Wham, bam och så iväg. Ett perfekt planerat och utfört rån måste avslutas med en snabb sorti. Baby kör flyktbilen vid alla rån som Doc orkestrerar, och han kör snabbt och våghalsigt, tar stora risker men lyckas alltid skaka av sig de jagande bilarna med smidighet och list.
De vanligtvis stiliga alfahannarna Jon Hamm (Buddy) och Kevin Spacey (Doc) ser extra gamla och slitna ut bredvid den unge, rundkindade Baby. Men Baby är erfaren; han var inte gammal när han imponerade på Doc med sina körskicklighet. Tyvärr var det också då han hamnade i skuld hos Doc, och sedan dess kör Baby flyktbilar för att arbeta av den. Men han gör det som sagt urbra. Adrenalinkicken som rånarna får inne i banken fixar Baby åt sig själv med noggrant utvald musik. Det är lätt att rida med på den sköna känslan när världen runt Baby hjälper till att forma hans soundtrack, och när till och med de översnyggt koreograferade skottlossningarna sker i takt med låten.
Men att bara köra iväg skurkarna efter begått brott är inte ett oskyldigt sätt att leva. Bit för bit gör sig våldet påmint under Babys körningar, först i ögonvrån men snart mitt i synfältet. Pengarna och värdesakerna de grabbar åt sig lämnar efter sig i bästa fall skrämda och skadade människor, i värsta fall döda människor, och med stirrige Bats i teamet går det oftare åt det värre hållet.
När Baby träffar den sjungande servitrisen Debora får han andra scener att sätta musik till. De båda älskar inte bara låtar och låttexter utan delar en längtan efter att sätta sig i en för dyr bil och åka västerut. Och eftersom dagen närmar sig då Baby betalat av sin skuld till Doc borde det kunna bli ett lyckligt slut för de unga tu - eller? Nej, självklart inte. Det är nu som snaran dras åt på riktigt. Det som kan gå illa går ännu sämre.
Baby Driver börjar bra och utvecklar sig ännu bättre; det rusar i blodet när vi tillsammans med Baby lever på gränsen av vår förmåga, framtrummade av det perfekta soundtracket. Men så börjar det skava när det blir tydligt att det livet bygger på blod och våld och lögner. Det är bra; låt oss inte förhärliga hänslynslösa kriminella, problematisera den snygga bilden som byggdes upp. Men tyvärr tappar filmen i sista tredjedelen den distans den börjat hitta och förfaller till en våldsorgie av det slaget man trodde den skulle röra sig bort från. Det ger en sur eftersmak till en annars snygg och njutbar film.
De vanligtvis stiliga alfahannarna Jon Hamm (Buddy) och Kevin Spacey (Doc) ser extra gamla och slitna ut bredvid den unge, rundkindade Baby. Men Baby är erfaren; han var inte gammal när han imponerade på Doc med sina körskicklighet. Tyvärr var det också då han hamnade i skuld hos Doc, och sedan dess kör Baby flyktbilar för att arbeta av den. Men han gör det som sagt urbra. Adrenalinkicken som rånarna får inne i banken fixar Baby åt sig själv med noggrant utvald musik. Det är lätt att rida med på den sköna känslan när världen runt Baby hjälper till att forma hans soundtrack, och när till och med de översnyggt koreograferade skottlossningarna sker i takt med låten.
Men att bara köra iväg skurkarna efter begått brott är inte ett oskyldigt sätt att leva. Bit för bit gör sig våldet påmint under Babys körningar, först i ögonvrån men snart mitt i synfältet. Pengarna och värdesakerna de grabbar åt sig lämnar efter sig i bästa fall skrämda och skadade människor, i värsta fall döda människor, och med stirrige Bats i teamet går det oftare åt det värre hållet.
När Baby träffar den sjungande servitrisen Debora får han andra scener att sätta musik till. De båda älskar inte bara låtar och låttexter utan delar en längtan efter att sätta sig i en för dyr bil och åka västerut. Och eftersom dagen närmar sig då Baby betalat av sin skuld till Doc borde det kunna bli ett lyckligt slut för de unga tu - eller? Nej, självklart inte. Det är nu som snaran dras åt på riktigt. Det som kan gå illa går ännu sämre.
Baby Driver börjar bra och utvecklar sig ännu bättre; det rusar i blodet när vi tillsammans med Baby lever på gränsen av vår förmåga, framtrummade av det perfekta soundtracket. Men så börjar det skava när det blir tydligt att det livet bygger på blod och våld och lögner. Det är bra; låt oss inte förhärliga hänslynslösa kriminella, problematisera den snygga bilden som byggdes upp. Men tyvärr tappar filmen i sista tredjedelen den distans den börjat hitta och förfaller till en våldsorgie av det slaget man trodde den skulle röra sig bort från. Det ger en sur eftersmak till en annars snygg och njutbar film.
1 kommentar:
Snygg, stiliserad, nästan serietidningsaktig, actionrulle med riktigt häftiga biljakter.
Sista halvtimmen är lite trist, men pluspoäng för det vettiga filmslutet.
Skicka en kommentar