Cirkus Cirkör Limits på Dansens Hus

På kartan syns gränserna som människor ritat, men sällan i den verkliga världen. Det faktum att ett lands inre tillstånd gör livet hemskt för dess invånare får människor att försöka fly över gränserna, även om det är svårt och några aldrig ens kommer fram. Cirkus Cirkörs nya uppsättning Limits inleder med en scen där vi tycks vara under vattnet, och se uppåt mot ytan, med hela scenens volym förvandlad till en vattenmassa. Grönblåfärgade tygsjok rör sig som kraftiga vågor när en kvinna (Saara Ahola) rör sig uppåt; akrobatiskt, kraftfullt, vackert, men det är ändå inte säkert att hon når upp och fram. Tankarna går till de många livsöden som slutat i Medelhavets djup, men scenen är ändå trösterik i sin skönhet, och för att kvinnan i vattnet tycks möta en vän eller välvillig ande.

En del av ett staket bärs in, ett långsmalt galler. Borde väl inte vara så svårt att ta sig över? Nej, inte på bredden, men ensemblen ställer det på högkant och så blir det en hög, hög mur. Starka händer håller gallret på plats medan personerna turas om att klättra upp till toppen och ibland svaja farligt.

Temat med flyktingar finns med i form av uppdykande detaljer i hela föreställningen, men inte så intvingat att det någonsin blir långsökt. När det stora flyttbara scenelementet reses upp till en vägg är det klädtrasor som täcker studsmattan nedanför, men snart försvinner alla associationer i beundran inför hur personerna kan falla ned ett par meter och sedan ta sig hela vägen upp igen. Springande rakt upp längs den lodräta väggen ser det ut som trickfilmning! Men det är ju på riktigt, rakt framför våra ögon!

Så många av händelserna på scenen är imponerande bortom alla ord: Manda Rydman i symbios med sin stora ring, Anton Graaf och Einar Kling-Odencrants i en språngbrädesakt som blir ännu mer fascinerande för att de båda har så olika kroppstyngd. I varje rörelse ser man både lätthet och hårt arbete - goda atleter som har arbetat hårt för att sätta varje vinkel på rätt plats, för estetikens skull, för publikens skull, och för att det gäller liv och död. Det är helt rätt att en så fysisk ensemble som Cirkus Cirkör påminner om kroppens villkor och gränser.

Länk till Cirkus Cirkörs sida om Limits

Meta4 String Quartet i Konserthuset 2016

Foto: Jan-Olav Wedin

 De är välkomna tillbaka av goda skäl, stråkkvartetten Meta4. Konsertens första stycke, Terra memoria av Kaija Saariaho, börjar svagt, svagt, kanske långt bortifrån, med knappt hörbara ljud från instrumenten. Den övergår snabbt i en skön klangbild, melodisk och varierad, som dock brister ut i höga rop från gång till annan. Verket skall ju påminna om dem som lämnat oss, så visst måste de goda minnena varvas med sorg och smärta.

Även nästa stycke, Dmitrij Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 4, bjöd på vackra melodier men ibland hjärtslitande rop, men förstås med distinkt annorlunda stil än Saariahos kvartett. Ensemblen spelade båda dessa stycken mycket bra; felfritt, inlevelsefullt, med rätt balans mellan tyngd och lätthet som verken krävde.

Avslutningen på konserten var Ludwig van Beethovens Stråkkvartett a-moll, som gott håller ställningarna intill de modernistisa toner som inlett, särkilt de två första satserna som är mycket intressanta i sina sökanden efter nya uttryck. Tyvärr behövde dock ensemblen stämma noggrant och länge efter den andra satsen, vilket drog ned min uppskattning och tillit till ensemblen. Den långsamma tredje satsen spelades ytterst långsamt, till det plågsammas gräns, och låt inte så säker som den tidigare musiken. Visst tog musikerna igen det med två säkra avslutningssatser, men helhetsintrycket blev mindre bra. Dock var det självklart en lyssningsvärd konsert, speciellt med tanke på de två första verken, och jag har inget emot att få höra Meta4 igen i framtiden.

Jean-Michel Jarre på Hovet 2016

En konsert med Jean-Michel Jarre är inte bara suggestiva ljudmattor, sugande melodier och hitlåtar som väcker gamla minnen, det är också en grafisk ljusshow med scenerier som följer musiken perfekt. Till inledningslåtarna, The Heart of Noise Part 1 och 2, rör sig tredimensionella kuber ovanför scenen, tack vare de smarta rörliga ljusdraperier som skall komma att glida över scenen under kvällen.

Att Jarres och även Kraftwerks musik är tätt sammanknuten med grafiska uttryck är inte konstigt; sökandet efter en grundläggande skönhet i ljuden som datorer kan generera löper gärna parallellt med sökandet efter skönheten i elementära former som rör sig i rätlinjiga formationer. Det är underbart att se och höra detta tillsammans på Jarres konsert; en vision av en ordnad framtid, en symbios med maskiner som skapar harmoni.

Dock verkar den gode mannen vid sina keyboards och kontrollpaneler i varierat utförande vilja skapa en mer familjär stämning, och uppmuntrar ofta publiken att klappa i takt, vilket förstås förtar Jenny B:s människo-maskin-drömmar, men inte gör så stor skillnad hos de stillsamma åhörarna (förrän mot slutet av konserten). Jarre hoppar ned från scenen mellan flera av låtarna för personliga mellansnack.

Så berättar han för oss att han, när han var i Moskva för en tid sedan, samarbetade med Edvard Snowden, och låter oss höra låten de skapat tillsammans. Snowdens uppmaning till världspubliken att stå upp för yttrandefrihet och integritet är mer viktig än svängig, och har väl inte fogats in så väl i musiken, men det är bra att han får komma till tals och bra av Jarre att dela sin plattform med honom.

Mindre hits pytsas ut under konserten: Oxygène 2, Équinoxe 7, Souvenir de Chine. De låtar jag inte hört tidigare är hårdare i klangbilden och med ett drivet tempo; mindre melodiska och drömska än de som var mina favoriter som mycket ung Jenny B, men ändå en god upplevelse. När så Oxygène 4 bubblar igång vaknar nostalgin och en del reser sig till och med ur sina stolar och dansar med.

På laserharpa avslutar Jarre med The Time Machine; tunga ljud, tung melodi och en skön effekt när de gröna strålarna bryts till musik. Som extranummer får vi bland annat en ny Oxygène, nu med nummer 17, och en avslutning som gör att Jarres musik känns både global och kosmisk.

Don DeLillo på Internationell Författarscen Kulturhuset

I Kulturhusets stora hörsal hade det ställts in flera rader av extra stolar för att ge plats åt så många som möjligt av alla oss som ville höra samtalet med Don DeLillo, en av USA:s stora författare som beskriver den synbara samtiden så att underströmmarna också blir tydliga. Dialogpartnern Aris Fioretos inledde med småprat om DeLillos tid i en lägenhet på Upper East Side som egentligen var för dyr för hans budget, men efter det handlade så gott som hela kvällen om DeLillos senaste bok, Zero K/Noll K, i sådan detalj att jag vill varna dem som inte läst boken för spoilers.

DeLillo talar om två element i boken, rörande den för handlingen centrala (men i världen perifera) anläggningen The Convergence. Det första är att verksamheten där utgör en vetenskaplig (teknikstödd) version av ett av religionens löften, det om evigt liv. Det andra är att faciliteterna ligger under jord, av säkerhetsskäl. En del av boken är namngiven efter meteoren som slog ned i Tjeljabinsk, och DeLillo nämner det som "grim anticipation of objects from outer space". Intressant att han för in ytterligare en byggsten från science fiction här, eftersom världens undergång som boken och The Convergence förväntar sig den snarare tycks komma från händelser på vår egen planet, skapade av mänskligheten själv.

Boken började i första meningen: "Everybody wants to own the end of the world". Det var en anteckning DeLillo hittade i en av sina skrivböcker och vid detta tillfälle växte ut till resten av boken. Don DeLillo berättar att han skriver sina böcker mening för mening, stycke för stycke: han läser meningen han skrivit och den skickar honom till nästa mening - "curiously, inexplicably", som han säger det. Han visste inte hur boken skulle sluta förrän han kom dit: han hade avslutat allt men behövde mer. Då kom ett verkligt minne från flera år sedan till honom, och han fäste det på de två sista sidorna.

Aris Fioretos gör en liten långsökt koppling mellan bokens berättare Jeffrey Lockhart och Musils Mannen utan egenskaper, och DeLillo invänder "He is like the man without qualities except he doesn't want to have qualities". Relationen mellan Jeff och hans mor präglades av vanligheten, "the ordinaryness" av livet tillsammans (kanske som motpol till faderns internationella framgångar och förmögenhet). Något Jeff minns är hur modern brukade plocka de nydiskade besticken ur diskmaskinen och lägga dem underst i besticklådan, och använda de "äldre" besticken först. (Jag tycker att det är sympatiskt att DeLillo skrivit om det och nämner det igen, eftersom jag själv gör så!)

Don DeLillo berättar att han tyckte om att tänka på och skriva Artis, styvmoderns, monologer till Jeff. De båda har en respektfull och nära relation, och hon är djupt älskad av fadern Ross Lockhart, mannen som yttrade bokens första mening. När Artis förbereds för att lämna detta livet i The Convergence får Ross en impuls att följa henne. Han ändrar sig och gör det inte, men ändrar sig igen en tid senare. Han har då skapat så mycket rikedom att det enda som finns kvar för honom att göra är att följa Artis.

Bryggan mellan del ett och del två av boken är några sidor av medvetandeström från Artis i sin "pod", förvarad i väntan på framtiden, där hon tänker och talar i tredje person. När den var på plats var boken färdig. Ett inflikande från Fioretos får DeLillo att svara "Who is this guy Beckett I keep hearing about?!"

Som Aris Fioretos säger, är vi i Stenmark-landet nu, och de två drivande personerna i The Convergence är The Stenmark twins, två ljushyllta män som talar i stafett, visionärt och övertygande för finansiärer, men DeLillo kallar dem för standup-komiker, placerade där för att sätta en viss ton i boken. Och visst, när DeLillo läser deras mest intensiva sales pitch framstår humorn tydligare än vid första läsningen! Hur skapade han dem? De skapade sig själva! Var kom namnet ifrån? Först tänkte han kalla dem Stederud, men den stora läsarskaran i USA skulle känna igen för väl det som namnet på en före detta idrottsman. (Istället blir det vi nordbor som hajar till.)

"I've been told that death has been a part of my work since the beginning", säger Don DeLillo insiktsfullt, och förklarar det med sin skolgång hos nunnor och högre utbildning hos jesuiter. (Det sistnämnda lockar fram spridda skratt hos den obildade stockholmspubliken som tycks obekanta med Jesuitordens hängivenhet till utbildning, bildning och kunnande inom såväl naturvetenskap som själavård.) Han har alltså haft nära kontakt med idén om döden och livet efter detta. Är det anledningen? "If it is, I am happy to accept it."

Ingen på The Convergence presenterar sig, så i tankarna namnger Jeff dem själv. Det finns dock ingen koppling till konst i Artis namn, à la "vita brevis, ars lungo", utan namnet kom från en baseballspelare, säger DeLillo.  Fioretos plockar upp de många dubbleringarna av begynnelsebokstäver, vokaler och även andra bokstavskombinationer hos personerna och frågar om det har sin grund i författarens eget namn. "Vad heter jag? Jag har glömt!" I skeppet som tog Don DeLillos far till USA står han istället som DiLillo - felskrivning eller medvetet namnbyte? Barnen fick i alla fall amerikanska namn, Donald och Edith istället för Domenico och Aida.

Kan skapandet av ett nytt språk, undrar Don DeLillo, "enable us to approach the supernatural, become superhuman?" På The Convergence utvecklas ett nytt språk som inte skall ha några dubbeltydigheter. Det finns så många saker vi inte förstår för att vi inte har ord för det. Är det möjligt att saker på vår planet ser annorlunda ut för att vi inte kan se det som skiljer? - Någon i boken säger detta mer elegant, men det var jag som skrev det så jag förtjänar credit för det!

Vad DeLillo själv vet om sina personer är nästan bara precis vad som syns i böckerna; inte vad de gjorde före eller efter boksidorna. Han tänker på dem som människor, men människor skapade av meningar. Gällande Jeffs flickvän Emmas adoptivson Stak visste han allt om honom från början: hur han talade, att han var 6´4" lång, hur han skulle sluta. DeLillo skriver i tre dimensioner: personerna är någonstans, han ser dem på ett ställe. Rummet Jeff bor i på The Convergence, litet till proportionerna, hade också ett visst eget medvetande, och de långa korridorerna med dörrar som leder till tomma rum eller är falska är också viktiga för stämningen.

Mot slutet av samtalet säger Don DeLillo: "We all have memories we may not be sure have really happened, but this one did", och läser de fantastiska sista sidorna i boken, de som alltså är ett sant minne. De är vackra, gripande, sorgliga och trösterika på samma gång, och i mina ögon signifikanta för DeLillos människor i relation till andra och till villkoren för att leva på jorden.

Böcker av Don DeLillo:
Underworld
Cosmopolis
Falling Man
Point Omega
The Angel Esmeralda: Nine Stories
Zero K

Hedda Gabler på Dramaten 2016

Hedda Gabler (Electra Hallman) är ensam på scenen, med de tre manliga huvudrollsinnehavarna bakom sig på en filmduk och en fjärrkontroll i handen så att hon kan snabbspola när de blir tråkiga. Anna Pettersson som regisserat kan sin Hedda Gabler, och det visar sig att Hedda själv också kan den, och för att få ut det mesta av uppsättningen bör vi i publiken också kunna den. Men till en början är allt tydligt nog, och samspelet mellan vår närvarande Hedda och personerna på duken är sömlöst.

Det Tesmanska hemmet på filmduken är tidstypiskt möblerat, och alla uppträdanden bär kläder från perioden, men scenen är inte menad att bli ett fönster till artonhundratalet. Med flit syns den övre kanten på väggarna och ljusriggningen ovanför det filmade rummet. Det blir ändå effektfullt när Hedda går bakom duken och låter sin skarpa skugga passera över scenen, eller när hon närmar sig en av fåtöljerna för att slå sig ned.

Hedda Gabler ses ofta som ett offer för sin tid och dess konventioner; gift i unga år, hemkommen från bröllopsresan och inflyttad i drömhemmet har hon inga äventyr att se fram emot. Likt Madame Bovary pressar hon sin make till ett möjligt karriärsteg till professorstjänst, och hon försöker leka med Assessor Brack, men mest hela tiden går hon och är sprickfärdiga av leda, frustration, ilska - och elakhet. Kom ihåg att hon satte eld på Fru Elvsteds hår i skolan, fastän hon försöker prata bort det idag, och att hon med flit uttryckte sig nedlåtande om gamla fröken Tesmans nya hatt. Den här gången ser jag en självupptagen, ansvarslös och rent utsagt illvillig Hedda som gärna skadar andra för sitt eget nöjes skull. Är det ett barn på väg? Usch nej, en påminnelse om mjukhet och hjälplöshet, en liten kravmaskin som kommer att stjäla all uppmärksamhet från Hedda själv!

Men visst kan vi känna med Hedda när hon sitter på golvet och rafsar bland de brända papperen och ratar det hon läser: "nu skjuter hon sig. nu skjuter hon sig igen" Det brända manuskriptet är inte Ejlert Lövborgs storverk utan Ibsens historia om Hedda. De kvinnliga huvudrollerna dör inte lika ofta på teatern som på operan, men den här kvinnan vill inte styras av sina marionettrådar utan själv leda handlingen. Finns det en annan väg för henne? Männen hon spelar mot bryter sig också loss ur sina roller då och då.

Det finns som sagt spännande möjligheter som utnyttjas väl när endast en av skådespelarna befinner sig på plats. De tre männen på film känns närvarande och till och med påträngande, och i synnerhet Eindride Eidsvold som Ejlert Lövborg "går igenom duken". Anna Petterssons uppsättning är kraftfull och spännande, i och för sig en historia för de redan invigda men det är ju de allra flesta teaterintresserade efter att Hedda Gabler spelats och diskuterats flitigt i över hundra år.

Länk till Dramatens sida om Hedda Gabler

Foto: Sören Vilks

The Girl With All The Gifts av M.R. Carey

Ett barn för ordet: Melanie, begåvad och ivrig att lära sig, helst av den älskade fröken Miss Justineau. Skolsalen och omgivningarna är inte de vanliga för skolbarn; de ser aldrig något utanför rummet, och de rullas fastspända i rullstolar in i skolsalen från sina separata celler.

Berättelsen går över till de vuxna och deras tankar och handlingar på basen där de arbetar. Bit för bit framträder detaljerna i katastrofen vi läsare förstått har hänt: en zombiesmitta har förvandlat människorna till byten, och de osmittade är förskansade i befästa positioner. De smittade kallas Hungries - de hungrar efter människokött, och får de upp vittringen sprintar de mot sitt offer, men däremellan är de apatiska utan tillstymmelse till reaktioner eller minnen från tiden som människa. Men det finns barn som har kvar sina mänskliga egenskaper trots att de är infekterade, och trots att deras instinkter att hugga och tugga finns kvar, och det är de som utgör skolklassen på basen utgörs av de barnen.

Det är inte av omtanke de är samlade där. En biolog på basen, Dr. Caldwell, studerar dem för att förstå smittan och hitta ett botemedel. För henne är skolklassen inte barn, inte människor att ta hänsyn till, utan potentiella monster och ett medel till att rädda den osmittade mänskligheten. Samma inställning, eller snarare ännu krassare, har militärerna som håller basen. Mot dem står Miss Justinaeu, som inte vill låta något ont hända barnen, och särskilt inte den kloka Melanie.

Att fokus växlar mellan Melanie, Miss Justineau, Dr. Caldwell och militärerna som skyddar dem är något av det som gör boken extra läsvärd. Visst har man sympatier för Melanie, som inte rår för sin smitta och just håller på att upptäcka världen. Men Dr. Caldwells drivs av viljan att hitta ett vaccin eller till och med ett botemedel, något som kan rädda det sista tusentalet människor. Om det måste ske till priset av några liv, liv som dessutom bara ser ut som barn men när som helst kan vända sig mot dig i attack, är det värt det för henne. Från Dr. Caldwells studier får vi också veta vad smittan är och hur det utvecklas, och upptäckterna blir bara mer och mer spännande och hotfulla allteftersom handlingen fortskrider.

M.R. Careys språk är bildrikt och lättflytande men inte banalt, och skildringarna av de olika personerna och deras motivation tillräckligt trovärdigt för en så actionpackad historia som The Girl With All The Gifts. Finns det en chans att hitta ett botemedel? Kan mänskligheten överleva? Hur högt pris måste vi betala för det? Spänningen är hög in i det sista.

Fler böcker av M.R. Carey:
The Boy on the Bridge

Fellside

The Book of Koli

The Trials of Koli

The Fall of Koli

Lucifer

The Unwritten

The Quiet Roar

Behandlingen verkar inte vara helt säker, för den sker i en husbil på en parkering intill en motorväg i Tyskland. Men förberedelserna och informationen innan är grundliga, och de inblandade är professionella och hjälpsamma, precis som den servicepersonal som är de enda man interagerar med om man lever ensam: de får betalt för att vara uppmärksamma, men det ligger inget falskt i det och har man ingen familj räcker den omtänksamheten långt nog.

Marianne har endast tre månader kvar att leva och alltså litet att förlora på behandlingen. Hon berättar själv om sitt liv i ensamhet, där hon dragit sig undan andra människor tills det inte fanns något steg tillbaka. Det hon skall komma att genomgå är en enpersons-variant av Inception, ett besök i en speciell tidpunkt i hennes eget liv. Utan närmare förklaring av tekniken ligger handlingen inom trovärdighetens ramar, även om det bitvis är otydligt hur den besökande Marianne uppfattas av dem hon besöker.

Det är alltså sig själv hon ser, tillsammans med en vänlig make och livfulla småbarn, på några dagars semester i en stuga i ett ensligt, skönt bergslandskap. Allt borde vara bra, eller hur? Men det är inte det. I familjens samspel finns kärlek och glädje, men den yngre Marianne håller inte ut utan gömmer sig efter ett tag i tyst gråt, borta från mannen och de undrande barnen.

Tonen i filmen är stillsam, med långa, långsamma, ordlösa scener. Omgivningarna, både naturen och stugan, är vackra och bekväma men inte inbjudande. Det är lätt att se dem som en metafor för Mariannes hållning i livet; där finns inget som lockar, drar, håller kvar, ger fotfäste.

Trots att den åldrade Marianne är lugn och tycks tillfreds med sitt liv är det här ändå ett sår i henne som hon vill utforska innan livet är slut. Det är ingen gåta som kan lösas och inget stort kommer att förändras av det, men vi ser henne komma en liten bit närmare förståelse och förlåtelse, även om det bara är i hennes eget minne. Men det är gott nog vid livets slut, och det är mycket gott att regissören Henrik Hellström gett publiken en så sval, vemodig men ändå försonlig film.