Baserad på en sann historia av Delphine de Vigan

Suget efter berättelser ur verkliga livet är lika starkt som det efter deckare. Själv förstår jag ingendera; enligt min mening kan en fiktiv historia ofta komma närmare sanningen och framför allt bli mer läsvärd, och att skriva självbiografiskt känns alltid litet för intimt och alltså ointressant för mig. Delphine som berättar den här historien verkar tycka likadant, dock använde hon sig av den verkliga och sorgliga händelsen att hennes mor begick självmord i sin senaste bok. Och nu är det mer ur verkliga livet som publiken hungrar efter och frågar efter på alla hennes uppläsningar.

Till saken hör att Delphine har drabbats av en förlamande skrivkamp som till och med skapar skräck för att närma sig datorn, just när hon behöver finna en handling och börja skriva en ny bok. Den nya väninnan L. blir ett stort stöd både i vardagslivet och med alla uppdrag som har med författandet att göra, och fastän Delphine inte håller med om vad L. uppmanar henne att skriva härnäst, är hon tacksam för all hjälp hon får. För L. vill inget hellre än att Delphine skall fortsätta att skriva om sina erfarenheter och känslor, hon insisterar på att det är den enda rätta vägen att gå. L. är själv spökskrivare, van att komma under huden på dem hon skriver om med de rätta frågorna. Även till Delphine ställer hon de frågor som kommer henne närmast, men dessutom verkar hon redan veta flera av Delphines innersta tankar och orosmoment.

Ärligt talat vet jag inte för vilken publik den här boken är skriven. Jag gissar att Delphine de Vigan själv mött lika många krav på att fortsätta att vränga ut sina känslor i bokform, och att hon ogillar djupt hur det ses som viktigare och sannare än att skriva fiktion. Då skulle den här boken vara ett svar till dem, ett bevis på hur fel de har, men kommer människor ur den falangen att övertygas av föreliggande bok? För oss redan övertygande är den heller ingen pamflett att peka på. Det beror främst på att boken är taffligt skriven: motsatsförhållandena framläggs styltigt, L. som person är inte övertygande, och särskilt det första femtiotalet sidor irriterar med sina ständigt återkommande varningar om att allt skall komma att gå illa. Det är på de sista hundra sidorna som historien blir tätare, snabbare och mer spännande, och jag önskar att de trehundra innan hade kunnat skrivas om och kortas ned på samma sätt, så hade Baserad på en sann historia blivit bättre. Jag föredrar fortfarande de fiktiva verk jag har läst av Delphine de Vigan, i synnerhet den drabbade Underjordiska timmar.

Fler böcker av Delphine de Vigan:
No och jag
Underjordiska timmar