Det finns minst lika mycket under jordytan som ovan den när vi ser på ett träd. Rötterna sprider sig nedåt och utåt för att ge stadga och hämta upp näring. I en del fall är den grupp av träd vi ser tekniskt sett ett enda träd, med ett gemensamt rotsystem som kan vara hundratals år gammalt.
Richard Powers delar in sin bok i Roots, Trunk, Crown och Seeds. I rötterna får vi lära känna nio mycket olika människor. Träd spelar stora roller i deras liv, men inte ens i så hög grad att det känns udda eller förebådande; det är ju inte ovanligt att läsa historier där träd är viktiga delar av en människas liv, och det är inte ovanligt att känna människor som eller själv vara en som älskar träd, enskilda exemplar eller skogar som är som egna världar.
Det som nästan mer står ut i de inledande berättelserna är hur människors skapelser i våldsam form förändrar huvudpersonernas liv; bilolyckor, flygkrascher; eller grupptryck och oförståelse. Det är som en föraning om det våld som kommer att riktas mot såväl träd som människor under den största delen av boken.
De nio huvudpersonerna får ett tiotal sidor var under de första hundrafemtio sidorna, och deras bakgrund, omgivningar och drömmar hinner få liv. Tyvärr räcker det inte för att hålla dem levande under det långa mittenpartiet, stammen, då de flesta av dem reduceras till pappfigurer som dras över den nordamerikanska kontinenten för att de av olika skäl vill stoppa massavverkningar av urgamla träd. Men det finns minnesvärda partier, som när två av dem tillbringar nästan ett år högt uppe i ett redwoodträd de vill rädda från skogsmaskinerna, ett långsamt liv på en liten plattform utsatta för naturens krafter. Starka bilder utgör också de brutala scener där avverkare och ordningsmakt med hot och ren misshandel tvingar demonstranter att avbryta sina protester. De upprepas i olika former och kan tas som en jämförelse med hur trädens stammar gång på gång huggs av vid rötterna och släpas iväg.
Ett par av huvudpersonerna avtecknar sig litet tydligare i mina ögon. Den ene är Adam Appich, som från barnsben utforskat och analyserat det han ser omkring sig, och som psykologidoktorand vill forska på hur aktivister tänker, medvetet och omedvetet. Hans skepticism och aversion mot idealister och slagord kommer som en frisk fläkt efter några långa kapitel bland aktivister i djurkostymer med tagna trädnamnsalias. Den andra är Patricia Westerford, vars studier tidigt visade hur träd kommunicerar med varandra och samverkar mer med omgivningen än vad man dittills trott. I mitten av förra seklet var inte forskarvärlden redo för det utan skrattade ut henne, så hon drog sig undan till en skogvaktartjänst. Men när nyare forskning gav henne rätt blev hennes bok om trädens liv den inspirationskälla som många av aktivisterna behövde.
The Overstory är över femhundra sidor lång och ganska tungläst. Det händer ofta att jag önskar att Richard Powers beskurit sin prosa litet grand, men jag kan tänka mig att han ville skriva något långsamt och långvarigt, för att spegla hur träden funnits längre än människan och lever längre än vi - om inte alla tas ned och huggs upp innan vi hunnit se vad mer de gör för oss än ge vinst som timmer. På samma sätt kan jag förstå att Powers varken vill ge oss en instruktionsmanual till ett bättre liv eller knyta ihop säcken med förhoppningen om att allting kommer att gå bra till slut. Hoppet finns där men det är svagt, och slutet är upp till oss.
Richard Powers delar in sin bok i Roots, Trunk, Crown och Seeds. I rötterna får vi lära känna nio mycket olika människor. Träd spelar stora roller i deras liv, men inte ens i så hög grad att det känns udda eller förebådande; det är ju inte ovanligt att läsa historier där träd är viktiga delar av en människas liv, och det är inte ovanligt att känna människor som eller själv vara en som älskar träd, enskilda exemplar eller skogar som är som egna världar.
Det som nästan mer står ut i de inledande berättelserna är hur människors skapelser i våldsam form förändrar huvudpersonernas liv; bilolyckor, flygkrascher; eller grupptryck och oförståelse. Det är som en föraning om det våld som kommer att riktas mot såväl träd som människor under den största delen av boken.
De nio huvudpersonerna får ett tiotal sidor var under de första hundrafemtio sidorna, och deras bakgrund, omgivningar och drömmar hinner få liv. Tyvärr räcker det inte för att hålla dem levande under det långa mittenpartiet, stammen, då de flesta av dem reduceras till pappfigurer som dras över den nordamerikanska kontinenten för att de av olika skäl vill stoppa massavverkningar av urgamla träd. Men det finns minnesvärda partier, som när två av dem tillbringar nästan ett år högt uppe i ett redwoodträd de vill rädda från skogsmaskinerna, ett långsamt liv på en liten plattform utsatta för naturens krafter. Starka bilder utgör också de brutala scener där avverkare och ordningsmakt med hot och ren misshandel tvingar demonstranter att avbryta sina protester. De upprepas i olika former och kan tas som en jämförelse med hur trädens stammar gång på gång huggs av vid rötterna och släpas iväg.
Ett par av huvudpersonerna avtecknar sig litet tydligare i mina ögon. Den ene är Adam Appich, som från barnsben utforskat och analyserat det han ser omkring sig, och som psykologidoktorand vill forska på hur aktivister tänker, medvetet och omedvetet. Hans skepticism och aversion mot idealister och slagord kommer som en frisk fläkt efter några långa kapitel bland aktivister i djurkostymer med tagna trädnamnsalias. Den andra är Patricia Westerford, vars studier tidigt visade hur träd kommunicerar med varandra och samverkar mer med omgivningen än vad man dittills trott. I mitten av förra seklet var inte forskarvärlden redo för det utan skrattade ut henne, så hon drog sig undan till en skogvaktartjänst. Men när nyare forskning gav henne rätt blev hennes bok om trädens liv den inspirationskälla som många av aktivisterna behövde.
The Overstory är över femhundra sidor lång och ganska tungläst. Det händer ofta att jag önskar att Richard Powers beskurit sin prosa litet grand, men jag kan tänka mig att han ville skriva något långsamt och långvarigt, för att spegla hur träden funnits längre än människan och lever längre än vi - om inte alla tas ned och huggs upp innan vi hunnit se vad mer de gör för oss än ge vinst som timmer. På samma sätt kan jag förstå att Powers varken vill ge oss en instruktionsmanual till ett bättre liv eller knyta ihop säcken med förhoppningen om att allting kommer att gå bra till slut. Hoppet finns där men det är svagt, och slutet är upp till oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar