Poesi kan vara ett sätt att berätta en historia i lyrisk form, men också förmedla känslor utan krav på längre sammanhang. Uttrycksfulla bilder och nyskapande användningar av ord kan ge nog så starka intryck. Men i Aya Kanbars korta dikter är det svårt att få grepp om vad bilderna innehåller, för där blandas ord vilt och redan på nästa rad hastas det vidare till något annat. För att kunna leva sig in i vad som sägs behöver man nog vara på någorlunda liknande våglängd som författaren, och jag får tillstå att jag inte är det, hur mycket jag än försöker.
bit himmelen.smaka på månenhon som gett dighuggande diamantervärda 2000 krjag har skurit & strimlatdåtid, nutid, framtiden lem i fel skickdu måste vara kvickdet klingar tilli orden, inom ramarnascenteknik, museumglorian gjord av dior& dråpvackra,halshuggna flickor i klimaxderas namn blir till målade ryggtavlorav nischade mästareallt handlar om samma saktidslinjer som vägrar lydahallucinationer riktade mot digsvårt att inte idolisera
I bokens femte del kommer det textstycken och dikter med litet mer sammanhang, men fortfarande inte tillräckligt för att hålla mitt intresse.
9/10 på smartskalansamhället kan inte låta bli attbelöna intelligensför när orkidéerna vissnar& pergamenten bränns uppkommer vi inte kunnareinkarnerasär relativt allmänbildadmen vet intenär napoleon III fyller år& det är sådantsom kommer att bli min undergång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar