tisdag 8 mars 2011

Black Swan


Balettdansösernas tunna, böjliga kroppar är starka och vältränade, men ändå sårbara. Ens egna lilla skoskav bleknar invid de knotiga, såriga fötter en ballerina tvingar ned i sina skor varje arbetsdag. Men disciplin och hängivenhet gör att man biter ihop, ignorerar smärtan och rör sig som om man vore tyngdlös.

Och psyket då? Alla år av tuktan påverkar inte bara kroppen utan även personligheten. I benhård konkurrens med de andra ambitiösa dansarna behöver man vassa armbågar. Man behöver ständigt se sina fel och rätta till dem, men man behöver känna sig som världens bästa när man skall ta sin plats i strålkastarljuset.

Nina Sayers (Natalie Portman) lever med sin mamma (Barbara Hershey), som också var balettdansös tills hon blev gravid med Nina. Hon har levt sitt liv helt för baletten, och att få huvudrollen i uppsättningen av Svansjön vore belöningen för alla år av övning. Men mellan all träning och de knappa måltiderna hemma har hon inte hunnit leva ett vanligt liv med pojkvänner och tonårsförälskelser. Så hur skall hon kunna dansa den svarta svanen, och förföra prinsen så att han glömmer att han älskar den vita svanen?


Det skulle varit så enkelt att göra hela filmen i svart och vitt, med en demonisk balettregissör och illvilliga balettflickor, redo att sticka dolken i ryggen på dig för att ta din roll. Men så simpel var inte Darren Aronofsky när han filmatiserade historien om Nina och det tryck som pressar henne mot framgången. Ja, regissören (Vincent Cassel) är krävande, men han vill verkligen locka fram det bästa ur Nina. De andra dansöserna är avundsjuka, men det blir ingen highschool-mobbing av historien.

Den största fiende är Ninas eget psyke. Hon börjar se sig själv i andras ansikten, en annan Nina som är oberäknelig och kanske vill henne illa. Steg för steg blir både Nina och vi åskådare osäkra på vad som är verkligt och vad som är hennes hjärnspöken, men det är lika skrämmande i vilket fall som helst.


Jag måste erkänna att jag irriterar mig på små, tunna flickor som spelar svaga för att få allas uppmärksamhet. Men Natalie Portman som Nina spelar inte svag, hon är osäker; så oerfaren mitt bland alla världsvana dansare. Jag känner helt med Nina när hon darrande viskar fram sin önskan om att väljas till svandrottningen, och Portman är absolut värd sin Oscar för rollgestaltningen.

Redan i Requiem for a dream visade Aronofsky hur känslor ser ut på film; suget efter drogen, ruset och avgrunden efteråt. I Black Swan visar han en ny sorts besatthet, och det samtidigt som han visar stor respekt för Nina och de hundratusentals andra ungdomar som tvingar och sträcker sina kroppar till att bli perfekta dansare. Det inre och yttre dramat går hand i hand och är perfekt skildrade i filmen. Det är otäckt och vackert, och jag säger som Nina: "Det var perfekt."


5 kommentarer:

Bokomaten.. sa...

Nej! Min kommentar trillade bort av min kassa uppkoppling.:( Nåja, jag gillade också den här otroligt mycket. Tyckte Portman gjorde en suverän insats som kuvad och hårt drillad men fast övertygad att inte låta folk se hur svag hon är. Och hjärnspökena som säkert även kan vara en kombnatin av stress och anorexia. Blev verkligen positivt verraskad och då förväntadej ag mig ändå en bra film.

Jenny B sa...

Visst har du rätt, den knappa dieten lägger ju säkert sitt till den yttre pressen. Jag hade också väntat mig mycket, och blev ändå positivt överraskad. Filmen var så spännande och smart på samma gång!

Paradigm sa...

Jag var inte helt positiv till Requiem som var lite av en snyftare med en bitvis malplacerad MTV-estetik.

Men den här filmen är ovanligt bra. Inte bara Portmans prestation - Kunis, Hershey och Cassell (tror jag att han heter, tränaren) är utmärkta. Det enkla kameraarbetet och den maffiga musiken är också mycket effektiva.

Det enda jag retade mig på var de lesbiska scenerna. Sånt lyfter en dålig film men sänker en bra. Men det är en mindre miss.

Hermia sa...

Jag såg filmen igår - och vilken stark upplevelse det var. Tror att jag satt länge och bara höll andan. Det var så intressant skildrat - särskilt det tätt sammanbundna inre och yttre drama som du lyfter fram. Denna balans på gränsen till sammanbrott. Vilken fulländad gestaltning av framförallt Portman! Vilka scener -obehagliga och starka.

Jenny B sa...

Den är så spännande och så otroligt otäck ibland! Jag satt också och spände mig. Ja, Aronofsky har verkligen kunnat väva ihop det inre och yttre trycket till en skräckresa. Tur att Natalie Portman kunde gestalta det så väl! Det blev en helgjuten film av det.