Erik är inte helt vuxen men mer tafatt än de flesta. Hans syster Anna är däremot ytterst kapabel, i synnerhet till spaning, försvar av området och annat hon lärde sig under sin utbildning och i skarpt läge. För nu råder inbördeskrig i Sverige mellan olika grupperingar, och människor samlas i flyktingläger och litar inte på främlingar. "Var aldrig sist med att dra vapen" är ett av råden Anna och Erik får när de i hemlighet köper på sig just ett antal vapen inför sin vandring.
Vilka grupperingarna är och vilka mål de har förklaras inte. Skulle man ens kunna skilja på dem och är någon av dem mindre grym än en annan? I den andan är det ett klokt grepp att låta berättaren vara lika ovetande som vi läsare, så att hotet blir än mer diffust och svårbegripligt.
Genom nästan hela boken vandrar Erik och Anna mot ett möjligt mål som Anna inte berättar om, från ett hot som hon avslöjar ännu mindre om tills det inte går att hålla inne med. De långa sträckorna genom naturen bryts upp i möten med andra människor; en del fientliga, andra hjälpsamma och åter andra mycket underliga och kanske litet av varje, kanske på gränsen till en hallucination i de gröna, gröna skogarna under de varma sommardagarna. När syskonen ibland kan stanna upp och bada i en sjö eller bara se på den vackra naturen är det de stunderna som blir så absurda jämfört med vardagen på flykt att det är då det börjar snurra i huvudet.
Då och då skjuter Erik in, om speciellt rofyllda ställen, att de borde ha stannat kvar där med tanke på allt de råkade in i efter det. Men kom ihåg att Erik inte har hela bilden. Anna vet att om de stannar kommer något annat att hinna ikapp dem.
De halvt igenkännbara namnen på byar och sjöar och på tätorter som läsaren kan ha besökt eller bott i grundar berättelsen och gör den desto mer otäck. Jerker Virdborg lyckas, än en gång, med att placera en historia strax utanför det som är normalt men inte hela vägen in i fantasi - en uncanny valley för prosa.
Fler böcker av Jerker Virdborg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar