Dödsdansen på Strindbergs Intima Teater

Till skillnad från Fröken Julie och Ibsens Hedda Gabler är inte Dödsdansen spelad så ofta att den börjat kännas uttjatad. Inte än i alla fall! Och det här kammarspelet, fastän det är så exakt skrivet, har goda möjligheter att tolkas på nya, intressanta sätt varje gång. Om Stadsteaterns version år 2004 var eld, och Dramatens version år 2007 var storm, så är den här versionen år 2010 på Strindbergs egen teater is.

Marika Lindström är sedan många år en skådespelerska med stor tyngd i sin gestaltning. Som Alice blir hon på scenen det gravitationscentrum som hennes koleriske make rör sig kring. Hennes värdiga spel gör att hon till en början verkar oberörd av deras evigt pågående gräl, men allteftersom handlingen fortskrider gör det att hennes sorg ter sig djupare.

Niklas Falk som Kaptenen är så fantastiskt självcentrerad och avog mot alla grannar på den lilla ön att det till en början är en njutning att se honom. Visst får man skratta åt hans burdusa repliker! Och hans rytande hosta och hans eländiga mummel när hans hackande hjärta får honom att falla ihop! Om jag påminner mig själv om att det bara är på låtsas, så kan jag skratta åt den slagne mannen som försöker kravla sig upp och domdera vidare.

Foto: Petra Hellberg

Alice' kusin Kurt har kommit till den avsides ön de bor på i hopp om att leva lugnare. Men under det korta besöket hos de forna vännerna hinner han dras in i deras dödsdans och även drabbas själv. I Ulf Eklunds gestalt är Kurt en stillsam, diplomatisk person som försöker medla och hjälpa. Det lillfinger han ger åt Alice och det han ger åt Kaptenen hugger de båda fast vid och börjar tugga på honom från var sitt håll.

Alla tre skådespelarna är riktigt bra i sina roller, och den täta regin gör att inte ett ögonblick känns överflödigt. Jag gillar pjäsen så mycket att jag skulle vilja se den flera gånger.

Länk till Stadsteaterns sida om Dödsdansen