söndag 11 april 2010

Audiens på Stadsteatern

I arbetsgarantin i det tjeckoslovakiska samhället ingick att staten kunde placera om sina medborgare om de blev för obekväma. Med ett fysiskt tungt arbete och lyssnande öron bakom varje hörn blev det svårare att formulera kritik mot den socialistiska diktaturen.

Ferdinand Vaněk (Sven Ahlström) är en sådan omplacerad pjäsförfattare. Med tungt huvud kommer han in till mötet med Bryggerimästaren (Etienne Glaser). Bryggerimästaren är jovialisk och pratsam, bjuder in till prat och bjuder på öl. Glas efter glas rinner ned i bryggarens strupe - han vet ju att flaskorna i ölbackarna aldrig tar slut. Vanek däremot försöker dricka så litet som möjligt, dels för att han inte är van vid öl och dels för att han är rädd för att få för mycket och säga för mycket.

Foto: Markus Gårder

Bryggerimästaren frågar Vaněk om han är gift, hur han trivs på bryggeriet, om han inte skulle vilja jobba i förrådet. Flera gånger försöker Vaněk tacka för sig och gå tillbaka till arbetet. Han vet att under den gladlynta ytan döljer sig ett hot, och förr eller senare kommer det att komma upp till ytan. Under Bryggerimästarens många kisspauser vänder sig Vanek till publiken och berättar, i monologer hämtade ur Václav Havels Öppet brev till Jan Husák, vilka friheter som försvinner under det kommunistiska styret, hur det förstör värdigheten hos en människa, vilka rädslor och vilket inre förtryck det skapar.

Vaněk blickar mot publiken för hjälp. Bryggerimästaren vänder sig till publiken för medhåll. Han är självsäker som en del av den socialistiska statens tentakler, eller är han verkligen det? I några repliker får han visa att han är medveten om sin roll i diktaturen, och att han också är pressad. Till skillnad från Havels andra aktuella pjäs Avgång är Audiens skrämmande realistisk. Det nedskruvade spelet och den uppskruvade intensiteten gör pjäsen till ett mästerverk. Med en intellektuell skärpa och en träffande analys visar den hur diktaturen utarmar medmänskligheten.

Sven Ahlström och Etienne Glaser är båda perfekt närvarande i sina roller. Njutningen av att se deras starka samspel blandas med den tryckta stämningen som dialogen skapar. Det kan verka onödigt att de båda är sminkade till vita teatermasker, men under lampljuset försvinner det och de ser verkliga ut. Om man vill se det symboliskt, så kan man tänka på att vi ser det här som teater, men att det för några år sedan faktiskt var verklighet för miljontals människor som vi nu är i demokratisk union med, och att det fortfarande är verklighet för miljontals människor på andra platser.

På bara en timme och med bara två personer hinner pjäsen säga så mycket viktigt. Den angelägna handlingen och det goda skådespelet gör den till något av det mest sevärda på Stockholms scener just nu.

Länk till Stadsteaterns sida om Audiens

2 kommentarer:

Hermia sa...

Åh det finna så mycket jag vill se!! Det är både frustrerande att läsa hos dig om allt jag missar och glädjande att i alla fall få vara med lite grann... (mest glatt..)

Jenny B sa...

Hoppas du hinner iväg på en teaterhelg i Stockholm i vår! Det går mycket bra just nu.