Helene Billgren på Angelika Knäpper Gallery

Flickor hemifrån/Girls from Home heter utställningen. När jag kom till galleriet förstod jag det som "flickor jag minns hemifrån", men när man läser Billgrens inledande text kan man också se det som "flickor som är på väg hemifrån". I vilket fall som helst visar tavlorna flickor ute i världen, i en natur av mestadels kalla, mörka färger. Nästan alla är sedda bakifrån och på väg någonstans, eller har stannat till för att tänka.

Man kan se landskapet genom flickornas silhuetter. De har inte så fasta former, och jag tror att det är för att de försöker hitta fram till sina egna liv. När man är en ung tonåring vet man inte hur livet kommer bli, eller hurdan man själv kan bli, och små detaljer kan leda till stora beslut. Och man vill så gärna bli sedd! Det finns så många möjligheter, och så många sätt att förverkliga sig. Runt flickorna, ibland halvt utanför tavlans kant, syns små saker som skulle kunna hjälpa till att skapa en personlighet; rosetter, lösögonfransar, levande ljus, byxor. Om jag hittar DET rätta föremålet kommer jag att bli vacker, bli smart, bli upptäckt, bli viktig!

Helene Billgren, Sunshine Inn (2009)

Många av flickorna står med händerna i bakfickorna, eller lutar vikten så att jeansrumporna blir runda och fina. Några av dem är kära och drömmer om en pojke. Kära små flickor! En del av er är säkert osäkra och oroliga. Tänk om jag kunde klappa om er och säga att framtiden blir bra. Helene Billgrens tavlor har fångat flickorna och deras tankar så väl.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Oscarsgalan 2011

Inför Oscarsgalan 2009 och Oscarsgalan 2010 såg jag så många av de nominerade filmerna som möjligt,  inspirerad av Glamourbibliotekarien. Jag upptäckte hur många bra filmer och skådespelare det faktiskt finns, och var glad när några av mina favoriter fick pris. Även i år har jag försökt se så många som möjligt av dem som kan vinna en guldgubbe. Tyvärr är jag inte lika imponerad i år. Ett par av de nominerade filmerna är höjdare, men ganska många är faktiskt mediokra. Vad har hänt? Hur kunde akademins standard sjunka så från ett år till ett annat? Vi får ändå hoppas på det bästa, och att rätt man/kvinna/film vinner i sina kategorier.

Under natten kommer Glamourbibliotekaren att rapportera både från röda mattan, och från själva prisutdelningen. Jag rekommenderar alla att besöka hennes fina blogg för att läsa live-uppdateringar och nästan känna sig som om man vore på plats i Hollywood!

Här följer nu mina egna önskningar och avvägningar inför prisutdelningen:

Bästa kvinnliga biroll
Amy Adams i The Fighter
Helena Bonham Carter i The King's Speech
Melissa Leo i The Fighter
Hailee Steinfeld i True Grit
Jacki Weaver i Animal Kingdom

Amy Adams är riktigt bra i sin roll. Men ännu mer hoppas jag på Hailee Steinfeld. Hon hittade den blandning av styrka och svaghet som behövdes för att spela rollen som en tuff flicka i en hård miljö, samma styrka och svaghet som Mattie själv behöver för att våga ge sig ut och leta efter sin fars mördare.
Facit: Melissa Leo. Ja, hon var bra, så jag är inte missnöjd.

Bästa manliga biroll
Christian Bale i The Fighter
John Hawkes i Winter's Bone
Jeremy Renner i The Town
Mark Ruffalo i The Kids Are All Right
Geoffrey Rush in The King's Speech

Fastän jag såg Christian Bale för bara tre dagar sedan och blev ytterligt imponerad, kan jag inte glömma John Hawkes i Winter's Bone. Han hade en svår roll i en tung film som han genomförde fantastiskt, och den prestationen är värd en Oscar.
Facit: Christian Bale. Grattis, det var han väl värd.

Bästa kvinnliga huvudroll
Annette Bening i The Kids Are All Right
Nicole Kidman i Rabbit Hole
Jennifer Lawrence i Winter's Bone
Natalie Portman i Black Swan
Michelle Williams i Blue Valentine

Fastän jag inte har sett några av de andra filmerna, kan jag bara inte tro att någon av rollprestationerna kan matcha Jennifer Lawrence i Winter's Bone. Fastän hon är hård och sammanbiten genom nästan hela filmen kan man ändå se känslorna som rör sig under den tuffa ytan. Än en gång: en svår roll i en tung film, fantastiskt genomförd.
Facit: Natalie Portman. - Nu när jag har sett Black Swan kan jag bara utropa att hon utmärkt väl värd priset!

Bästa manliga huvudroll
Javier Bardem i Biutiful
Jeff Bridges i True Grit
Jesse Eisenberg i The Social Network
Colin Firth i The King's Speech
James Franco i 127 Hours

Jag tyckte väldigt mycket om Jeff Bridges i True Grit; han var helt rätt för sin roll och filmen skulle inte varit densamma utan honom. Jag blir inte ledsen om han vinner (i år igen!), inte heller om Colin Firth gör det, men ännu mer önskar jag att Javier Bardem vinner. Jag tänker ofta tillbaka på Biutiful. Ingen vacker historia, ingen vacker huvudroll, men det måste inte vara vackert för att vara viktigt.
Facit: Colin Firth. Ja, visst var han bra.

Bästa regi
Darren Aronofsky för Black Swan
David O. Russell för The Fighter
Tom Hooper för The King's Speech
David Fincher för The Social Network
Joel och Ethan Coen för True Grit

Bröderna Coen har verkligen känsla för att göra film. Det de berättar på vita duken är mer än film. Även om man skulle hålla med om att True Grit inte är deras bästa film, är den ändå långt bättre berättad än det mesta på bio. Oscar till dem!
Facit: The King's Speech. Jodå, den hängde ihop väl och byggde upp en spännande och gripande handling.

Bästa manus
Medan åren går
The Fighter
Inception
The Kids Are All Right
The King's Speech

Jag skulle bli nöjd oavsett vilken som vinner, förutom The Kids Are All Right. Två av filmerna är snäppet bättre än de andra: Medan åren går och Inception. De är så olika, men båda har underbara historier som dessutom gör sig bra på film. Jag väljer Inception. Den har en halsbrytande logik som faktiskt hänger ihop, men är tillräckligt öppen för att vi som tittade och tänkte skall kunna spekulera vidare. Och handlingen som tvingar fram helt fantastiska scener! Tänk stort, tänk rätt! Tänk bara inte på det som inkräktarna i din hjärna letar efter...
Facit: the King's Speech. Ja, som sagt, filmen beskrev en viktig period ur en intressant synvinkel. OK.

Bästa manus efter förlaga
127 Hours
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter's Bone

Än en gång, två bra filmer som båda är lika värdiga: True Grit och Winter's Bone. Av en slump handlar båda om en flicka som sliter hårt och riskerar livet för att hitta/hämnas sin pappa. Det räcker inte med en bra historia, den skall formas om för att bli en bra film också, och där har båda filmerna lyckats riktigt väl; miljöer, känslor och nyanser i handlingen går fram väl. Kan båda två få en Oscar? Det hoppas jag!
Facit: The Social Network. NEJ! Den var ju jättetråkig ju!

Bästa film
Black Swan
The Fighter
Inception
The Kids Are All Right
The King's Speech
127 Hours
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter's Bone

Nu blir det riktigt svårt. Tre filmer hör till mina favoriter: Inception, True Grit och Winter's Bone. Nej, jag kan inte välja. Vilken som helst av de tre är värdig vinnare.
Facit: The King's Speech. Nu börjar det kännas litet tjatigt, faktiskt.

Jag har inte delat ut priser till vare sig The Fighter eller The King's Speech. I kategorierna jag listar har jag alltid hittat någon annan som varit mer värd det priset. Båda filmerna hör ändå till de minnesvärda, och om de skulle få några av de Oscars de är nominerade för skulle jag glädjas. Av de filmer jag inte hunnit se saknar jag främst Black Swan, men jag tror inte att det skulle ändra mina önskningar.

Förra året hade jag så många favoriter bland de nominerade filmerna, att jag satt uppe och tittade på Oscarsgalan live för att pricka av vinnarna. I år var så många halvdåliga filmer nominerade att jag inte tänkte riskera att sitta och reta upp mig på att fel film/person vann. Facit blev att bra filmer överlag vann, om än inte mina favoriter, och tyvärr blev det så att mina absoluta favoriter inte fick några viktiga priser alls. Det var ju synd! Men åtminstone fick Inception några priser för cinematografi och ljudmixning, och det var den helt klart värd. För en skämtsam ommixning av trailern till Inception, titta här.

I lusthuset på Dramaten

Affischbilderna visar vackra kvinnor i chica kläder. På scenen står ett tvåvåningshus och ett litet lusthus klätt med kaprifol, med utsikt mot en vacker strand. Men även i de skönaste miljöerna kan man hysa agg och vara fientlig mot sina närmaste. Gertrude (Marie Richardson) kommer ut på andra våningen och börjar skälla oavbrutet på sin dotter. För hur hon går, för hennes mörka hår, för att hon jämt sitter i lusthuset, för att hon aldrig går och badar fastän de har havet runt knuten. Allt dottern gör är visst orsaker till att Gertrude skäms, till och med de vackra kaprifolerna som täcker lusthuset, eftersom de är det enda som växer när allt annat dött. Den tysta, bleka dottern Molly (Tove Edfeldt) rycker till och lämnar lusthuset under moderns arga rop.

Snart kommer ett glatt sällskap för sin vanliga picknick i trädgården. Det är Mr Solares (Pontus Gustafsson), som Gertrude gärna skulle gifta sig med, och hans syster Mrs Lopex (Basia Frydman) och hennes dotter Frederica (Ana Gil de Melo Nascimento). Tillsammans med sina sjungande och spelande tjänsteandar är de nästan en parodi på glada, sorglösa latinamerikaner, men varför inte? De drar in med energi och gästfrihet, men även självkänsla och ett alternativ till mor-dotter-parets stillastående liv av ömsesidigt förakt.

Liv och energi saknas det visserligen inte hos Gertrude, dottern eller de övriga i pjäsen. Snart efter sin entré ger sig alla i tur och ordning ut i långa monologer, som först låter personen grundligt presentera sig, sedan rullar vidare i hans/hennes syn på världen och drömmar om framtiden, och förr eller senare mynnar ut i personliga kommentarer som är så skruvade (men trovärdiga) att jag skrattar högt.

Snart kommer ännu fler människor; två unga män som bär på reklamskyltar för den lokala hummerrestaurangen, och Gertrudes nya inneboende Vivian (Hanna Alström). Och så allra sist, smygande och viskande för att inte irritera, Vivians mamma Mrs Constable (Kristina Törnqvist).

Till synes är det här ingen pjäs där hemliga förälskelser eller framtidsdrömmar krossas för att de förblir outsagda, även om det är mycket som ändå ligger och kokar djupt under ytan. Men eftersom man säger rakt ut vad man tycker, direkt och ocensurerat, driver det relationerna och handlingen snabbt framåt. Bra, jag kan tröttna på undertryckta känslor som leder till implosioner, och den här pjäsen är en frisk fläkt av motsatt slag. Vivian studsar in i Mollys lusthus, kramar Mollys mamma och studsar omkring som en charmig hundvalp. Försöker hon ta Mollys plats? Molly ilsknar till och säger ifrån, och så är den konflikten undanröjd, men istället ger det ju plats för andra katastrofer.

Foto: Sören Vilks

Den här pjäsen skulle helt klart klara ett Bechdel-test. Den skulle dock inte klara ett omvänt Bechdel-test; de enda två männen med större roller talar knappt med varandra alls. Men de så sympatiska och personliga, båda två: Mr Solares och den enorma gummihäst han låter bära ned till stranden, och Lionel (Martin Wallström), som vill bli andlig ledare eller något inom politiken, eller kanske inget alls av det. Till och med Vivian, som har den bubblande pinupperollen som så lätt kan förstöra för de blygare personerna, är ändå oemotståndlig att se, särskilt som Hanna Alström spelar henne så väl.

Alla i ensemblen spelar förresten väl, och scenografin är så inbjudande att jag vill klättra upp på scenen och flytta in där. I lusthuset är en rapp och intelligent pjäs som går på tvärs mot de historier man brukar se eller läsa om. Andra akten är tyvärr stelare, men förutom scenerna där Kristina Törnqvist spelar  salongsberusad, bedövad i sin sorg men ändå rolig. De långa, läsvärda texterna i programbladet om författarinnan Jane Bowles får en att förstå hur hon kunde tänka så här klart och kreativt, och regissören Sofia Jupither har gett pjäsen en mycket bra inramning, bra fart och egen ton.

Länk till Dramatens sida om I lusthuset

The Fighter

"Irish" Micky Ward (Mark Wahlberg) kommer från en stor, bullrande irländsk familj. Han har sju systrar och halvsystrar, en halvbror, en bestämd mamma och en pappa, den ende som försöker tänka efter innan han talar. Micky är en lovande boxare, men karriären har inte tagit fart och han börjar bli litet för gammal för den hårda boxningen. Mamma Alice Ward (Melissa Leo) är hans manager, och han tränas av sin bror, Dick Eklund (Christian Bale).

Dicky är några år äldre än Micky, och har en ganska framgångsrik boxarkarriär bakom sig. Han slog ned Sugar Ray Leonard i en match en gång! Men man märker snart att det inte är för att han är punch drunk som han sluddrar, rycker och hänger sig för nära den han pratar med. Det är ett ganska intensivt crackmissbruk som orsakat spattigheten, den håliga blicken och framför allt att han glömmer att dyka upp när han behövs. Visst är han en kunnig fd boxare och tränare, men är han den som kan hjälpa Micky att bli det bästa han kan bli?

Det är svårt att lösgöra sig från sin familj när man tråcklats ihop med både känslomässiga och finansiella band. Familjen insisterar på att hålla ihop, och som de insisterar! Som en white trash-storm av tuperat, blonderat hår, supertrånga jeans och fula ord kommer mamman och systrarna körande hem till Micky för att skälla ut honom och hans nya flickvän.

Flickvännen Charlene (Amy Adams) är i alla fall på hans sida. Jag gillar att hon inte bara är jättevacker och klappar om Micky när det är motigt, som ett pinuppeformat bihang. Visst är hon jättesöt, visst plåstrar hon om Mickys sår och stöttar honom, men hon är också bitsk och käftar tillbaka mot både de blonderade harpyorna i familjen Eklund-Ward, och mot Micky också när det sliter sig mellan dem.

I en småstad som Lowell, Massachusetts vet alla vilka Micky och Dicky är, de enda som varit i närheten av att vara stadens hjältar. På dem hängs höga förväntningar och mycket kärlek, följt av hån och tung besvikelse när det inte går så bra som man lovat. Den där småstadsstämningen och känslan av att det här, det är enda chansen att bli något bra, genomsyrar hela historien.

Filmen bygger på en sann historia, och under slutvinjetten får man se filmbilder på verklighetens Dicky och Micky. På bara de få sekunderna kan man se att Micky är litet lugnare, precis som Mark Wahlberg fångat honom. Men framför allt får man bekräftat att Christian Bale inte överdrivit sin påfluget skämtande Dicky, utan tvärtom fångat hans karaktär fantastiskt bra. Fastän han är så irriterande och gång på gång strular till det för sig och sin bror, får jag inte nog av att se honom Dicky upp i bild igen, skränig, självsäker och ändå oemotståndlig.

The Fighter är inte bara en boxningsfilm. Den skildrar svåra val som Dick Eklund, Micky Ward och människorna omkring dem måste göra under en viktig period i livet, och de får stå fram som hela, viktiga människor. Men det är också en boxningsfilm, med matcher som är så hårda att det värker i knogarna och njurarna på mig - av längtan efter att få gå en match! För så spännande är det. Som Dicky säger, när boxning är bra är det inte bara slag på slag, utan utmanande som ett parti schack.

True Grit

De är inga stora, tysta cowboys som rider in i solnedgången. De är två sheriffer som kan hyras för pengar, de jagar samma man, de kan prata oavbrutet och leverera personliga förolämpningar inlindade i stiliga formuleringar. Den ene, LaBoeuf (Matt Damon) är en Texas Ranger, med klirrande sporrar och ett lager av anekdoter från Texas. Den andre, Rooster Cogburn (Jeff Bridges) är anlitad av Mattie Ross (Hailee Steinfeld) för att hitta mannen som dödade hennes far.

Ville Mattie anlita sheriffen som alltid hämtar in de anklagade levande, så att de får sin chans inför domstolen? Nej, hon hyrde sheriff Cogburn, som är känd för att hellre skjuta en misstänkt än låta honom slippa undan. Och hon hyrde Cogburn under villkor att hon fick följa med honom. Hon tänker inte sitta och vänta på att Tom Chaney (Josh Brolin), hennes fars mördare, skall fångas in och föras tillbaka.

Mot den lilla envisa Mattie är männen hövliga inom anständighetens gränser, men de skulle gärna slippa ha henne i hasorna. Hon får bita ihop, resonera logiskt och hota med domstol för att behålla sin plats i gruppen. Det eviga käbblet mellan de tre och några brutalt dråpliga situationer får mig att skratta högt i biosalongen. Jag gillar att Mattie inte behandlas som ett bräckligt barn som man måste vara försiktig med, när hon nu insisterar på att följa med som en jämlike. Men det är ändå ingen lek, för personerna de jagar är verkligen farliga.

Går det som de planerat? Inget går som man planerar i en bröderna Coen-film. Man får vara tuff, tänka ut något nytt och bara inte ge upp. I en tid när rättvisa berodde på vem som var starkast, och bland människor som kompromissar med sina löften för att överleva en dag till, kan man bara beundra den lilla tjuriga Mattie. Sluddrande, whiskeypimplande cowboys som inte träffar rätt med första skottet känns mer autentiskt och underhållande än en westernfilm med klara hjältar och skurkar. Och fastän jag skrattar så jag snyftar åt bitska repliker och skvättande blod, tappar varken jag eller regissörerna sympatin för de olika människorna. Är livet hårt och brutalt, får man skratta åt det när man kan.

Filharmoniker och folkmusiker i närbild

I den vackra Grünewaldsalen spelade Bo-Gustaf Theorell violin och Maria Kihlgren piano för oss lyckliga som samlats där. Beethovens Sonat nr 4 i a-moll op. 23 (1801) var känslosam och rik på infall, men kunde förblivit enkel underhållning om det inte varit för den sista satsen, Allegro molto, där instrumenten driver musiken framåt i starka, intressanta klanger.

Ännu mer spännande klanger följde i Prokofjevs Sonat nr 2 i D-dur op. 14 (1912). Om jag inte hört musikerna lyssna in varandras toner strax innan, skulle man lätt kunna tro att instrumenten var ostämda. Istället blev resultatet en vackert skimrande musik med ständiga undertoner av osäkerhet. Underbart!

Jag har aldrig tyckt om folkmusik. Jag har försökt, och haft dåligt samvete för att jag inte lyckats. Ungefär vid trettio års ålder slutade jag känna mig som en dålig svensk för att jag inte gillar skogspromenader och folkmusik, och sedan dess kan jag tackla båda utan ångest, även om jag inte söker upp någondera självmant. Till söndagens konserthusprogram hade filharmonikern och Mikael Sjögren (viola) låtit sin långa historia som folkmusiker lysa igenom, och tagit med sina med-spelmän Maria Hultgren (violin) och Johanna Dahl (cello) i Krackel Kapell.

I polska och schottis finns det ofta en hejig känsla, som jag har svårt att tycka om. Den hurtigheten tog aldrig överhanden i låtarna som Krackel Kapell spelade. Men mina favoriter var ändå visorna i långsammare tempo, som hade tid för rikare klanger och eftertänksamhet. Det första och det sista stycket, skrivna av Sjögren själv, var de som jag tyckte bäst om.

Market Art Fair på Konstakademien

Med så många gallerier som ställer ut tätt intill varandra, är det svårare och lättare än vanligt att se vad man gillar. När man inte har ro att ge varje verk en grundlig funderare, blir avgörandet istället ett överblickssnabbt "titta närmare - gå vidare". Det var intressant för mig själv att efter halva varvet på Market Art Fair kunna urskilja vilken typ av verk som jag drogs till, och vilka jag inte gav en andra blick.

Olika gallerier hade också olika strategier. En del hade med ett (eller få) verk av flera konstnärer de representerar. Utan att kunna jämföra med annat av samma konstnär blev det svårare för mig att engagera mig i en enstaka tavla. Men ibland var det kul att se hur vissa gallerier tycks samla konstnärer med liknande stilar (eller kanske har de valt verken just för Market Art Fair). Till exempel visade Stene Projects  tavlor och skulpturer med en lätt förvridning av perspektiv som kändes som en gemensam samtidsprotest. Å andra sidan var Galleri Andersson/Sandströms bås fyllt av målade avbildningar av fysiska collage. Mycket intressant, och olikt det jag har sett hos dem tidigare.

Saara Ekström

Mest uppmärksamhet gav jag ändå de konstnärer som fick visa upp flera av sina bilder. Mot en svart bakgrund hade Saara Ekström arrangerat blomblad, svampar, mollusker och annat till helt nya livsformer. Fantasifulla, litet läskiga, bräckliga, överjordiskt vackra. Henne skulle jag vilja se mycket mer av.

Jag älskade de tavlor av Christina Skårud som Galleri Thomassen visade upp. I noggrannt avskilda färgfält har hon målat urbana landskap med skuggor, ljus som faller genom färgat glas och speglingar i fönster. Färgvalet är lätt overkligt men inger lugn, tillsammans med de stillsamma motiven. Som en designad, förbättrad version av vår värld, utan människor som kan stöka till och störa friden.

Sirous Namazi

Ett liknande intryck fick jag av Sirous Namazis tavlor. Hans mångfärgade moduler som syns här och där i offentligheten och på gallerier är på gränsen till banala: de liknar butikshyllor, byggsatser ur Kinderägg som barn kan samla och byta, arkitektmodeller eller forskningsutrustning som bara framtidens människor vet hur man använder. Men i några tavlor får vi bara se delar av pastellfärgade bjälkar och strukturer, på avstånd och på snedden mot de räta vinklar som de monteras mot väggar och golv. Det gör hans idéer litet mer spännande.

Det var riktigt intressant att få en överblick över så många konstnärer på en gång. Jag är glad att ingen av dem tog till vulgära provokationer för att märkas mest av alla. Konstverken fick stå för sig själva, och det gjorde de.