lördag 15 maj 2010

Rita Lundqvist på Liljevalchs

När jag ser en av Rita Lundqvists målningar, om så bara på bild i en annons, är det som att jag tappar andan och får frisk luft på samma gång. De nyare bilderna med stora harmoniserande färgfält och en figur i stillsam aktivitet innehåller ett lugn som omsluter betraktaren.

Rita Lundqvist. Två flickor och två pojkar.

På Liljevalchs Konsthall visas flera verk av Rita Lundqvist i en stor retrospektiv. På de vita väggarna hänger de små målningarna på behörigt avstånd från varandra, och informationsskyltarna hänger separat för att inte störa. Det ger en andhämtningspaus mellan varje bild.

I den stora salen hänger tavlor från de senaste åren. Knivskarpa men ändå mjuka horisonter delar av stora färgfält. Där står en eller flera personer på sidställda fötter, oftast med ansiktena vända ut mot betraktaren. De lakoniska titlarna - Fåglar, Kappa, Tre pojkar - beskriver visserligen en detalj i tavlan korrekt, men de säger långt ifrån allt om innehållet. Likaså är motivet på varje tavla lätt att överblicka, men det verkar finnas så mycket i bilden som inte ögat kan se.

Framför en av tavlorna hajar jag till. Vad är det här? Vid en av de klara horisontlinjerna syns en stor grå sol! Och pojken i solens och bildens centrum, hans båda ben är lätt böjda som i promenad. Det är den mesta rörelse jag någonsin har sett i Lundqvists verk. Till och med flickan i bilden Fall, vars bruna hår står som en kometsvans efter huvudet, verkar orörlig där hon faller in i bilden från en osynlig höjd. Men den här pojken går. Jag ser på honom länge och går tillbaka mot slutet av rundan för att titta igen.

Rita Lundqvist. Solnedgång.

I ett av rummen visas verk från 1987 till 1990: redan då stiliserade flickor med udda sysselsättningar på ensliga platser, men litet rundare och mjukare i konturerna än i de senare verken. Litet senare, framför Vita kappor från 2009, flyttar jag blicken fram och tillbaka mellan de två flickorna på bilden. Det är som att flickan jag inte tittar på just då rör sig i min ögonvrå; flyttar handen, fördjupar sitt gåtfulla leende.

Jag tycker om hur Rita Lundqvist år för år har renodlat sin stil och sina motiv: de tunga färgerna, de tunna människorna, de oseende blickarna som riktas mot något mycket viktigare i fjärran, de obegripliga skeendena. Det är som att Rita Lundqvist vet något som hon inte kan (får) säga rätt ut, så hon berättar det i bilder som vi får kontemplera.

Länk till Liljevalchs Konsthall

2 kommentarer:

Hermia sa...

Funderar genast på om jag på ngt sätt ska lyckas hinna se utställningen - och då har jag vad jag vet aldrig sett hennes målningar tidigare... Din text är minst sagt intresseväckande och jag vill se mer mer mer!

Jenny B sa...

Hoppas att du hinner dit inom en vecka! Rita Lundqvist har en egen stil och en egen värld också, tror jag. Om man hamnar på samma våglängd är det en upplevelse utöver det vanliga.