I den vackra Grünewaldsalen spelade Bo-Gustaf Theorell violin och Maria Kihlgren piano för oss lyckliga som samlats där. Beethovens Sonat nr 4 i a-moll op. 23 (1801) var känslosam och rik på infall, men kunde förblivit enkel underhållning om det inte varit för den sista satsen, Allegro molto, där instrumenten driver musiken framåt i starka, intressanta klanger.
Ännu mer spännande klanger följde i Prokofjevs Sonat nr 2 i D-dur op. 14 (1912). Om jag inte hört musikerna lyssna in varandras toner strax innan, skulle man lätt kunna tro att instrumenten var ostämda. Istället blev resultatet en vackert skimrande musik med ständiga undertoner av osäkerhet. Underbart!
Jag har aldrig tyckt om folkmusik. Jag har försökt, och haft dåligt samvete för att jag inte lyckats. Ungefär vid trettio års ålder slutade jag känna mig som en dålig svensk för att jag inte gillar skogspromenader och folkmusik, och sedan dess kan jag tackla båda utan ångest, även om jag inte söker upp någondera självmant. Till söndagens konserthusprogram hade filharmonikern och Mikael Sjögren (viola) låtit sin långa historia som folkmusiker lysa igenom, och tagit med sina med-spelmän Maria Hultgren (violin) och Johanna Dahl (cello) i Krackel Kapell.
I polska och schottis finns det ofta en hejig känsla, som jag har svårt att tycka om. Den hurtigheten tog aldrig överhanden i låtarna som Krackel Kapell spelade. Men mina favoriter var ändå visorna i långsammare tempo, som hade tid för rikare klanger och eftertänksamhet. Det första och det sista stycket, skrivna av Sjögren själv, var de som jag tyckte bäst om.
Ännu mer spännande klanger följde i Prokofjevs Sonat nr 2 i D-dur op. 14 (1912). Om jag inte hört musikerna lyssna in varandras toner strax innan, skulle man lätt kunna tro att instrumenten var ostämda. Istället blev resultatet en vackert skimrande musik med ständiga undertoner av osäkerhet. Underbart!
Jag har aldrig tyckt om folkmusik. Jag har försökt, och haft dåligt samvete för att jag inte lyckats. Ungefär vid trettio års ålder slutade jag känna mig som en dålig svensk för att jag inte gillar skogspromenader och folkmusik, och sedan dess kan jag tackla båda utan ångest, även om jag inte söker upp någondera självmant. Till söndagens konserthusprogram hade filharmonikern och Mikael Sjögren (viola) låtit sin långa historia som folkmusiker lysa igenom, och tagit med sina med-spelmän Maria Hultgren (violin) och Johanna Dahl (cello) i Krackel Kapell.
I polska och schottis finns det ofta en hejig känsla, som jag har svårt att tycka om. Den hurtigheten tog aldrig överhanden i låtarna som Krackel Kapell spelade. Men mina favoriter var ändå visorna i långsammare tempo, som hade tid för rikare klanger och eftertänksamhet. Det första och det sista stycket, skrivna av Sjögren själv, var de som jag tyckte bäst om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar