Eugène Ionesco skrev absurda pjäser. Men ovanliga rollkaraktärer i en ovanlig miljö kan säga nog så mycket om en vanlig människas liv, förutom att vara otroligt underhållande.
Kungen är döende. Kungariket är fattigt, det krymper hela tiden, och alla tekniska och politiska landvinningar går baklänges. Till och med ungdomarna åldras i rasande tempo och försvinner. Detta rapporterar läkaren om ur sina papper, och inför ensemblens ögon ser de också hur armén, eller rättare sagt den ende vakten, blir lamslagen av en sjukdom och inte kan röra sig.
Kung Bérengers första drottning Marguerite (Bibbi Unge) vill säga till kungen att han är döende. Men kungens andra drottning Marie (Susanne Harju-Jeanty) vill inte ge upp hoppet, och gång på gång hjälper hon kungen upp igen och försäkrar honom och alla andra om att han skall bli stark och regera igen.
Städerskan Juliette (Kira Roisko), Vakten (Joakim Saedén) och Läkaren (Gino Samil) följer kungens vacklande hälsotillstånd, lyssnar, svarar och stöttar, men ser det oundvikliga slutet. Drottning Marguerite är hård och klarsynt, och börjar räkna ned den tid kungen har kvar att leva minut för minut.
Att en pjäs är absurd behöver inte betyda att den är virrig. I utsökta fall som med Ionescos pjäs har handlingen en struktur och vartenda ord är glasklart, trots att samma saker händer om och om igen. Len Ring som har översatt och regisserat pjäsen har gjort ett fantastiskt arbete.
Hela ensemblen spelar riktigt bra, men medelpunkten och den lysande solen är Kung Bérenger den Förste, Kent Malte Malmström. Även när han är som svagast är han stark och magnetisk. Det är hans död det handlar om. Steg för steg försvagas hans ordrar, förkortas hans räckvidd, minskar hans rike. Det är en lysande gestaltning av dödens närmande och vägen ut ur livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar