Den namnlösa huvudpersonen i boken Utrop har en hemlighet. Minnena dyker upp ibland i andra situationer. Hon är inbunden och tystlåten, och hennes kollegor tycker att hon är konstig och svår att prata med. Hon har ändå några bekanta, och en av dem är en man hon är närmast besatt av. Känslan är så stark att den förlamar henne inför honom och får henne att säga och göra fel saker.Det är bara rätt att fransmännen, som så gärna berättar om ögonblicklig förälskelser och stormande passion, också kan beskriva de kärlekar som går snett eller aldrig får börja. (Jag tänker bland annat på Cyrano de Bergerac och Michel Houllebecq.) Lika många detaljer som i en fullbordad kärlekshistoria har den här berättelsen om olycklig kärlek och ett ensamt liv. Kanske ännu mer detaljer, eftersom kvinnans tankar på mannen går igenom sekund för sekund av viktiga situationer: vad menade han med det, vad kommer han att göra härnäst, vad kan jag göra för att komma närmare honom?
Det värker i mig när jag läser om den ensamma kvinnan och hämningarna som håller henne tillbaka. Hon är så van vid att inte lyckas, inte passa in, inte räknas som normal. Céline Curiols sakliga, stillsamma språk gestaltar så väl hur livet flyter förbi framför hennes ögon. Jag skulle kunna bli irriterad på hur hon viljelöst låter sig dras in i farliga situationer, men jag får känslan av att hon är så osäker på hur ett liv borde levas att hon låter andra bestämma åt henne, ifall de skulle ha rätt.
För några veckor sedan läste jag boken Bavian av Naia Marie Aidt, som även den handlade om hjälplösa människor utan insikt om sina egna liv. Den boken tyckte jag illa om, och jag var rädd för att det tydde på ett ointresse för svaghet hos mig. Men nu när jag har läst Utrop vet jag att man kan beskriva vilsna människor med en förståelse som låter dem behålla sin människovärdighet. Utrop handlar om en liten, svag kvinna, men det är en så stark bok att jag ofta måste hålla andan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar