Cosmopolis av Don DeLillo

Det är år 2000, och det märks. Fascinationen för teknik som infiltrerar vardagen, tron på att man kan rida på finansbubblor och bli rik nog att köpa hela världen, självklarheten med vilken man bäddar in sig i säkerhet och lyx. Allt det har Eric Packer, 28 år gammal, multimiljardär och huvudperson i Don DeLillos bok Cosmopolis. Allt det genomsyrar också all text i Cosmopolis. Boken är skriven år 2003, och DeLillo har lyckats komma ihåg och skildra den hungriga och ändå oskyldiga stämningen som rådde några år tidigare.

Eric Packer är på väg till sin frisör. Det är en ovanligt hektisk dag på New Yorks gator: presidentens kortege kör genom staden, liksom ett begravningståg för en känd rappare. Men Eric insisterar på att köra till just den frisören på andra sidan staden, trots att hans säkerhetsansvariga avråder. När limousinen är fylld med tekniken som gör att han kan fortsätta sina affärer, gör det inget att trafiken flyter långsamt. Tvärtom hinner han med mycket mer än den dagliga medicinska undersökningen och otrohetsaffären på ett hotell. Rent slumpartat stöter han gång på gång på sin nyblivna hustru, den framgångsrika men talanglösa poeten han knappt har träffat och knappt känner igen.

Jag tycker att Don DeLillo är en mycket bra författare. White Noise och Underworld är riktiga mästerverk, och The Body Artist är också fascinerande. Jag började läsa Cosmopolis för att jag fått veta att den snart skall bli film, men blev inte lika direkt imponerad av den. En anledning var att känslan av millennieskifteseufori var så stark och så naiv, med tanke på allt som har hänt sedan dess. (Men jo, jag kan ofta sakna den känslan själv.) En annan var att huvudpersonen är valutaspekulant, vilket jag som ingenjör finner meningslöst och rent destruktivt. Ändå har stämningen, om än inte handlingen, stannat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade boken.

Stämningen är uppblåst så hårt att allt tyder på att ballongen måste spricka snart. Eric Packer är så framgångsrik att han börjar ta risker, med sina affärer och med sitt liv. Han är irrationellt motspänstig mot sin livvakts försök att hålla honom i säkerhet, och fascineras av folkhopen som försöker slå sönder hans bil och komma åt honom. Den där berusande slarvigheten är oroande: antingen tror han att han är ofelbar, eller så vill han misslyckas med flit. Dessutom har han, på monitorerna som ständigt visar honom själv i realtid, börjat se sig själv reagera på film innan han hunnit göra det i verkligheten. Svindlande, förebådande, en metafor för den nya världen?

Nej, när jag tänker tillbaka känner jag att boken var läsvärd. I händerna på David Cronenburg kommer filmen säkert att bli en upplevelse, trots att det är Robert Pattinson som spelar huvudrollen. Flera av de övriga skådespelarna är ju utmärkta: Paul Giamatti, Juliette Binoche, Samantha Morton. Men innan filmen kommer är det värt tiden att läsa boken. Den har mer tyngd än man först tror.


Fler böcker av Don DeLillo:
Underworld
Falling Man
Point Omega
The Angel Esmeralda: Nine Stories
Zero K

Fotnot:
Visst är omslagen på de nyutgivna böckerna fantastiskt snygga?