söndag 23 maj 2010

Tomás Saraceno på Bonniers Konsthall

Tomás Saraceno är både arkitekt och konstnär, och hans verk presenteras på Bonniers Konsthall som en vetenskapligt genomförd undersökning och förslag på nya sätt att leva i en nära framtid. Jag, som älskar naturvetenskapen och ser skönheten i den, tycker att det är ett fantastiskt uppdrag, men jag är också litet skeptisk.

De regnbågsskimrande luftbubblor till ballonger som Saraceno apterat mellan tak och golv beskrivs som förslag på hur man skall leva i framtiden. De är så fina, men är de realistiska? Det krävs så mycket förarbete och sedan energi för att hålla dem uppspända. Om jag försökte sätta mig där skulle de spricka direkt, och det är inte för att min rumpa skulle vara särskilt bred. Hur skulle man transportera näring dit och avfall därifrån utan att allt kraschar?

I en bildserie visas hur Saraceno låter ballonger lyfta honom upp mot en klarblå himmel; ett försök att ta sig ut i rymden, kallas det. Är det realistiskt? Han kan inte ta med sig mycket upp i sin lilla plattform, och han kan inte stanna i luften så länge. Men här börjar mitt motstånd att vekna. Några fotografier tagna mot den blåa himlen, där man ser det grova repet som leder upp till den lyftande ballongen, ger mig en skön svindel och en stark frihetskänsla. Kanske skall jag låta bli att leta logiska luckor och låta mig svepas med.

Naturen kan på egen hand skapa föremål som är såväl vackrare som starkare än vad människan kan tänka ut. Spindelväv, till exempel! En spindel kan med den sega, starka tråden skapa strukturer som har fantastisk hållbarhet och är ordnade så att man kan ta sig från punkt till punkt så snabbt och lätt som möjligt. Jag tycker verkligen om hur Saraceno jämför dem med Vintergatan och Berlins stadsnät.

Tomás Saraceno, Cloudy House, 2009 & Liverpool/Flying Garden/Air-Port-City, 2008

I rummet med fönster mot gatan blir jag till sist övertygad. Av sammanfästa dodekaedrar har Saraceno skapat former för framtidens hus, mer fantasifulla än Barbapappas. Femhörningarna som bygger upp varje enhet har olika långa sidor, vilket gör att strukturerna inte blir stela utan asymmetriska och livfulla. De hänger från taket som trubbiga moln. Jag vet inte hur de skulle kunna hänga och fungera i verkligheten, men jag bryr mig inte om det längre, jag vill bo där.

Länk till Bonniers Konsthall

1 kommentar:

Vän med kroppen sa...

Hej! Nu har jag sett Kontrakt med Gud, lämnade en längre kommentar under ditt originalinlägg om den föreställningen!
Ha det gott! /Åsa