Det behövs varken starka känslor eller omvälvande händelser för att göra en berättelse spännande. En inre storm över en obetydlig händelse, som bara antyds, kan kännas nog så starkt för läsaren. Men personerna i Naja Marie Aidts novellsamling är så förvånansvärt lealösa, och verkar inte reflektera över vad som händer dem och vad de själva gör. Jo, den första novellen innehåller en man som har en inre monolog, men är så självisk och otrevlig att jag värjer mig.Många av berättelserna innehåller ansvarslösa, omogna och rent otrevliga män, och kvinnor som måste förhålla sig till dem. Jo, en novell innehåller en elak kvinna, som för att försöka balansera skulden. De flesta huvudrollsinnehavarna är så passiva inför vad som händer omkring dem. Den enda som faktiskt uttrycker en egen vilja, personen i den näst sista novellen, hamnar ändå i situationer strax utanför sin kontroll.
Jag tvivlar inte på att det finns många människor som är hjälplösa i sitt eget liv, vare sig de förstår det själva eller ej. Jag skulle gärna vilja läsa om dem; deras historier förtjänar också att berättas. Men i Naja Marie Aidts noveller får jag varken sympati eller intresse för personerna. Det är rent beklämmande.
6 kommentarer:
Tror först du skrivit fel, innan jag ser att det inte är den sv utgåvan... Babian. Har mest hört gott om boken tidigare men ändå tvekat inför den. Din bild av novellerna nyanserar bra.
Det stämmer, Hermia! Jag hade sådan tur att jag kom iväg till Danmark och hittade några böcker jag länge varit intresserad av. Det är en litet annan känsla att läsa på danska, men jag tror inte att jag missuppfattat något. Jag hade också hört mycket gott om boken, och kan som sagt väl förstå att det är så här livet kan kännas för människor. Men sammantaget känns boken så uppgiven och personerna som lealösa kreatur. Medan jag skrev om den försökte jag tänka på om inte den känslan ändå är viktig? Jo, det är den, men den måste gå att beskriva på ett annat sätt. Jag kan bara inte tycka att boken är välskriven.
Jag gillade Babian när jag läste den. Men tyvärr minns jag inte tillräckligt av den för att säga något vettigare än så. ;)
Jag är glad att höra att någon annan tycker om den - ja, det lär vara flera eftersom boken fick Nordiska rådets pris! Jag kan tänka mig att det har att göra med tonfallet. En del berättelser träffar inte rätt i läsarens hjärna, helt enkelt.
Har precis läst färdigt Babian och blivit tagen av den. Vilket spännande språk, avskalat och kyligt, precis som människorna i boken. Naja Marie Aidt har verkligen lyckats ge ett ansikte åt de vilsna och utsatta. Rolig kan hon också vara, som i den burleska historien "Godis". En bok väl värd att läsa.
Där ser man hur olika en text kan uppfattas! Jag såg inte människorna som kyliga, utan vilsna i sina känslor och tankar.
Skicka en kommentar