Städer av Maxim Grigoriev

I några av novellerna är det platsen själv som spelar huvudrollen; människorna som går över gatorna är tillfälliga händelser, vare sig de är turister eller inneboende. I andra noveller står människor i fokus, men de är ofta lika flyktiga på stadens gator; namnlösa, med tankarna på annat och utan fast förankring i stadens varierande landskap.

Bokens titel och innehåll är som en magnet för mig. Städer fascinerar mig: på ytan för deras möjligheter, för människorna som bor där, för upplevelserna jag kan välja där. Men i periferin finns något som är svårare att sätta ord på: stadens historia, lager av bebyggelse formad av olika tiders behov, kvarlämnade ting som kan vara sopor eller fullständigt nödvändiga; stadens karaktär, den längtan den väcker och minnena den skapar. I en av novellerna minns personerna sina barndomars städer men längtar också till nästa stad.

Jag tänkte på hur indirekt allt var, filtrerat. Först genom förväntningarna, genom gissningarna på hur det kanske skulle bli; sedan plötsligt genom minnen.

Två av städerna som Grigoriev skriver om är städer som jag redan älskar: Berlin och Odessa. Han skissar upp stämningsbilder av städerna, inklusive deras mellanrum. Skräpiga gränder och kvarglömda reklamaffischer hamnar inte på vykort men ses och förbises varje dag av dem som har sin vardag bredvid dem. Men staden kan också vara svårbegriplig och ovälkomnande.

Att ta sig till flodens andra sida framstår som mer eller mindre omöjligt. Man kan gå utefter det håglösa vattnet i en halvtimme utan att komma fram till någon bro. I stadens utkanter är broarna fåtaliga och avstånden stora. Kvarterssystemet är uppluckrat och det är svårt att avgöra om man befinner sig på en gata, en innergård eller i en park. Stora oklara tomrum uppstår överallt, och man vågar inte riktigt gå dit för att ta reda på vad som finns där.

Moskva, S:t Petersburg, Porto och Korfu under lågsäsong fästs på papper av Maxim Grigoriev. En semesterort utan turister blir inte mer genuin utan mindre välkomnande. Människorna som rör sig genom berättelserna kan inte alltid lita på sina minnen, men de existerar i sina miljöer och lever ut sina hörn av livet.

Jag tycker om Grigorievs språk, och känner en fläkt av städerna han beskriver blandat med en känsla av ensamhet. För att ge varje berättelse sin chans och för att låta boken räcka längre läste jag bara två eller tre av de korta novellerna om dagen. Vissa återkommande bilder, som blåsiga bakgator, djupa urringningar och parfymdoftande horor hade också skavt mer om jag läst boken i ett svep.

Noveller av det här slaget är som praliner för mig, och jag skulle gärna läsa flera böcker av Maxim Grigoriev i precis samma stil. Men jag tror också att han är kapabel att skriva romaner, om han vill. I vilket fall som helst uppskattar jag verkligen att Borås Tidning gav 2015 års debutantpris till Städer, så att jag fick en extra anledning att läsa boken.

Fler böcker av Maxim Grigoriev:

Europa

Regnet