torsdag 10 februari 2011

The King's Speech

Skvallra, skoja, tala allvar, berätta en saga för sina barn - allt det blir tufft om man stammar. Minnet från alla andra gånger man stakat sig på ord och bokstäver får det att låsa sig ännu mer, liksom stressande tillrop, uppmuntrande eller hånfulla, från folk runt omkring. Jag vet inte hur det är att stamma, men jag har stor sympati för dem som gör det, och jag gör allt jag kan för att inte stressa dem mer. Tänk då att vara en offentlig person, inte för att man valt det själv utan fötts in i det brittiska kungahuset. Inspirerande tal är vad folk väntar sig, och en hel nation vill höra ens talekonst.


Som tur är för prins Albert levde han innan paparazzi, skandalreportrar och påflugna privatpersoner hängde i hasorna på monarker och filmstjärnor hela dagarna. Det är ganska rofyllt att bara se någon enstaka pressfotograf och höra om något rykte på sta'n istället för att minsta nysning kablas ut på momangen. Filmen påminner också om känslan av att vänta på ett viktigt, radiosänt tal som kommer på ett visst klockslag, inte tidigare, inte senare. Egentligen saknar jag förstås inte internet som idag kan sprida nyheter medan de händer. Men jag gillade allvaret i de noggrant orkestrerade radioframträdandena, och de stora ställverken i radiocentralen som skickade vidare BBC:s sändningar ut i världen.

En film som handlar om en man som går till en talpedagog låter ju litet tråkigt. Trailern till filmen The King's Speech verkade å andra sidan visa de mest tillspetsade scenerna, kanske för att skapa drama av något som inte hängde ihop? Men man behöver inte oroa sig. Historien om hur talpedagogen Lionel Logue vinner den blivande kung Georges förtroende och hjälper honom genom några svåra utmaningar är intressant och välregisserad.


 Filmens parad av kända, duktiga skådespelare gör sina respektive roller mycket väl, och speciellt då förstås Colin Firth, Geoffrey Rush och Helena Bonham Carter. Michael Gambon som den äldre kung Georg V hinner med att vara både skrämmande och stressande för sin stammande son, och själv bräcklig och skakande på väg in i döden, och gör sina korta scener mycket bra. Filmen har en ton av härlig torr humor, och visar den kärva men äkta kärleken mellan prins Albert och hans hustru. Det som verkade som en udda vinkel på några viktiga år i världshistorien - kung Edwards abdikation och starten på andra världskriget - lägger en viktig nyans till minnet av 1900-talet.


5 kommentarer:

Bokomaten sa...

Men jag visste väl att du skulle gilla. jag brukar gilla kostymdramer, men funderade ändå på om ett snyggt paket och duktiga skådespelare skulle räcka för en ganska liten historia, men det tyckte ju jag att det gjorde som sagt.=)

Hermia sa...

Filmen har t o m kommit till Gävle och jag ska absolut se den! Har än så länge bara läst (lovord) om den men inte sett ngn trailer. Ser fram emot att se också Helena Bonham Carter, en stor favorit. Fint du gillade filmen!

Jenny B sa...

Visst gillade jag den, Bokomaten! Jag säger som du, bara för att det är ett kostymdrama måste det inte vara bra, men det hjälpte ju, och filmen var ju bra! :) Hermia, bra att du sluppit trailers, de behövs inte alls!

Glamourbibliotekaren sa...

Den var så BRA!!

Jenny B sa...

Det var den! Bra skådespelare och bra handling.