Kulturella höjdpunkter april 2010

Champagne- och raviolifrukost, spela vid forsränningen, sillunch, hoppa över mösspåtagning och champagnegalopp för att hinna hem och piffa upp sig, och så en trevlig fest eller gasque på kvällen - så såg Valborg ut för mig när jag var student i Uppsala. Sedan jag flyttade därifrån har sista april passerat nästan obemärkt. Den här helgen kommer jag istället att ta mig tid till att läsa, helst i solskenet på en parkbänk. Här är en lista på det bästa jag varit med om under april!

Bästa balett
Bolero, Les Noces och Våroffer

Bästa opera
Läderlappen

Bästa teater
Dödsdansen på Strindbergs Intima Teater
Audiens på Stockholm Stadsteater

Bästa böcker
A Ripple from the Storm av Doris Lessing
Utrop av Céline Curiol

Jag hoppas att alla har en fin Valborgshelg med gott om tid att tänka på bra upplevelser under april!

Utrop av Céline Curiol

Den namnlösa huvudpersonen i boken Utrop har en hemlighet. Minnena dyker upp ibland i andra situationer. Hon är inbunden och tystlåten, och hennes kollegor tycker att hon är konstig och svår att prata med. Hon har ändå några bekanta, och en av dem är en man hon är närmast besatt av. Känslan är så stark att den förlamar henne inför honom och får henne att säga och göra fel saker.

Det är bara rätt att fransmännen, som så gärna berättar om ögonblicklig förälskelser och stormande passion, också kan beskriva de kärlekar som går snett eller aldrig får börja. (Jag tänker bland annat på Cyrano de Bergerac och Michel Houllebecq.) Lika många detaljer som i en fullbordad kärlekshistoria har den här berättelsen om olycklig kärlek och ett ensamt liv. Kanske ännu mer detaljer, eftersom kvinnans tankar på mannen går igenom sekund för sekund av viktiga situationer: vad menade han med det, vad kommer han att göra härnäst, vad kan jag göra för att komma närmare honom?

Det värker i mig när jag läser om den ensamma kvinnan och hämningarna som håller henne tillbaka. Hon är så van vid att inte lyckas, inte passa in, inte räknas som normal. Céline Curiols sakliga, stillsamma språk gestaltar så väl hur livet flyter förbi framför hennes ögon. Jag skulle kunna bli irriterad på hur hon viljelöst låter sig dras in i farliga situationer, men jag får känslan av att hon är så osäker på hur ett liv borde levas att hon låter andra bestämma åt henne, ifall de skulle ha rätt.

För några veckor sedan läste jag boken Bavian av Naia Marie Aidt, som även den handlade om hjälplösa människor utan insikt om sina egna liv. Den boken tyckte jag illa om, och jag var rädd för att det tydde på ett ointresse för svaghet hos mig. Men nu när jag har läst Utrop vet jag att man kan beskriva vilsna människor med en förståelse som låter dem behålla sin människovärdighet. Utrop handlar om en liten, svag kvinna, men det är en så stark bok att jag ofta måste hålla andan.

Kristoffer Nilson på Galleri Flach+Thulin

Med en bakgrund på Posten har Kristoffer Nilson fått se många adressetiketter och tulldeklarationer. När man ser etikett efter etikett flimra förbi och har några sekunder på sig att koda av dem, börjar man säkert se symmetrier och mönster, kanske till och med något att skapa konst av. Kristoffer Nilsons noggrant avmålade uppförstoringar visar adresslappar utan adresser, med mörka rektanglar där datum, adresser och annat har stått.

Jag tycker att det är en oerhört bra idé, och detta var hela anledningen till att jag tog mig till galleriet i Vasastan idag. Tyvärr tyckte jag att de här tavlorna var ointressanta. Mönstren var varken tillräckligt lätta att känna igen, eller tillräckligt abstrakta för att bli pusselbitar eller meddelanden på ett annat skriftspråk.

Men vilken tur att Kristoffer Nilson också gjort tavlor av klistermärkena för tulldeklaration och liknande. Olika bleka, vackra färger, alla på samma format, med tunna linjer, några svarta fält och slanka, snygga streckkoder. Jag blir barnsligt förtjust i dem, speciellt som de är samlade på väggarna i ett litet rum, och skulle vilja ha alla hemma hos mig.

Länk till Galleri Flach+Thulin

Bolero, Les Noces, Våroffer på Operan

Som uppvaktning, bröllop och offer skulle man kunna se sammanställningen av de här tre balettstyckena. Men Thierry Mandalains koreografi till Bolero är inte så erotisk som man lätt tänker sig, utan överraskande modern och väl samstämd med musiken.

Foto Hans Nilsson Kungliga Operan

När de första, svaga tonerna av Ravels Bolero ljuser ligger tolv personer inom en kvadrat definierad i sina fyra hörn. De reser sig stegvis, sträcker och vrider sina lemmar i rörelser som blir yvigare och modigare allt eftersom musiken stegras. Det är som att de prövar ut alla vridningar och rörelser som en kropp kan utföra. I sina trikåer i olika hudfärger liknar de de små rörliga dockor som kan studeras när man vill lära sig att teckna människokroppen. I sina vida rörelser liknar de också animerade figurer i dataspel som kan röra sig på sätt som inte vanliga människor kan.

De precisa rörelserna blir mer spännande av att de avgränsas av kvadratens osynliga väggar. Jag tänker mig dansarna som människorna i Platons grotta som bara har sett skuggor av den verkliga världen. Mot slutet börjar jag undra om de skall lämna fyrkanten. Några av dansarna har redan varit ute och tittat och vänt, och det ser ut som att en av dem bär på något viktigt som hon delar med sig till de andra, en efter en. Spänningen växer, och jag blir verkligen engagerad!

Till inspelad musik dansas sedan Angelin Preljocajs koreografi till Stravinskijs Les Noces. Fem kvinnor och fem män uppvaktar varandra och närmar sig ett bröllop. Fem människoliknande brudklänningar ligger slängda i hörnen när stycket börjar, och de kastas och dansas med bara snäppet hårdare än de verkliga flickorna. Även om det finns delar i verket som är intressanta, tycker jag inte så mycket om den här koreografin och dess brutala könsroller. Någon dag kanske vi alla kan släppa föreställningen om att kärleken (?) kräver att kvinnan offrar sig.

Foto: Carl Thorborg Kungliga Operan

Då är Maurice Béjarts koreografi till Våroffer mer upplyftande. I första delen är männen klädda i gröna och bruna trikåer och dansar djuriskt och jordnära. De är nyfikna och fulla av energi, som kalvar på vårbete, fast litet våldsamt ibland. När det är kvinnornas tur är deras dans lättare och mer eterisk, utan att bli trivial efter grabbleken innan. När män och kvinnor till slut blandas på scenen känns männens rörelser ibland hotfulla, men till största delen arbetar de gemensamt. Det är inte heller en liten kvinna som offras, utan istället en man och en kvinna i ljusa kläder. Den utvalda (Nadja Sellrup) är inte svag utan kan styra allas rörelser, efter att Den utvalde (Oscar Salomonsson) snarast snubblat in bland macho-killarna. Tillsammans leder de alla dansare i en erotisk urladdning. Mycket bra och absolut sevärt!

Länk till Operans sida om Bolero, Les Noces, Våroffer

Filharmoniker i närbild med framsynta kompositörer

Två begåvade musiker, Nadine Jurdzinski (viola) och Bengt Forsberg (piano) stod på scenen i Grünewaldsalen för att spela verk av fyra kompositörer ur två olika generationer. Joseph Joachim är mindre känd än sin gode vän Johannes Brahms. De båda intresserade sig för musikaliska ordlekar; kompositioner över toner som bildar bokstäverna i ett namn. Tyvärr lider de Variationer över ett eget tema op 10 (1859) av att de så tydligt är variationer. Stycke efter stycke spelas och tar snabbt slut, några av dem är mindre intressanta, och de ger inget sammanhängande intryck.

Paul Hindemiths senare verk gjorde viktiga frambrytningar i moderna (dis)harmonier, men i början av sin karriär skrev han mer konventionell musik. Den Sonat i F-dur för viola och piano op 11:4 (1919) som paret på scenen framförde var dock inte alls tråkig för det, utan vågade sig på några dissonanser. Att tempot och volymen steg för steg höjer intensiteten gör att den vilda avslutningen i ffff känns helt rätt och väldigt befriande!

Efter paus slog sig Bengt Forsberg ensam ned vid flygeln och spelade flera olika intressanta verk av Erwin Schulhoff, samtida med Hindemith och även han anklagad för att skriva Entartete Musik. Det vi fick höra var verkligen framsynt och nyskapande för sin tid, och ändå så säkert skrivet av en kompositör som visste vad han kunde och ville. Det Preludium ur Svit nr 3 (1926) för enbart vänster hand lät inte alls fattigt utan rikt i både melodi och ackompanjemang. Hans Hot Music (1928) som inspirerats av den uppdykande jazzmusiken har inget av "oj, vad är det här för skojiga djungelrytmer, hur kan jag inordna dem i den klassiska traditionen?" utan visar stor insikt i jazzens klanger och rytmer, och förtätar dem till något som har det bästa av både jazz och klassisk musik. Så oerhört tragiskt att han dog för tidigt i ett koncentrationsläger.

Efter de moderna, starka tonerna var det inte lika lätt att uppskatta den romantiska Sonat nr 2 i Ess-dur för viola och piano op 120:2 (1894) av Brahms, trots att även den var framsynt för sin tid. Det är ju oturligt, och tyder kanske mest på dålig koncentration hos mig, eftersom jag i allmänhet gillar Brahms' musik väldigt mycket. Jag får se till att lyssna på Brahms under bättre förutsättningar någon annan gång.

Nathalia Edenmont "No feelings" på Galleri Wetterling

På Nathalia Edenmonts stora, färgrika fotografier visas motiv som känns igen som klassiskt vackra. Men de är sammanställda eller använda så att de inte låter ögat vila på något skönt och lättbeskådat. En naken kvinna utsträckt på en brokadsoffa, eller för den delen en naken man - skärpan, detaljerna och personernas direkta blick gör att bilderna blir en utmaning för betraktaren.

Fjärilar är vackra! Fjärilsvingar har vacker form och kan vara otroligt färgsprakande. Avplockade vingar utan de underliga kropparna ligger samlade i ett collage, uppförstorade, genomlysta och skimrande i vackra färger. De läckra röda färgerna får det att se ut som frukt och bär i en fruktskål, men att knapra på fjärilsvingar är ju en osmaklig tanke.

Bland verken finns också ekon av tidigare utställningar. En kvinna i böljande röd klänning och vågigt rött hår med eteriska ansiktsdrag, som stigen ur en prerafaelitisk målning. På höger hand har hon en handdocka gjord av en kritvit halv kanin med en droppe blod rinnande från den avskurna kanten. På en annan tavla sitter en ung, blek flicka med ondulerat blont hår i en vit säng. I händerna håller hon sängkläder, delvis genomdränkta med mycket rött blod (?). Ansiktsuttrycket är outgrundligt. Beroende på hur jag tittar ser hon antingen ledsen eller nöjd ut.

Flera av fotografierna föreställer kvinnor i praktfulla klänningar. De tunga tygerna har glödande färger, och att kanterna och de blomformade utsmyckningarna är svedda av eld gör dem bara ännu vackrare. När jag först ser dem blir jag fascinerad, men motiven är så likartade att jag tappar intresset efter några bilder. Nathalia Edenmonts fotografier är intressanta, men jag kan varken se bakom dem för att förstå hennes tankar eller komma på egna tolkningar.

Länk till Galleri Wetterling

Nordiskt och cello i Konserthuset

På torsdagkvällen spelades ett program som bara var för fint att missa. Som inledning Lars-Erik Larssons Ostinato, ett återhållet och nästan spänt stycke. Det har mer mörker än Larssons mer naturromantiska verk, men innehåller ändå glimtar av ett vackert landskap.

Därefter steg Thorleif Thedéen in på scenen för Dvořáks cellokonsert. Både orkestern och cellon har framträdande uppgifter i de här sinsemellan ganska olika satserna. Särskilt finalsatsen med sin ovanliga struktur av Allegro moderato - Andante - Allegro vivo överraskar. Det är aldrig insmickrande, men vackert. Som tack för de långa applåderna spelade Thorleif Thedéen en katalansk visa som Pablo Casals ofta spelade, "Song of the birds". Inget kvittrande utan en långsam, vemodig melodi som stannade i mina tankar hela pausen.

Till sist spelade orkestern, hela tiden kompetent ledd av Okko Kamu, Carl Nielsens första symfoni. Än en gång ett stycke som inte förlorade sig i naturromantik. Liksom Dvořáks cellokonsert blev det skrivet och uppfört på 1890-talet, och låter modernt för sin tid. Symfonin innehåller många partier där en melodislinga upprepas länge, länge, men det blir aldrig tråkigt utan spännande, och hela tiden vackert.