måndag 14 februari 2011

127 timmar

Åh, vilka härliga klippor att flyga fram över med cykel! Vilka klippor att bestiga, och klippskrevor att klättra fram genom, nya hemliga genvägar att hitta! Jag är inte så mycket för utomhusaktiviteter, och jag är litet höjdrädd, men när jag ser inledningen till filmen 127 timmar längtar jag också efter att stryka handen över de skiftande färgerna på klipporna, använda armar och ben för att spjärna emot och hasa mig fram sidledes i en smal spricka, och falla tio meter rakt ned i en underjordisk sjö.


James Franco spelar Aron Ralston, killen som älskade allt det här och ofta gav sig ut på expeditioner bland klipporna utan att berätta vart han skulle. Wooh, det gick så snabbt, plötsligt hade han ramlat ned i en skreva med högerarmen fastkilad mot väggen av ett stort stenblock som föll samtidigt med honom. Vilken otur! Kan det vara sant? Händer detta? VAD GÖR MAN NU?

Aron Ralston är ingenjör, bergsklättrare och praktiskt lagd. Han börjar genast tänka ut lösningar på problemet och agera. Flytta stenblocket. Använd benen, de är starka, ta spjärn mot väggen och botten. Nej, det hjälpte inte, stenen var för tung. Plocka fram den lilla usla pennkniven och hacka bort flisor från stenen så att armen friläggs. Karva i sten kan man få göra i många timmar. Bäst att ransonera vattnet. Bäst att... kissa i en behållare, så att man kan återanvända vätskan, i allra allra värsta fall.


Jag gillar att Aron är så analytisk och målmedveten. Jag jublar med honom åt små segrar, som att lyckas plocka upp kniven som ramlat ned jobbigt långt bort. Det är många små detaljer som måste lösas; plocka ut linserna och fukta dem i den allt torrare munnen. Medan han gör det, går tankarna till ögonblicket då han satte in dem. Samtidigt ringde hans mamma, och pratade med hans telefonsvarare, som vanligt. Om han istället plockat upp luren och sagt vart han skulle...

En del tycker att filmen är långtråkig, men det tycker inte jag. Det behövs bara tålamod och inlevelse för att känna med Aron och följa hans tankar. I 127 timmar, över fem dygn, satt han fast innan han lyckades bli fri. En och en halv timmes medkänsla kan man allt ge honom. Fantasier och hallucinationer avbryter det tröstlösa tillståndet för Aron. De vackra minuterna då morgonsolen sveper förbi hans klippskreva påminner om morgonen då han och fadern såg soluppgången över bergen.


Aron blir allt mer utmattad fysiskt, men lyckas ändå hålla sinnet ganska klart. Vad måste han göra för att ta sig loss? Uuuuh, det är så otäckt, så äckligt! Men han gör vad han måste, och han ger inte upp. Vilken ljuvlig klimax när han äntligen tar sig ut! Men att bara komma loss räcker inte, han måste gå vidare, hitta andra människor, få vård. För hans dumdristighet och för att han aldrig berättade vart han skulle är jag lika irriterad på honom som han själv, men jag beundrar hans rationalism och uthållighet. Jag hoppas att jag aldrig hamnar i samma knipa som Aron Ralston, men jag tänker inspireras av hans envishet när jag behöver det.

6 kommentarer:

Bokomaten sa...

Vad skönt att du gillar. Det härär en av de filmer som är nominerad till Oscar som jag är minst sugen på. Den och boxar-filmen. Tror jag satsarpå den här först då. ska vi försöka få sett allt innan galan, as per usual?;)

Maria sa...

Argh, jag vet inte om jag vill se den eller inte. Verkar så obehaglig.

Hermia sa...

Hm, har sett omslaget på boken om (av?) honom så jag förstår det inte var alltför skojiga scener... Tror inte jag vill se den men vad roligt den är så pass bra! Beundrar er som faktiskt lyckas se filmerna. Jag hinner nästan glömma dem innan de kommer till Gävle och har sällan sett något innan själva galan. Men nu går i alla fall den jag är mest nyfiken på här - The King's Speech :)

Jenny B sa...

Bokomaten och ni andra, jag kan inte garantera att ni kommer att gilla den... Jag kommer inte att hålla tummarna för att den vinner några Oscars, för så bra tyckte jag inte att den var, men jag blev positivt överraskad i alla fall!

Idag har jag försökt rekommendera filmen till killarna på kontoret, men så fort jag nämner något ur filmen ropar de "Spoilers!" och skäller på mig. Men jag säger ju inte mer än vad som står i tidningarna! De har fått för sig att de skall se filmer utan att veta något alls om dem...

Hanneles bok-paradis sa...

sonen ska klättra i morgon

Jenny B sa...

Gick det bra?