Jerker Virdborg har undersökt skyddsrummen tidigare, i sin lågintensiva roman Försvinnarna. Nu låter han mardrömmen bli verklighet; en massa människor tvingas hastigt söka skydd från ett odefinierat angrepp. I novellsamlingen beskriver Virdborg förloppet ur en mans synvinkel; väntan, osäkerheten på vad som händer och hur länge de måste stanna, behov som börjar pocka och andra människors beteenden i mörkret där de är samlade.
Varvat med ögonblicksbilderna från skyddsrummet kommer berättelser från ett Sverige i krig, belägring och förvirring. De skulle alla kunna vara från samma tidslinje, trots att de är mycket olika varandra.
Den stora styrkan ligger dock, enligt min mening, i att novellerna är just så fristående från varandra och från ett större skeende. Om dagens konfliktzoner får vi (mer eller mindre) information om vilka som strider och vad de har för motivation och mål, vilket (mer eller mindre) förklarar vad som händer i enskilda situationer. Här saknar vi det sammanhanget, och händelserna framstår som exakt så absurda som de egentligen är.
I en novell hejdas en man av vägspärrar och dess hånfulla väktare på väg norrut, där han vill hitta och evakuera sin mor och syster. I en annan tar sig det obegripliga våldet in i vardagen, när några extremt oförutsägbara väktare trasar en man sönder och samman i en tunnelbanestation som snabbt evakueras frivilligt.
Varför sker det här? Hur kan det tillåtas, av staten och av samhället? Hur kan en människa välja att bete sig så här och skada andra människor på så utstuderat grymma sätt? I Jerker Virdborgs blixtbelysning finns det inga ursäkter. Boken är kort men så intensiv att mer skulle vara för mycket. Och då kan jag ändå vara tacksam för att jag bara möter våldet frivilligt, på sidorna i en bok.
Fler böcker av Jerker Virdborg:
Försvinnarna
Mannen på Trinisla
Kall feber
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar