Som uppvaktning, bröllop och offer skulle man kunna se sammanställningen av de här tre balettstyckena. Men Thierry Mandalains koreografi till Bolero är inte så erotisk som man lätt tänker sig, utan överraskande modern och väl samstämd med musiken.
Foto Hans Nilsson Kungliga Operan
När de första, svaga tonerna av Ravels Bolero ljuser ligger tolv personer inom en kvadrat definierad i sina fyra hörn. De reser sig stegvis, sträcker och vrider sina lemmar i rörelser som blir yvigare och modigare allt eftersom musiken stegras. Det är som att de prövar ut alla vridningar och rörelser som en kropp kan utföra. I sina trikåer i olika hudfärger liknar de de små rörliga dockor som kan studeras när man vill lära sig att teckna människokroppen. I sina vida rörelser liknar de också animerade figurer i dataspel som kan röra sig på sätt som inte vanliga människor kan.
De precisa rörelserna blir mer spännande av att de avgränsas av kvadratens osynliga väggar. Jag tänker mig dansarna som människorna i Platons grotta som bara har sett skuggor av den verkliga världen. Mot slutet börjar jag undra om de skall lämna fyrkanten. Några av dansarna har redan varit ute och tittat och vänt, och det ser ut som att en av dem bär på något viktigt som hon delar med sig till de andra, en efter en. Spänningen växer, och jag blir verkligen engagerad!
Till inspelad musik dansas sedan Angelin Preljocajs koreografi till Stravinskijs Les Noces. Fem kvinnor och fem män uppvaktar varandra och närmar sig ett bröllop. Fem människoliknande brudklänningar ligger slängda i hörnen när stycket börjar, och de kastas och dansas med bara snäppet hårdare än de verkliga flickorna. Även om det finns delar i verket som är intressanta, tycker jag inte så mycket om den här koreografin och dess brutala könsroller. Någon dag kanske vi alla kan släppa föreställningen om att kärleken (?) kräver att kvinnan offrar sig.
Foto: Carl Thorborg Kungliga Operan Då är Maurice Béjarts koreografi till Våroffer mer upplyftande. I första delen är männen klädda i gröna och bruna trikåer och dansar djuriskt och jordnära. De är nyfikna och fulla av energi, som kalvar på vårbete, fast litet våldsamt ibland. När det är kvinnornas tur är deras dans lättare och mer eterisk, utan att bli trivial efter grabbleken innan. När män och kvinnor till slut blandas på scenen känns männens rörelser ibland hotfulla, men till största delen arbetar de gemensamt. Det är inte heller en liten kvinna som offras, utan istället en man och en kvinna i ljusa kläder. Den utvalda (Nadja Sellrup) är inte svag utan kan styra allas rörelser, efter att Den utvalde (Oscar Salomonsson) snarast snubblat in bland macho-killarna. Tillsammans leder de alla dansare i en erotisk urladdning. Mycket bra och absolut sevärt!
Länk till Operans sida om Bolero, Les Noces, Våroffer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar