Berättelsen ger antydningar om hur det framtida Stockholm och samhället Sverige ser ut i sina miljöskildringar: människor med rötter från hela världen som mötts och flyttat vidare, en innerstad som övergivits för nyare bostadsområden och nu blivit hem för dem som står utanför samhället.
Jag tycker om att Sam Ghazi vill måla upp en omvärld till händelserna, men i den ganska tunna boken blir de å ena sidan inte så uttömmande, och och å andra sidan tar de plats från huvudhistorien. Tillsammans med olika drömsekvenser och previews från vad som skall komma blir också handlingen då och då svår att följa. Jag är inte heller helt förtjust i det bitvis kortfattade språket som låter meningar tappa sina subjekt för att liksom ruscha (vilket man ser alltför mycket av i svensk samtidsprosa). Tro på berättelsen och låt den ta sin tid och plats!
Att gestalta hur en konstruerad intelligens blir självmedveten, nyfiken på sin omgivning och får en egen vilja hör till det svåraste och mest intressanta att beskriva, i mina ögon. Jag önskar att historien lagt ännu mer fokus på det i Cepheus "barndom". Inom några rader introduceras flera känslo- och viljeyttringar: Cepheus blir orolig, vill ha uppmärksamhet. Varifrån kommer den programmeringen och kunskapen om de känslorna? Men jag tycker om att Cepheus upptäcker kreativitet genom att läsa och skriva poesi - det känns både trovärdigt och vackert.
De sista kapitlen av boken innehåller filosofiska diskussioner som är både intressanta och relevanta. De lyfter boken och får mig att hoppas på fler historier från Sam Ghazi, som helt säkert har mer att berätta och en god grund av kunskap och fantasi att stå på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar