Bortförd vid midnatt på Stadsteatern

Kan juridiken och legala processer stoppa en ledare med storhetsvansinne? Avsätta honom eller åtminstone hejda honom i hans väg till absolut makt och diktatur? Pjäsförfattaren Mark Hayhurst lyfter fram en sann historia från 1930-talets Tyskland, om advokaten Hans Litten som år 1931 kallade Adolf Hitler som vittne i en rättegång mot anhängare till honom som brutit sig in och misshandlat dansande på nöjespalatset Eden i Berlin. Skall han kunna dra trådarna mellan uppmuntran till våld och själva brottet? Skall han kunna visa sina landsmän vilka smutsiga metoder Hitler förordar så att de vänder sig ifrån honom?

Nej, det hjälpte inte. Två år senare kom Hitler till makten, säkrade sig själv som diktator och lät sin gatuarmé misshandla och sätta skräck även i dem som försökte göra motstånd inom civilsamhällets lagar. Hämnd utkrävdes på diktatorns personliga fiender, och till dem hörde förstås Hans Litten. Pjäsen Bortförd vid midnatt visar honom fängslad tillsammans med två av Tysklands stora intellektuella vid den tiden, Carl von Ossietzky och Erich Mühsam, parallellt med det arbete för att få honom fri som hans mor, Irmgard Litten, vek sitt liv åt.

De tre fångarna för intelligenta diskussioner om läget i landet, skuldfrågan - sin egen och Führerns - och hur de själva förhåller sig till sin situation. Detta är de mest givande scenerna i pjäsen, skickligt och innerligt spelade av Bahador Foladi (Litten), Allan Svensson (von Ossietzky) och Niklas Falk (Mühsam). De förs bort och torteras gång på gång och kommer tillbaka alltmer skadade. Omfattningen på skadorna står klart när modern Irmgard Litten läser upp en lista över dem som hon kommit över på hemlig väg.

Hennes kamp för sonen innebär många möten med en korrekt men omedgörlig Gestapotjänsteman, vädjan till en engelsk Lord och andra försök att få till en benådning. Gunilla Röör spelar modern med inlevelse men enligt min mening för stelt; framför allt blir de många mötena med Gestapoofficeren till teater, inte så äkta som jag skulle önska.

Juridiken kunde inte binda Hitler till sina våldsamma anhängare 1931, rättvisan kan inte fria en advokat som fängslats på oklara grunder 1938. Vad som är sant och rätt spelar ingen roll när den på toppen bestämt sig för vad som är sanning, eller till och med blir provocerad av anspråken på rättvisa. Vi ser det i diktaturer än idag, och Mark Hayhurst ger oss ett tungt exempel ur historien. Men missbruk av lagen kan påtalas och hejdas, och diktatorer kan störtas, även om arbetet kan kräva tid och blod. All heder åt dem som kämpar för mänskliga rättigheter och rättvisa lagar även när deras egna liv står på spel.

Länk till Stadsteaterns sida om Bortförd vid midnatt

Foto: Bengt Wanselius

Shriek: An Afterword av Jeff VanderMeer

För över tio år sedan läste jag boken City of Saints & Madmen av Jeff VanderMeer. Det var en spretig samling av berättelser från den fascinerande staden Ambergris, med helt andra festivaler och kungalängder än vad vi är vana vid i den här världen, och framför allt, med en ständig men odefinierade närvaro av grey caps, svårförklarliga odjur och svampar som kunde infestera både byggnader och människor. En del av berättelserna och stämningarna har jag tänkt tillbaka till under åren som har gått. Därför blev jag glad över tillfället att återvända till Ambergris via boken Shriek: An Afterword.

Duncan Shriek var under en period en uppskattad historiker. Men allteftersom han utforskade mer och mer av världen under Ambergris - gångarna som funnits där sedan innan människorna kom och tog över staden från grey caps, och det som nu lever där - blev hans sinne påverkat, hans teorier mer svårsmälta och han själv närmare uteslutning ur akademikernas skara. Blindheten inför det Duncan Shriek rapporterar kan vara svår att förstå hos en stad som varit med om att hela dess befolkning försvunnit över en natt, och stått tom och tyst och oberörd nästa dag för återvändare som råkade vara borta. Förmodligen går dock den bortvända blicken hand i hand med de mystiska skeendena; man låtsas som att allt är normalt och fortsätter med sina Freshwater Squid-festivaler och nya konstriktningar.

Janice Shriek, Duncans syster, var under samma period en framgångsrik konsthandlare, och en av centralgestalterna i Ambergris nöjesliv. Självdestruktivitet, nya vindar i konstintresset och en svår olycka har gjort henne närmast utblottad, hänvisad till skrivjobb åt gamla vänner. Nu författar hon ett efterord till broderns senaste (sista?) historiebok, The Hoegbotton Guide To The Early History Of Ambergris. Efterordet blir en tjock roman i sig själv och mest av ett försök att upprätta Duncans namn, främst i ljuset av de svek som orkestrerades av hans livs stora kärlek Marie Sabon. Janice tror att Duncan är försvunnen, men när vi läser manuskriptet har han hittat det och kommenterar och korrigerar texten löpande.

En stad där oförklarade händelser och varelser smyger sig upp nedifrån katakomber, ett funnet manuskript, en författarröst som motsägs av huvudpersoner - de är alla givna ingredienser för att locka mig till att vilja läsa en bok. Tyvärr är resultatet inte så gott som jag hade hoppats, då historien har för mycket fokus på att vilja återupprätta Duncan Shrieks goda rykte och dessutom deklarerar det gång på gång, och Duncans egna motsägande kommentarer inte fördjupar mysteriet utan oftast är pikar mot Janice för att hon inte förstod detaljerna i Duncans och Marys förhållande.

Som mest givande är boken när den förlorar sig i lyriska beskrivningar av de konstiga saker som sker under, eller i värre fall, på gatorna i Ambergris. Det var, som sagt, roligt att få återvända till den säregna staden och få glimtar av fler landsändor. En riktigt rolig detalj i sammanhanget var att jag hittade Shriek: An Afterword bland utrangerade böcker på biblioteket, och nästa vecka kunde ta med den till WorldCon i Helsingfors och få den signerad av författaren. När jag lade fram den sade VanderMeer "Great, it's waterlogged already" och signerade den enligt bilderna nedan.

På första signerade sidan har Jeff ritat en flygande krumelur med hatt och skrivit "For Jenny - A book full of wonder and squid and all kinds of other weird stuff." Några sidor senare har Duncan skrivit "Don't believe anything VanderMeer says."

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Veniss Underground

City of Saints & Madmen

Finch

Annihilation
Authority
Acceptance 

Dead Astronauts

Farväl Europa

Under 1930-talet drogs snaran åt i de tyskspråkiga länderna. Människor av judisk härkomst, även prisade forskare, musiker och, likt Stefan Zweig, författare, såg det som nödvändigt att lämna sina hemländer och fly/flytta västerut. Zweig flyttade 1934 från Österrike först till England, och fem år senare vidare, över Atlanten tillsammans med sin andra hustru Lotte. Filmen Farväl Europa gör ett antal nedslag under detta sista år av parets liv, i Sydamerika och i New York.

Öppningsscenerna är en fröjd för oss språkälskare och kosmopoliter: under en vacker bankett blandas franska, portugisiska, tyska och andra språk. Hedersgästen Zweig svarar på de språk han kan, hans beundrare talar till honom på de språk de har lärt sig eller låter sig översättas från sitt modersmål av skickliga översättare. Jag hinner reflektera över varför det är så tilltalande att vara flerspråkig och befinna sig bland likasinnade människor. För min del är det litteraturen och kulturen som drar; att lära sig fler språk är ett sätt att förstå fler människor och kulturer, genom att tala med människorna och fördjupa sig i litteraturen och teatern.

Men den plågade världen utanför gör sig påmind. Stefan Zweig pressas av intresserade intervjuare att fördöma nazismens framfart i Europa, med undertryckande av press- och yttrandefriheten. Hans koncentrerade och genomtänkta svar är att han inte, efter fyra år i exil, kan sitta på andra sidan av världen och uttala sig om vad människorna i Tyskland och Österrike tycker om sin regering, när han själv inte lever med konsekvenserna av såväl styret som hans eget uttalande i vardagen. Det är ett hedervärt uttalande och säkert formulerat med omsorg om dem som ännu är kvar i diktaturen. Av knappheten i uttalandet och Zweigs återhållna mimik går det dock att utläsa mycket smärta under ytan.

Paret reser vidare genom Sydamerika och blir överallt väl mottagna. De reser på landsbygden och utforskar de imponerande odlingarna i det bördiga klimatet, och träffar både andra europeiska intellektuella i exil och infödda argentinare och brasilianare. Här måste nämnas hur övervägande europeiska och vita människorna och miljöerna är, med mörkhyade människor främst i tjänande positioner. Regissören Maria Schrader kilar skickligt in situationer för att belysa de kontrasterna: en svart flicka bland servitriserna som pyntar bordet i öppningsscenen, en mässingsorkester bestående av enbart svarta män som haltande spelar An der schönen blauen Donau på en mottagning där alla gäster ser ut att vara ättlingar till tyska invandrare.

Den senare händelsen skapar en viktig, vemodig känsla under resan i det unga landet; ett stycke kulturarv lånat från det gamla landet för att hedra en man från samma plats, en man som skrivit så många böcker om europeiska personligheter och nu försöker börja om sitt liv i ett nytt land. Under en sejour i New York dras det också i banden från Europa; vänner och inte ens särskilt nära bekanta försöker via Stefan Zweig få inbjudningar till USA för att kunna lämna sina hemländer. Ansvaret tynger Zweig. Det är en av filmens styrkor att den tidvis stannar upp och låter oss fokusera på betydelsen av det som händer tillsammans med huvudpersonen. En så psykologiskt insiktsfull och klart analyserande tänkare som Stefan Zweig ser inte bara det som händer för stunden utan också det som lett fram till det, vad som kommer att komma av det och de krafter som skjuter på.

En annan styrka är att filmen inte försöker förklara eller visa i detalj det som ledde fram till det djupt sorgliga slut vi känner till för paret; det gemensamma självmordet i hemmet i Petropolis i februari 1942. En mening i förbifarten till en vän som antyder survivor's guilt; tårar i Lottes ögon; små detaljer som antyder den djupa depressionen de två människorna befinner sig i även då de tar för sig av vad det nya landet bjuder; den sortens samlade yttre som en plågad människa kan visa in i det sista. Det är en tragedi när de till slut väljer bort världen, för dem själva och för oss som lever kvar i den, och det är minnesvärt och finkänsligt skildrat i filmen.

Marie-Louise Ekman på Moderna Muséet

Moderna Muséets salar lyser av tavlorna, collagen och skulpturerna av Marie-Louise Ekman, med de distinkta färgskalorna och återkommande motiv från hela hennes halvsekellånga karriär. På 1960-talet när upproret mot auktoriteter närmast blev ett påbud bland konstnärer, fann Ekman en egen stil med en teknik som är kusin till serieteckning med sin tvådimensionella karaktär, och färger som inte bara är kitschiga utan så insmickrande - turkos och feminint rosa - att de nästan är provocerande.

Än mer provocerande var förstås de återkommande avbildningarna av rumpor, pruttar och bajs i fina salonger. Hos en del konstnärer slog det över i en exkrementfixering som blandad med plakatkonst inte ger så mycket, men i de utställda målningarna använder sig Ekman av idéerna på ett tänkvärt sätt. Blottade rumpor vid ett fint middagsbord kan visa på allt som finns under den blankpolerade ytan och som man inte talar om, eller på en maktordning där några placeras under andra. Några tavlor visar museisalar, där de ymingt förekommande avskulpterade nakna damerna inte bara kråmar sig försynt utan skrevar helt fritt inför alla århundradens voyeurer.

Under vandringen mellan verken slår det mig att Ekman använder sig av en provocerande kitschig estetik men enbart från (mot) en välbeställd, högborgerlig miljö. Jag hittar inget av den kitsch man ser hos mindre bemedlade; tjocka glada tanter i baddräkt, trädgårdstomtar, rådjur i alabasterliknande material på fönsterbrädan. Det är självklart Ekmans eget val, men som jag ser det blir hennes provokationer då främst riktade till hennes egen miljö, vilket bidrog till att jag under många år hade svårt att uppskatta hennes konst.

Som barn på 1970 och svältfödd på tecknad film riktade jag mitt hopp till allt som kunde likna underhållning för barn. Marie-Louise Ekmans tecknade damer och vandrande korvar drog till sig mitt intresse men skapade mer förvirring och oro, liksom filmerna Barnförbjudet och Hallo Baby. Filmerna visas under utställningen med den förtroendeingivande förklaringen att de (Barnförbjudet) lät barnen se sådant som brukar undanhållas, men för mig som försökte hitta fotfäste i en redan svårbegriplig vuxenvärld var de ingen hjälp. De hamnade i en allmän röra av tankarna att världen är dålig och att man kan slarva med teckningar och filmer för barn.

Däremot blev jag helt begeistrad av de satiriska serier Marie-Louise Ekman skapade 1990, Målarskolan, och 2013-14, Den Dramatiska Asylen, under perioder då hon var professor på Kungliga Konsthögskolan respektive teaterchef på Kungliga Dramaten. Serierna driver, med självdistans och viss sympati, med de pretentiösa konstnärer eller självupptagna skådespelare som domderar och dominerar sina respektive konstformer bakom kulisserna och inte minst med fru Ekman själv. Det är svårt att slita sig från rummet där Den Dramatiska Asylen visas och jag får mig några goda skratt.

Från 1980-talet och framåt börjar Marie-Louise Ekman använda sig av andra konstnärers bildspråk i sin konst, och det är roligt att se hur hon kan ge Picassos kvinnoansikten och Olle Baertlings sina egna tydliga särdrag, ibland med tydliga pikar mot hur kvinnor framställts i konsthistorien. Likaså är det intressant med tavlorna som visar uppsättningar av kroppsdelar som om människorna vore klippdockor. En del av de kroppsdelar som bara syns som skuggor är inte ens armar och ben utan tarmsystem, ser det ut som.

Allra mest tycker jag om de tavlor från de allra senaste åren, där två fågelbarn dyker upp och ritar och målar om i Marie-Louise Ekmans tidigare tavlor. De små fågelbarnen, baserade på Ekmans barnbarn, med runda huvuden och oskyldiga uppsyner ser litet förundrat men ändå lugnt på de underliga och ibland våldsamma scenerna som målats fram, och ändrar om dem efter eget humör. I mitt tycke är de aktörer som Ekmans konst-värld väntat på; målandet som efterliknat barnets bildspråk och barnets blick formas till sist av verkliga barn.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

Implied Spaces av Walter Jon Williams

Längs en dammig väg kommer en främling vandrande. Han möter ett följe av ryttare och tar sig vidare till en samlingsplats för karavaner, där han imponerar med sin svärdsskicklighet och modiga planer på att strida mot den sekt, hittills oövervinnelig, som inte bara kämpar ned karavaner och tar deras dyrbara last utan sägs offra sina motståndare till en blodtörstig gud. Världen är befolkad av människor, troll och andra varelser, vilka ändå hajar till när vandraren, Aristide, samtalar med sin katt.

Var det inte en högteknologisk science fiction-roman vi började läsa? Men detaljer i de första kapitlen av Implied Spaces implicerar att den magiska världen av medeltida snitt är en konstruktion, och att människorna och varelserna där regenereras till nya liv när de dödas. Därför är det extra grymt att de mystiska prästerna i den nya sekten slår sina offer så att de försvinner, utan chans till återfödelse.

Aristide - eller som han tidigare hette, Pablo - kommer från en annan verklighet utanför den genererade high fantasy-världen, dit människor kommer för att uppleva en annan sorts liv, och är där för sin egen forskning. Den skrämmande sektens agerande ligger dock utanför vad som är tillåtet, och visar sig vara inte bara några fuskande spelares sätt att vinna fruktan, utan början på ett försök att ta över hela universum, inklusive alla de världar som skapats för bekväma liv eller spännande underhållning.

Walter Jon Williams skriver gärna om framtida världar med ett överflöd av resurser, där mänskligheten kan sprida ut sig såväl i rymden som i cyberrymden. Planeter och månar i solsystemet hyser liv, människor - bland annat några av Pablos kloner - har rest längre ut i världsrymden för att hitta andra platser att befolka, och med hjälp av avancerad teknik har världar av olika utseende skapats dit man tar sig via maskhål. Utmaningen i dessa världar är ofta att hitta sysselsättningar som inte tråkar ut en under seklernas gång, och liksom i Aristoi är lösningen på problemet att vara en renässansmänniska, som ständigt utvecklar sitt kunnande inom såväl vetenskap och teknik som poesi och konst.

En annan utmaning är att hålla sitt och andras storhetsvansinne i schack. När nu någon försöker infiltrera grunderna för världarnas centrala styrning är utmaningen för Pablo att finna och stoppa denne, något som underlättas av att han var med och utvecklade de elva AI och tekniken som skapar och kontrollerar de artificiella universa och regenering av liv som alla använder sig av. I en avstickare till ett turbo-Hawaii byggt för att passa såväl människor som vattenlevande varelser låter Pablo sig omformas till en delfinliknande amfibievarelse med extravagant färgsättning. Ledtrådar tar honom vidare, genom virusattacker och zombieepidemier till en upplösning där kosmologiska och existensiella frågor tar plats. 

Jag har sedan tidigare stort intresse för det som kan tolkas ut av titeln, Implied Spaces, det som var Aristides drivkraft från början, och hade gärna läst ännu mer om det. Men jag är nöjd med att Walter Jon Williams skissar upp sådana här svindlande perspektiv och samtidigt på mer detaljerad nivå låter sina läsare följa med och roa sig i de olika världar som byggts för nöje och äventyr.

Fler böcker av Walter Jon Williams:
Aristoi
This Is Not A Game

Dread Empire's Fall - The Praxis

The Dark Tower

Landet är kargt, striden är redan över, och den ena sidan är i det närmaste utplånad. Revolvermannen och hans far försöker hålla ställningarna, men beslutsamheten börjar falna hos den yngre mannen. När Mannen I Svart släntrar emot dem försvinner det sista av deras tur. Revolvermannen står emot hans förmåga att döda med en befallning, men berövad sin far slår uppgivenheten rot hos honom. Han har en viktig uppgift, viktig för hela universum och alla världar som finns i det, men han börjar tappa orken.

Pojken Jake drömmer varje natt om Revolvermannen, och om Mannen I Svart och de obegripliga men onda saker han håller på med. Drömmarna är verkliga för Jake, till den grad att hans mor och styvfar oroar sig för att han har problem och skickar honom till en psykolog. Samtidigt skakas hela planeten regelbundet av jordbävningar, något som korresponderar mot de mystiska och plågsamma experiment Jake ser Mannen I Svart utföra. Det är svåra tider på flera plan, och inledningen till filmen The Dark Tower känns dyster. När Jake börjar se de onda varelserna från sina drömmar på New Yorks gator och till och med i sitt eget hem, hittar han som tur var en ledtråd som för honom till - den dammiga världen han sett i sina drömmar.

Där andra actionfilmer tar över två timmar på sig för sina världsbyggen och fightscener klockar The Dark Tower in på dryga halvannan timmen. Inte behövs det mer förklaringar än vad som motvilligt ges av Roland, Revolvermannen, när Jake hittar honom. De rör sig genom en värld i spillror, där vi kan se rester av något som liknar vår värld - ett nöjesfält med den pigga skylten PENNYWISE rostig och överväxt! Människor lever primitivt, i skräck för Mannen I Svart och hans otäcka, övernaturligt smidiga jägare. Även i New York finns portaler och dörrar bakom vilka halv-mänskliga varelser underhåller sig med hemlighetsfulla nöjen.

Besvikelsen över filmen The Dark Tower har varit stor på många håll, då man väntat sig en berättelse lika episk som den Stephen King bladat ut med ojämna mellanrum under trettiofem års tid. En filmatisering som missförstår har man all rätt att ogilla som älskare av böckerna den bygger på. Då jag själv inte minns så mycket av den enda boken i serien som jag läste för trettio år sedan tar jag filmen som ett fristående verk och gillar det jag ser. Miljöerna, aktörerna och verktygen är olika från värld till värld, och alla agerar trovärdigt efter sina egna övertygelser. Men visst går slutuppgörelsen för snabbt och enkelt för två män som säkert jagat varandra under decennier, så vare sig filmen var tänkt som första delen av flera eller som det enda monumentet över en åtta böcker lång serie haltar slutet. Men besöken i de andra världarna var tillräckligt spännande för en kväll i biomörkret.

Rival Sons på Gröna Lund

Det är inte ens ett halvår sedan Rival Sons spelade i Sverige sist, men både vi i publiken och bandet är glada över att de är tillbaka igen. De är perfekt samspelta, och det är inte bara tack vare att Gröna Lund är näst sista stoppet på årets turné, utan för att de är skickliga musiker som menar allvar med vad de spelar och sjunger. Ljudet på Gröna Lunds stora utomhusscen är också välbalanserat, och alla insatser hörs som de skall utan skrammel eller burkighet.

Hollow Bones Pt. 1 är en lika bra inledningslåt som förra gången, följd av Electric Man. Rival Sons rock är tung och melodisk, och trycket är högt från början till slut. Den här gången spelar de också den fantastiska Pressure And Time, som blänker till som en modern Led Zeppelin-låt. Memphis Sun svänger av blueskänsla, och när tempot går ned i Where I've Been blir intensiteten desto större.

Jay Buchanan är en suverän sångare, men schysst nog får publiken sjunga med i de inbjudande ordlösa slingorna som lockar så mycket i till exempel Torture, och än en gång fortsätter allsången ett bra tag efter att låten är slut. Soul, Open My Eyes och Hollow Bones Pt. 2 har mer själ och hjärta än de flesta industripoplåtar som etiketteras som soul, och Buchanans mellansnack om äkthet fördjupar budskapet. Keep On Swinging blir den upplyftande avslutningen på ännu en stark konsert med Rival Sons.