fredag 29 april 2022
Dr. Mabuse, spelaren med nyskriven musik
onsdag 27 april 2022
Wellington Paranormal
tisdag 26 april 2022
Der Trafikant av Robert Seethaler
Vilket gyllene liv! Dock har Franz aningen av hemlängtan och också en odefinierbar längtan i bröstet. Lyckligtvis får han av en av butikens kunder, självaste Herr Professor Sigmund Freud, ett enkelt råd "Skaffa er en kvinna!" Och med några snubbelsteg på vägen lyckas Franz faktiskt med det.
Då boken utspelar sig år 1937-38 så fladdrar några av de begynnande världshändelserna förbi i utkanten av Franz' liv. Dock dröjer det ett femtiotal sidor innan några djupare komplikationer inträffar, och därefter ytterligare ett femtiotal sidor innan andra komplikationer tillstöter för Franz. Då både prosa, dialog och handling är så ytterst banala, med Freud som levererar plattityder till både betalande patienter och den påträngande Franz, kunde jag inte förmå mig att läsa boken till slut. Av vad jag förstått från andra recensioner kommer handlingen att vända till det mörkare, men jag har anledning att tro att det skulle bli en ännu större besvikelse - som fusk, som ett påklistrat sätt att göra en putslustig historia till något djupsinnigt. Då jag bläddrade framåt och fortfarande bara såg banaliteter, gav jag upp halvvägs igenom boken.
söndag 24 april 2022
Madame d'Ora på Millesgården
Harald Kreuzberg & Yvonne Georgi resp. Mila Cirul & Ellen Tels |
Joesphine Baker |
fredag 22 april 2022
Somebody Somewhere
onsdag 20 april 2022
Europa av Maxim Grigoriev
När Nikita var fjorton försov han sig och blev kvar i Paris när klasskamraterna åkte tillbaka till Moskva. I några dagar drev han omkring på gatorna tills Nina lät honom flytta in i sin våning. Vi känner till exilryssarna som flydde den växande sovjetiska diktaturen och med förfining skrev om känslostormar och en smärtsam nostalgi, utspridda över världen och inte minst i Paris. Men generationen efter är en blek, söndrig kopia av dem och Paris är inte heller det himmelrike som ryssen och de andra inflyttade tror, det uttalar sig Nina om varje dag i bitska, oemotsagda monologer.
I sextonde, sade Nina där vi satt på Weplers uteservering, sitter alla dessa ryssar och gråter till toner av valser och romanser om svarta ögon och vit snö, om trojkor, snöyror och lökkupoler. Hon bläddrade irriterat en sida vidare i tidningen. I sjuttonde sitter en gammal grek bland sina usla tavlor som ingen vill köpa och lyssnar på rebetiko och fäller salta tårar. Liksom portugiserna, i trånga bleka rum med fördragna fönster och kors över sängarna sitter i Billancourt, äter bacalhau medan Amália ylar i kassettbandspelaren. Armenierna äter sina barndomsrätter i Clamart. I Marais sitter gamla argentinska psykoanalytiker och lyssnar till La Luna Tucumana och snörvlar, och chilenare i något höghus sluter sina ögon till Valparaiso de mi amor eller någon salsa som de dansat till som barn på familjefester. [...]
Ninas haranger är fascinerande i sitt vältaliga nedsablande av allt, precis allt, därför att hon inte är gnällig utan så självsäker i sina avfärdanden. När hon skåpar ut det läsrumslösa biblioteket hon besöker som en toalett med bokhyllor hämtas hon av vakter men en annan av besökarna stämmer in och håller med henne. Efter hand kommer vi ur hennes mun få höra att inte bara den nuvarande generationen utan även de tidigare mästarna, förutom Tsvetajeva, också var eländiga, för att inte tala om hur meningslöst livet är, och att ha drömmar, och till och med besvikelserna.
Vi kan njuta av Ninas svada men det var nog inte så bra för tonårspojken Nikita att översköljas av den tillsammans med Ninas knappa och svårbegripliga omsorger. När vi möter honom har han vuxit upp till en man som känner "avsmak, äckel och leda" av allt och vars insomningsritual består i att fantisera om att sticka en kniv i sig själv och skära. Nikita var ett tomt kärl; längtan till Paris inympades i honom av klasskamraten Oksana, och när illusionen om Ljusets stad brast fyllde Nina honom med sina cynismer. Likt Nina har han blivit översättare, i Paris och sedermera i Bryssel.
Trots de upprepade krossandena av drömmen om Europa befäster boken Europa just de kosmopolitiska drömmarna, och utmanar dem också. För att läsa några oöversatta rader på engelska är ju inget problem för dagens läsare, men kanske inte lika lätt att förstå de instuckna franska meningarna, och de många replikerna och diktraderna på ryska med kyrillisk text kommer ännu färre att kunna uttyda. Det är som att Maxim Grigoriev vill knuffa oss till att bli sanna pan-européer med alla grannländernas språk tillgängligt för konversation och referenser. Själv är jag mäkta stolt att mina kvällsstudier låter mig kunna förstå så mycket som en fjärdedel av de ryska orden som jag stavar mig igenom i boken.
Boken ger en målande bild (i enbart gråskalor) av en desillusionerad kvinna och en desillusionerad man som inte kan se skönhet eller hopp någonstans - inte kan och framför allt inte vill. Ändå är boken inte betungande utan full av Ninas energi, och som läsare kan man faktiskt bli inspirerad till att aktivt välja just det som Nina och Nikita förvisat ur sina liv: nöje, glädje och några stunder av lycka.
Fler böcker av Maxim Grigoriev:
Städer
Regnet
måndag 18 april 2022
Brian Jackson på Fasching
lördag 16 april 2022
Älskling är jag hemma på Stadsteatern
Foto: Sören Vilks |
torsdag 14 april 2022
Sommaren, syster av Jerker Virdborg
tisdag 12 april 2022
The Gilded Age
söndag 10 april 2022
Femton år!
lördag 9 april 2022
Tre bröder av Yan Lianke
I ett förord som skrivits 2018 (boken Tre bröder är från 2009) tycks hela Yan Liankes liv redan vara sammanfattat, men vi kommer att få se honom närma sig de olika händelserna gång på gång från nya håll, med utgångspunkt från olika människor, främst sin far och två av faderns bröder. Prosan är till en början enkel, en närmast dokumentär beskrivning av vad som hänt, men interfolierad med mer lyriska partier vilka blir fler och längre mot slutet av boken, när de tre brödernas närmande till döden och deras liv därinnan får Yan Lianke att filosofera över livet och döden, och vad de tre bröderna betydde för hans eget liv.
Det första mötet med stadsborna var en klasskamrat som blev hans rival om att vara bäst i klassen. Likt hennes familj sändes många stadsbor ut för att lära känna landsbygdens villkor, men blev snarare bortskämda med den finaste maten de fattiga bondfamiljerna kunde bjuda på, utan att de behövde arbeta för den. Att stadsbor var litet finare än bönderna var sanktionerat uppifrån, och länge var det något den unge Lianke fogade sig i, tills den orättvisa behandlingen blev alltför uppenbar.
Yan Liankes far och även hans bröder fann stolthet i att bygga rejäla hus till sina egna familjer, och även till sönerna när de väl blev giftasvuxna. Till det kunde man hämta sten från närliggande berg eller, ironiskt nog, från den steniga jordlapp som Liankes familj bearbetade tills de till slut kunde odla och se fram emot sin första skörd. Men att hämta sten var förstås ett tungt arbete som även de unga barnen måste hjälpa till med, på kvällar och helger efter att det lika hårda arbetet i jordbruket var klart för dagen.
Den unge Lianke längtade bort från detta inrutade liv och det är rörande att läsa om hur hans familj stöttade honom till att studera vidare och bli författare, trots många motgångar. Boken är genomsyrad av en tacksamhet mot föräldragenerationen som en västerländsk läsare som jag kan tänka sig inte bara bottnar i hur Yan Lianke såg svetten och dammet som låg bakom varje peng, utan en tradition av respekt för äldre. Hand i hand med detta går passagerna av hård självkritik där Yan Lianke berättar om de (tre) gånger han stulit och, sorgligt nog, hur han lastar sig själv för att fadern dog i förtid.
Som sagt blir de lyriska, filosofiska styckena fler mot slutet av boken, tillsammans med insikten om att det stadsliv den unge Lianke längtade efter inte var så bekymmersfritt, men att stadsborna och tiden fortsätter att rusa ifrån de strävsamma landsbygdsborna.
Mina föräldrars generation hade fått kämpa hela livet för att få mat i magen, kläder på kroppen och tak över huvudet, för att bygga trerumshus åt sina barn och se till att de blev gifta. Men nu hade de där husen plötsligt blivit omoderna. De var som träd som hade börjat vittra sönder innan de hunnit växa sig stora och bara kan stå där på fälten, vid vägen och uppe bland bergen och förklara att de en gång hade ett liv, en storhetstid som varade i dagar eller år.
Men boken innehåller också många vittnesbörd om hur familjemedlemmar och bybor visade omsorg om varandra, sällan med vackra ord utan snarare med handräckning och pengagåvor när någon hade det svårt. Det är en välgärning att Anna Gustafsson Chen har översatt Yan Liankes bok till svenska så att vi kan få en blick in i det liv som levdes på Kinas landsbygd och säkert fortfarande levs där.
torsdag 7 april 2022
Vasks, Gubajdulina och Sjostakovitj på Konserthuset Play
tisdag 5 april 2022
The Defeated
söndag 3 april 2022
A Passage North av Anuk Arudpragasam
Man kan ana survivor's guilt och förvirring inför sin egen bakgrund hos Krishan både i Delhi, på avstånd från sitt hemland, och tillbaka i Colombo vilket fortfarande ligger långt ifrån de värsta stridszonerna. Att Rani, en kvinna som var på plats och led svårt under kriget, under två år levt i samma hus för att ta hand om hans farmor, är en annan variant på hur ondskan ändå aldrig påverkade honom direkt men var desto grymmare för många andra.
Rani reser tillbaka till sin dotters familj i de norra delarna. Så kommer budet att hon har dött genom en olyckshändelse (eller var det en medveten handling?). Farmodern är för skröplig för att resa men Krishan ger sig av för att närvara vid begravningen. Det vill säga, avresan dröjer till de sista hundra sidorna av boken.
Anuk Arudpragasam skriver långa meningar med många bisatser; komma efter komma släpper fram nya varianter på de första orden och fyller flera rader på boksidan. I mina ögon blir resultatet av de många likartade delförklaringarna till att ursprungsmeningen töms på sitt värde, inte minst för att många av utviktningarna definierar känslors uppkomst och utveckling på sätt som inte alla skulle skriva under på.
Krishan had always thought of death as something that happened suddenly or violently, an event that took place at a specific time and then was over, but hinking now of his grandmother as he sat there on the rocks, it struck him that death could also be a long, drawn-out process, a process that took up a significant portion of the life of the dying person. It was an obvious fact, in retrospect, but perhaps because of how his father had died, in the Central Bank bombing of 1996, perhaps because the frequency of sudden and violent death in the country in which he was born, he'd never really stopped to consider the fact that people could also die slowly, that dying could be a process one had to negotiate over the course of many years. Ever since he was old enough to follow the news he'd been hearing of people dying in abrupt and unpredictable ways - in road accidents and race riots, by snakebite, tidal wave, and shards of shrapnel - and it had never really occurred to him that for most people in most places, even Sri Lanka, death was a process that began decades before the heart stopped beating, one with its own logic and trajectory.
[Här följer ytterligare tre sidor om hur kroppen förfaller i allmänhet för gamla människor och för farmor i synnerhet.]
Det är när Krishan påbörjar sin resa till begravningen som bokens handling verkligen börjar bränna till, men då i form av vad han minns av revolutionsledaren Kuttimanis liv och en dokumentär om två unga kvinnor i Tigrarnas elitförband (en verklig dokumentär som finns att se här). Dessa beskrivningar är det mest minnesvärda med boken. Trots att Ramis begravning uppenbarligen gör stort intryck på Krishan, förblir han en luddig och tyvärr ointressant huvudperson genom vilkens ögon vi bara ser några glimtar av det som hade varit givande att få uppleva.