin serie med kallakriget-historier i Berlin med The Coldest Winter vilken dock fokuserar på David Percival. Det lockar oerhört mycket att se fler filmer med den kapabla Lorraine Broughton, en iskall kvinna som drar sympatier inte för sin minimalt uppbyggda personlighet utan för sin handlingskraft, suveränt gestaltad av Charlize Theron. Men Atomic Blonde är en tillräckligt hård smäll i mellangärdet för att stå för sig själv långt efter att kalla kriget börjar kyla världen igen.

The Forever War av Joe Haldeman

Militärtjänstgöringen är obligatorisk; hela jorden ligger i krig mot ett utomjordiskt hot. William Mandella är extra värdefull för att han har studerat fysik och har en IQ över 150. Men det sparas inte på strapatserna för rekryterna för det. När de skickas till Plutos måne Charon förväntas inte alla överleva den hårda utbildningen, och ja, ett par personer dör av slarv eller otur med utrustningen eller under övningsstrider med skarpa vapen.

The Forever War skrevs 1974, efter Vietnamkriget dit Joe Haldeman själv blev inkallad. Utan att vara uttalat kritisk mot militären innehåller boken ett par partier där menige Mandella (och även senare, i högre befattningar) reflekterar över vad det är att döda en annan människa eller i förekommande fall en Tauran. Han är också med om att armén bli försedd med droger som gör honom till en mordmaskin, full av hat mot Tauranerna, en känsla han också analyserar och ogillar, trots resultaten den gav.

1974 är också i kölvattnet av 60-talets fria kärlek, och i den framtida jordiska armén är det inte förbjudet att ha sexuellt umgänge med medsoldater, det är snarare obligatoriskt, vilket leder till en hel del nonchalant "hopa-parnings-snack" och en ganska osmaklig orgie-scen. Den ungefärliga 50-50-fördelningen män/kvinnor tyder på att homosexualitet förbises, vilket litet klumpigt rättas till längre fram i handlingen. Trots de fria partnerbytena finner dock menige Mandella och medsoldaten Marygay Potter varandra på ett djupare plan än det fysiska.

För att ha en titel som The Forever War innehåller boken få riktiga stridsscener (dock noggranna förberedelser), få närkontakter med de attackerande Tauranerna, och liten inblick i hur hela kriget går och om man har gjort några försök att kontakta och medla med Tauranerna, denna första utomjordiska intelligens som människan mött och genast hamnat i krig med. Boken fokuserar istället på en människas plats i krigsmaskineriet, därtill en människa som inte ens tycker om att strida. Det är uppfriskande att läsa hur Mandella inte alltid känner sig säker i sin roll, även när han hanterar kritiska situationer väl.

Att vara soldat är att vara avskild från världen man strider för. På grund av de långa sträckor soldaterna färdas i näraljushastighet hinner årtionden, snart århundraden gå på jorden medan de själv bara åldras några år. Av en slump är det snart bara Mandella och Potter som har varit med från krigets början, från det första mötet med utomjordingar, vilket både ger dem status och en roll som udda. Förändringarna som jorden och senare dess kolonier genomgår hinner märkas i korta, intensiva partier mellan uppdragen och desto mer på de nya rekryter som hamnar under Mandellas befäl. De kommentarer på social utveckling som Joe Haldeman vill göra är ibland litet haltande men de blandas väl in i de hisnande perspektiven.

Huvudpersonen William Mandella är till största delen neutral och knäpper först upp om sig själv mot slutet av boken, men det gör honom till en någorlunda objektiv betraktare av krigsmaskineriet. Han vinner läsarens sympatier på att vara en kugge i hjulet; inte någon hjälte, inte någon rebell, skjuten genom seklerna in i framtiden mer av slump än mening. Som en av möjliga framtidsskildringar är The Forever War märkt av sin tillblivelsetid men mycket intressant.