Skugga och svalka av Quynh Tran

Tonårstiden kan vara förbryllande med alla möjligheter som dyker upp och försvinner. För ett barn kan livet vara svårbegripligt på ett annat sätt, och likaså för en vuxen människa. Allt detta gäller i ännu högre grad när man, som berättarens familj, kommit till Finland från Vietnam och har ett ben vardera i två väldigt olika länder. Modern, Má, är rådig och skaffar sig inte bara ett jobb utan flera, och mer och mer intressanta dessutom. Därtill har hon goda kontakter med de övriga vietnameserna i landet, speciellt väninnan Lan Pham och moster Tei Tei.

Storebror Hieu träffar flickor, de är instängda tillsammans i pojkarnas rum eller så är han ute hela nätterna. Men han är också med modern och väninnorna och plockar bär. Lillebror betraktar dem båda noggrant, han funderar över händelser i skolan, och ser bilder innanför ögonen när han skall sova.

En vietnamesisk familj i Finland är ett gott underlag till en berättelse, men Quynh Tran skriver den så att den är svår för en utomstående att förstå. Korta, ofullständiga meningar varvas in för att snabbt beskriva en miljö. Kapitel avslutas innan tankegångar fullföljts. Många meningar avslutas med tre punkter. Allt detta är stilistiska knep för att antyda något större som antingen följs upp senare eller skall uttydas av vad som tidigare antytts, men inget av det ger oss författaren, så läsaren lämnas rådlös och tröttnar lätt på att försöka förstå det antydda. När det så händer i varje kapitel, och varje kapitel bara är några sidor långt, blir det som med pojken som ropade varg - till slut händer något omvälvande men då har nog fler läsare än jag redan tappat intresset. Vid ett tillfälle börjar Hieu längta efter att resa till Toscana, och enrollerar sin bror för uppbackning när han skall föreslå det för Má.

Toscana...

Promenadstråken...

Cypresserna...

Stränderna...

[...]

Följande morgon. Má hade precis tvättat sitt ansikte, knappt vaknat, när vi berättade.

Min väninnan reste till Hongkong... Hon blev aldrig densamma...

Hieu avbröt henne. Den milda brisen... Cypresser, olivträd... Varför pratade hon om någon väninna i Hongkong?

Vi har inte möjlighet just nu, förstår du det? Vi kan göra något annat, vi kan gå på bio eller simhallen, men Italien - nej.

I nästa stycke föreställer sig lillebror Hieus nattliga drömmar om Italien och sedan nämns händelsen aldrig mer. Alla minnesbilder som presenteras är polerade till något som säkert betyder mer för den som först skapade dem men som ingen utomstående kan uttyda. Inte heller skapar de många uppradade scenerna något större sammanhang. Efter att ha läst den korta boken har ingen helhetsbild stigit fram eller någon djupare förståelse för någon av huvudpersonerna. Detta är faran med att skriva i antydningar, och det är synd att Quynh Tranhs debutbok inte blev fylligare och mer läsvärd än så här.