Kulturella höjdpunkter maj 2010

Se där, jag har hunnit med en del böcker, konserter, gallerier och teater trots att solen har lockat!

Bästa bok
Wonderboy av Henrik H. Langeland

Bästa film
Mary & Max

Bästa teater
Spekulation på Dramaten
Kungen dör på Teater Replica

Bästa konsert
Brodskykvartetten

Bästa utställning
Rita Lundqvist på Liljevalchs
Tomás Saraceno på Bonniers Konsthall

Även om teatrarna och konserthusen stänger ned över sommaren, kan jag inte klara mig utan underhållning så länge. Jag har letat upp konserter och pjäser som kommer att sättas upp även under de varma månaderna, så jag skall nog klara mig!

Jag önskar alla en fin sommar!

Wonderboy av Henrik H. Langeland

År 2000 - så nära, så likt, så olikt. IT-boomen och ett investeringsrally gjorde det till en hetsig och spännande tid att leva i. Ser du en affärsmöjlighet fem minuter innan alla andra gör det, kan du tjäna miljoner. Christian von der Hall, Senior Vice President på Scandinavian Media Group, ser en möjlighet som kan sätta hela Norges förlagsmarknad i gungning, och honom själv på toppen.

Ännu en tjock, norsk roman, välskriven och intressant! Jag medger att de återkommande finansiella uppläggen i andra halvan av boken går över mitt huvud, men de inledande affärsdiskussionerna är beskrivna så att intrigerna och värdena som står på spel blir spännande. Några tidsmarkörer sätter stämningen: Andersen Consulting och livsstilsmagasinet Wallpaper - kanske litet för många uppdykanden av Wallpaper. Christians stora intresse är fina klockor, och inför alla viktiga händelser lägger han vikt vid vilken klocka han väljer, för intrycket det skall göra på dem han träffar och för sin egen skull.

Jag har aldrig haft sinne för snabba klipp, och för mig verkar Christians affärsupplägg riskabelt, särskilt med tanke på hur mycket som måste ske utan de inblandades vetskap. Men själv håller han fast vid det, så hårt att det verkar som att han missar viktiga signaler om andra affärer. Inte för att jag förstår dem bättre, men gradvis verkar det som att trådarna han tänkt knyta samman hamnar i andra nät. Jag börjar oroa mig mer och mer i takt med att tempot i historien ökar i bokens andra halva.

Christian beter sig riktigt korkat många gånger, men jag kan ändå inte sluta heja på honom. Till och med när fler och fler detaljer börjar gå honom emot hoppas jag ändå på litet tur för honom. Ända till sista sidan är boken rafflande, och med hjärtat i halsgropen bläddrar jag mig snabbt igenom de sista sidorna. Jag blir inte besviken, jag blir litet nostalgisk, vimmelkantig och nöjd efter tidsresan med Wonderboy.

Runaway Train på Bonniers Konsthall

Det kanske är orättvist av mig att klumpa ihop så många unga konstnärer och avge omdöme om dem, och det är också orättvist att avfärda dem när de fått så litet utrymme i samlingsutställningen. Men det slående med gruppvisningen Runaway Train på Bonniers Konsthall är hur omogna och självcentrerade alla verk är. Det gör mig litet orolig. Visserligen är alla konstnärer i utställningen unga, men jag förstår inte varför alla stannat kvar i puberteten. Ja, det är en viktig process att lära känna sig själv, men den är sällan intressant för någon annan än en själv.

Så många av verken rör sig med klichéer, och de använder dem inte på något unikt sätt för att säga något nytt, utan som om de vore sanningar. Är det ironiskt? Är det så ironiskt att jag inte fattar, jag som är över trettio? Jag försöker och försöker men kan inte engagera mig.

Två undantag är Carl Johan Högberg och Emanuel Almborg, som letat upp spännande historier utanför sina egna pojkrum, men ändå inte riktigt kunna formulera det intressant. Det enda riktigt givande bidraget är Jenny Lindbloms målningar. Titeln Limited Ambition på en av tavlorna säger mycket. En eller flera småstadsjennysar som begränsar sig själva för att passa in är en berättelse jag gärna skulle vilja se mer av.

Brasklapp:
Jag tror att jag missade ett eller två av de mer diskreta verken.

Länk till Bonniers Konsthall

Romeo och Julia på Operan

Jag tycker om Prokofjevs vackra, allvarliga musik till baletten om Romeo och Julia. Men historien innehåller för många ointressanta scener, och de scener som är intressanta är ofta för långa och tråkiga. Några myllrande stadsscener innehåller små roligheter om man hinnar lägga märke till dem, men är mest förvirrande. Undantaget är den stramt koreograferade dansen till verkets stora musikaliska tema om släkterna Montague och Capulet. Det blir mäktigt. Dansarna är klädda i rika, färgsprakande kläder och kan stanna upp i poser som hämtade ur en tavla av Giotto.

Att Romeo och hans kompisar Mercutio och Benvolio (Olaf Kollmannsperger, Andy Rietschel, Oscar Salomonsson) är lustigkurrar hamras in litet för väl i de inledande scenerna. De står och fjäskar för Rosalinda (Marianna Barabas) och det dröjer länge innan Romeo upptäcker Julia (Jurgita Dronina) i hennes dans till den hypnotiska musikslingan som följer henne.

Foto: Hans Nilsson Kungliga Operan

Kärlekssagan mellan Romeo och Julia har aldrig hört till mina favoriter, och inte heller här kan den engagera mig. Det unga parets danser är varken blyga eller sinnliga. Det hjälper inte att orkestern ofta spelar slarvigt eller till och med oengagerat.

När de sex mandolindansarna från ett bröllopsfölje visar upp sig i en fräck dans är det första gången jag spontant applåderar. Att de är riktiga läckerbitar beror inte bara på att de har trikåer i rosa och gröna godisfärger. Spänstigast av alla är deras ledare, Aleksander Nikolaev. Äntligen liv och energi!

Till slut bränner det till - i sista scenen, när allt är förbi! Julia ligger i dödsliknande koma i den mörka, kalla gravkryptan. Det väcker min sympati att hennes tilltänkte make greve Paris (Dragos Mihalcea) vakar vid sin unga, döda bruds sida. Men Romeo har smugit sig in i kryptan, och sticker ihjäl Paris. I sorg över Julia tar han sitt eget liv, och faller till golvet han också. När Julia vaknar blir hon förskräckt, först av den ödsliga kryptan, sedan över de döda unga männen framför hennes fötter. Hennes panik är äkta, och hon ser heller ingen annan utväg än döden. Till publikens applåder faller ridån över de tre döda unga, och dras upp en gång till så att vi kan begrunda den makabra scenen, innan den sorgliga historien är till ände.

Länk till Kungliga Operans sida om Romeo och Julia

Hundstunden av Kristina Lugn

Den första dikten i Kristina Lugns samling Hundstunden visar vad som är hennes styrka och vad jag gillar så mycket. Med bara några ord sätter hon fingret på känslan att vad alla andra håller på med är absurt, men att man kanske måste börja själv, för att inte ramla ur loppet.

Det finns en massa kvinnor i min ålder
som har ännu sämre anledningar att tycka om sig själva
och tvingar andra att göra det i alla fall
fastän de varken är vackra
eller flitiga på något annat sätt.
Galopp galopp.

En trött kvinna som behöver öka farten för att inte hamna på efterkälken. Det litet trötta utropet om galopp kommer igen då och då i boken. Kvinnan som talar går igenom sitt trassliga liv. Hon nämner några av de vackraste orden jag vet, 'himmelssäng' och 'vinterträdgård', kanske för att besvärja fram ett ljuvare liv. Orden muterar vidare och blir sorgligare, men innan de hunnit skruva sig loss helt från det sköna hittar de ett nytt poetiskt hem:

Jag har en himmelssäng
i vinterträdgården
Jag har en murken himmelssäng
i den vilt förtvivlade vinterträdgården.
...
Jag har en liten järnvägsstation
innan natten börjar.
Dit brukar jag vandra ibland
tillsammans med alla dem
som fattas mig.

I dikterna framkommer det att kvinnans mor har dött. Men jag är inte säker på att minnena av henne bara är goda. Det finns en våldsam dikt mitt i boken, där en namnlös kvinna plågar huvudpersonen. Med så mycket som kan gå snett och så många förvirrande krav från omgivningen är det inte konstigt att kvinnan längtar efter stillhet.

Jag skulle naturligtvis mycket hellre
befinna mig på en hög abstraktionsnivå
i en maskinpark
där de logiska principerna
har en lugnande inverkan på alla dem
som sover bredvid papperskorgarna
och har vigt sitt liv åt att försöka tämja
en feldesignad kundvagn.

Jag har läst dikterna som att de kommer från samma person, men egentligen ser jag ingen röd tråd, så det kanske inte måste vara så. En del av dikterna i samlingen tycker jag är genialiska, medan andra går mig förbi. Jag antar att det finns andra läsare som tycker precis tvärt emot mig. Några av raderna är ändå så bra att de är svåra att glömma.

Jag har försökt verka trevlig.
Och lagom fotbollsintresserad.

Familjen Jones på bio

Jag faller inte för reklam. Gör du? Jag lyssnar inte okritiskt på vad rösterna på TV säger. Jag ser att filmstjärnor har Versace-klänningar och skor från Christian Louboutin, men jag tror inte att framgången kommer till mig bara för att jag köper samma. Fast om man ser en god vän i en snygg kjol så frågar jag kanske var hon har köpt den. Och när kollegorna berättar om semestern i Frankrike, funderar man ju litet på hur det skulle vara att hyra ett hus där.

Ju mer vi värjer oss, desto listigare måste reklamen bli. Familjen Jones i grannvillan verkar vara lyckade och lyckliga. Vad har de för golfklubbor? Vilken snygg bil! Jag vill ha en sådan mjukisdress när jag tränar!

Familjen Jones har ingen annan uppgift än att sälja ett antal produkter, eller snarare, att få alla andra att vilja ha dem. Det är ju en lätt sak när man inte behöver betala för dem själv. Och när dessutom familjen slipper äktenskapsproblem och tonårsbråk, eftersom de är anställda skådespelare. Fast kanske inte så lätt ändå; att alltid behöva vara på gott humör och vänlig mot folk skulle jag klara, men inte att vara i konstant sälj-läge - det har aldrig varit min starka sida.

Trailern jag såg sålde in filmen som en historia om hur "maken" (David Duchovny) börjar falla för den proffsiga "hustrun" (Demi Moore). Åh nej, så banalt, tänkte jag. Men idén om smygreklam lät så intressant, och hela filmen lockade mig som en dag på spa med massage och ansiktsbehandling och varma, mjuka frottéhanddukar. Och faktiskt räcker handlingen för en hel film, med utfyllnad av humor och ironiska situationer.

Är filmen kritik av konsumtionssamhället? Nej, för vi är inte hjälplösa offer för kapitalismen. Ända sedan stenåldern har människor begravts med sina favoritstenar och vackraste smycken. Att vilja ha nya, fina saker är inget som reklamföretagen hittat på eller tvingar oss till, men visst utnyttjar de vår svaghet. Redan för tjugofem år sedan tänkte jag att det vi behöver se upp för idag inte är röda bär som kan vara giftiga, eller en sabeltandad tiger som kan bita av oss på mitten. Nu behöver vi istället se igenom vilken reklam som lovar mer än den kan hålla, och vilken som skapar förväntningar på en succé som vi bara kan skapa på egen hand.

När jag har tänkt igenom det vet jag att min lycka blir större om jag slipper oroa mig för övertrasserade konton, eller om jag går hem och sätter mig med en bok istället för att springa ett varv till i bokhandeln. När jag har hittat den balansen kan jag till och med strunta i om jag kanske är litet, litet hjärntvättad, och önska mig en knallblå träningsdräkt i plysch så att jag skall känna mig extra snygg på mitt poweryogapass.

Tomás Saraceno på Bonniers Konsthall

Tomás Saraceno är både arkitekt och konstnär, och hans verk presenteras på Bonniers Konsthall som en vetenskapligt genomförd undersökning och förslag på nya sätt att leva i en nära framtid. Jag, som älskar naturvetenskapen och ser skönheten i den, tycker att det är ett fantastiskt uppdrag, men jag är också litet skeptisk.

De regnbågsskimrande luftbubblor till ballonger som Saraceno apterat mellan tak och golv beskrivs som förslag på hur man skall leva i framtiden. De är så fina, men är de realistiska? Det krävs så mycket förarbete och sedan energi för att hålla dem uppspända. Om jag försökte sätta mig där skulle de spricka direkt, och det är inte för att min rumpa skulle vara särskilt bred. Hur skulle man transportera näring dit och avfall därifrån utan att allt kraschar?

I en bildserie visas hur Saraceno låter ballonger lyfta honom upp mot en klarblå himmel; ett försök att ta sig ut i rymden, kallas det. Är det realistiskt? Han kan inte ta med sig mycket upp i sin lilla plattform, och han kan inte stanna i luften så länge. Men här börjar mitt motstånd att vekna. Några fotografier tagna mot den blåa himlen, där man ser det grova repet som leder upp till den lyftande ballongen, ger mig en skön svindel och en stark frihetskänsla. Kanske skall jag låta bli att leta logiska luckor och låta mig svepas med.

Naturen kan på egen hand skapa föremål som är såväl vackrare som starkare än vad människan kan tänka ut. Spindelväv, till exempel! En spindel kan med den sega, starka tråden skapa strukturer som har fantastisk hållbarhet och är ordnade så att man kan ta sig från punkt till punkt så snabbt och lätt som möjligt. Jag tycker verkligen om hur Saraceno jämför dem med Vintergatan och Berlins stadsnät.

Tomás Saraceno, Cloudy House, 2009 & Liverpool/Flying Garden/Air-Port-City, 2008

I rummet med fönster mot gatan blir jag till sist övertygad. Av sammanfästa dodekaedrar har Saraceno skapat former för framtidens hus, mer fantasifulla än Barbapappas. Femhörningarna som bygger upp varje enhet har olika långa sidor, vilket gör att strukturerna inte blir stela utan asymmetriska och livfulla. De hänger från taket som trubbiga moln. Jag vet inte hur de skulle kunna hänga och fungera i verkligheten, men jag bryr mig inte om det längre, jag vill bo där.

Länk till Bonniers Konsthall