Marianne har endast tre månader kvar att leva och alltså litet att förlora på behandlingen. Hon berättar själv om sitt liv i ensamhet, där hon dragit sig undan andra människor tills det inte fanns något steg tillbaka. Det hon skall komma att genomgå är en enpersons-variant av Inception, ett besök i en speciell tidpunkt i hennes eget liv. Utan närmare förklaring av tekniken ligger handlingen inom trovärdighetens ramar, även om det bitvis är otydligt hur den besökande Marianne uppfattas av dem hon besöker.
Det är alltså sig själv hon ser, tillsammans med en vänlig make och livfulla småbarn, på några dagars semester i en stuga i ett ensligt, skönt bergslandskap. Allt borde vara bra, eller hur? Men det är inte det. I familjens samspel finns kärlek och glädje, men den yngre Marianne håller inte ut utan gömmer sig efter ett tag i tyst gråt, borta från mannen och de undrande barnen.
Tonen i filmen är stillsam, med långa, långsamma, ordlösa scener. Omgivningarna, både naturen och stugan, är vackra och bekväma men inte inbjudande. Det är lätt att se dem som en metafor för Mariannes hållning i livet; där finns inget som lockar, drar, håller kvar, ger fotfäste.
Trots att den åldrade Marianne är lugn och tycks tillfreds med sitt liv är det här ändå ett sår i henne som hon vill utforska innan livet är slut. Det är ingen gåta som kan lösas och inget stort kommer att förändras av det, men vi ser henne komma en liten bit närmare förståelse och förlåtelse, även om det bara är i hennes eget minne. Men det är gott nog vid livets slut, och det är mycket gott att regissören Henrik Hellström gett publiken en så sval, vemodig men ändå försonlig film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar