De tre personerna som sitter på stolar på scenen mumlar ord i snabb takt redan när publiken får komma in. Ett tag efter att ordmassan utkristalliserats till en historia med flera berättare, utvecklas den vidare till att bli mer än en uppläst text.
Ibland blir de tre ett talande porträtt av familjen som skall slås sönder inför våra ögon, ofta är de far och son, oftast är de tre röster från samma person; pappan, i sin hjärtslitande sorg över sonen som skadats i en olycka.
Vad flyger genom huvudet när man kallas till sjukhuset av ett akut telefonsamtal? Ögonblick av kontrollerad panik när man både registrerar varje detalj och rör sig i slow motion som bortkopplad från världen. Viktiga och oviktiga minnen om vartannat, saker man ångrar att man gjorde och inte gjorde mot den människa som skulle vara viktigast i ens liv. Det skär i mitt hjärta när jag inser att utropet "Vi hinner det, pappa!" inte är menat att trösta (utan för att vädja om mer tid).
Jag hoppas att det inte bara är jag och min ingenjörshjärna som tycker att den resonerande texten bättre än alla känsloutbrott kan förmedla skräcken och ångesten när det värsta man aldrig vågade tänka på inträffar. Vartenda ord är utmätt med silverkniv. Regin är stram, och de samstämda skådespelarna (Nina Fex, Kristian Hallberg och Johan Holmberg) är intensiva men exakta. Det är absolut nödvändigt för att en så laddad text skall fungera. Johan Holmberg är som vanligt en stor tillgång, eftersom han både har tyngd i sin närvaro och ett känsloregister som han kan spela upp millimeter för millimeter.
Att se föreställningen gör ont under hela den dryga timme den varar, men jag är så tacksam för att få ha varit med den här mannen i hans sorg.
Länk till Dramatens sida om Spekulation
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar