No och jag av Delphine de Vigan

Lou är en smart, fundersam trettonåring som fått hoppa över två årskurser och alltså är minst i klassen. Jag vill inte kalla henne lillgammal, för jag tycker att hennes tankar och experiment hemmavid är spännande och ett bra sätt att utforska världen. Men jag lider ju med henne för att hon är så blyg och osäker inför sina (äldre, tuffare) klasskamrater, och för att hennes mor är deprimerad och knappt talar med sin familj.

Inför ett föredrag i skolan intervjuar Lou en hemlös flicka, No, som hon har sett på stationen. Men efter att föredraget är överstått kan hon ju inte glömma No som måste bo på gatan eller hemma hos någon kompis några dagar i taget. Att kontakta No och försöka hjälpa henne gör att Lea växer och vågar mer och mer.

Förutom några partier med långa meningar fulla av satser uppradade med kommatecken emellan tycker jag om det lätta och tydliga språket. Även om boken lägger vikt vid att det inte är lätt att vinna Nos förtroende och hjälpa henne till nya möjligheter, tycker jag att mycket går litet för enkelt. Men det gör mig inte så mycket; jag är glad över att läsa om människor som ger sig in i något som de är rädda för och blir starkare på köpet.

Fler böcker av Delphine de Vigan:
Underjordiska timmar

Baserad på en sann historia