Fyra personer står på rad på scenen och talar. De berättar sina historier, varav tre är sammanflätade från början och den fjärde knyts in mycket snart, i staden New York, möjligheternas stad. Men ångesten kryper in, först i kvinnornas liv. En av dem gör ett ödesdigert livsval, obegripligt då hon verkar vara på en trygg plats, älskad och säker åtminstone för stunden. Effekten blir svåra kval och självtvivel som driver henne till galenskapens gräns. Vacklandet mellan verklighet och vansinne är mycket skickligt skrivet av Ivan Vyrypaev och tillika framfört av Maja Rung.
Den andra kvinnan har en uttalat flytande självbild, ett förhållningssätt till världen som är både vidöppet och fullständigt garderat. Det förvånar inte när livssmärtan smyger sig in även hos henne, och när fotfästet redan var så löst går det lätt att falla nedåt i mörkret. De två männen i handlingen dras in i den mörka virveln i olika hög grad, och den mentala smärtan övergår i rent kroppslig värk; misshandel och hot. Tre av de fyra på scenen har rötter i Östeuropa, och har alla tagit sig till New York via Berlin. Det säga inte högt i pjäsen, men visst finns det en rotlöshet hos dem som lämnat familj och kända trakter bakom sig för ett liv i en av de stora metropolerna dit många andra rotlösa kommer för att hitta något nytt.
Ivan Vyrypaevs pjäs Omfamningar har stora likheter med hans Illusioner, som också spelades med den äran av Teater Galeasen för tre år sedan. Det är oerhört skickligt att bygga en historia med inre och yttre scenerier av fyra personers röster, nästan helt utan rekvisita. Men även den här gången mynnar pjäsen ut i ett otillfredsställande slut, den här gången så flummigt och ologiskt att det känns som ett svek mot personerna vars trasiga liv vi fått dela i halvannan timme. Ändå är Omfamningar ytterst sevärd, något av det bästa på Stockholms scener just nu, och jag hoppas fortfarande på att få se fler pjäser av Ivan Vyrypaev.
Länk till Teater Galeasens sida om Omfamningar
Den andra kvinnan har en uttalat flytande självbild, ett förhållningssätt till världen som är både vidöppet och fullständigt garderat. Det förvånar inte när livssmärtan smyger sig in även hos henne, och när fotfästet redan var så löst går det lätt att falla nedåt i mörkret. De två männen i handlingen dras in i den mörka virveln i olika hög grad, och den mentala smärtan övergår i rent kroppslig värk; misshandel och hot. Tre av de fyra på scenen har rötter i Östeuropa, och har alla tagit sig till New York via Berlin. Det säga inte högt i pjäsen, men visst finns det en rotlöshet hos dem som lämnat familj och kända trakter bakom sig för ett liv i en av de stora metropolerna dit många andra rotlösa kommer för att hitta något nytt.
Ivan Vyrypaevs pjäs Omfamningar har stora likheter med hans Illusioner, som också spelades med den äran av Teater Galeasen för tre år sedan. Det är oerhört skickligt att bygga en historia med inre och yttre scenerier av fyra personers röster, nästan helt utan rekvisita. Men även den här gången mynnar pjäsen ut i ett otillfredsställande slut, den här gången så flummigt och ologiskt att det känns som ett svek mot personerna vars trasiga liv vi fått dela i halvannan timme. Ändå är Omfamningar ytterst sevärd, något av det bästa på Stockholms scener just nu, och jag hoppas fortfarande på att få se fler pjäser av Ivan Vyrypaev.
Länk till Teater Galeasens sida om Omfamningar
 |
| Foto: Markus Gårder |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar