Kulturella höjdpunkter sommaren 2009

Kejsarinnan Katarina den stora, min nya idol, som grundade Odessa

Det allra bästa med sommaren 2009 har varit solen, parkerna, fina semesterresor och de trevliga människorna jag har träffat. Ibland har allt det här kombinerats med en kulturupplevelse! Det är kul att tänka tillbaka på de höjdpunkterna.


Bästa opera
ODESSA! Du underbara stad, vackra operahus och skönsjungande sångare! Bäst av alla föreställningar var Lucia di Lammermoor. Jag kan bara hoppas att jag får höra en så vacker och gripande vansinnesaria en gång till i mitt liv.

Bästa teaterMathissen med Tantoteatern. Bra pjäs, gott skådespel och regi i en spännande lokal.
Shopping and F***ing på Stadsteatern. Inte så hjärtlöst som det låter, men magstarkt.

Bästa konsert
De fyra fantastiska sångerskornas Nina Simone-tolkningar på Jazzfestivalen.
Freddie Wadling på Mosebacke. En snäll Skalman tog oss till rymden och hem igen.

Bästa konstutställning
Tänk på döden på Klara Kyrkogård. Stillsamt men tankeväckande och stort.

Bästa bokEn halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie.

Och som en bonus: Sommarens bästa actionfilmer, hela listan! Jag måste vara generös och inkludera en stor del av året för att få med den allra bästa och sämsta.

1. WOLVERINE
Bra story, en huvudperson man engagerar sig för :) och rejäla effekter. Fighter man mot man, med eller utan järvkrafter, laserstråleögon och andra spännande mutationer. Explosioner och stora byggnader som sprängs och kraschar så hårt att marken skakar. Allt jag begär av en actionfilm och litet till.

2. TRANSFORMERS
Ännu större monster som slåss jätterobot mot jätterobot och kraschar ännu äldre byggnader. Storyn är försumbar, jag förstod tillräckligt fastän jag såg filmen dubbad till ukrainska. Jag tror nästan att jag kan rekommendera att se filmen på ett språk man inte behärskar för att slippa de logiska luckorna och de taffliga skämten. Det är tillräckligt med action för att man skall vara nöjd ändå.

3. Terminator Salvation
Christian Bale och Michael Ironside är riktiga läckerbitar, men om motståndsrörelsen är så dåligt organiserad förtjänar de att förlora. Jag håller på terminatrarna. Både på de jättestora som plockar upp människor som trattkantareller, och de halvtrasiga metallskeletten som släpar sig fram med blottade huggtänder och aldrig ger upp.

4. G.I. Joe
Ännu ett monument och några hus som demoleras, en halvdålig historia, coola fight-scener men mest pangpang. För att kunna slåss riktigt bra har killarna dräkter som gör dem superstarka och snabba och tjejerna har djupa urringningar och långt flygande hår. Det har jag också, förresten.

50. Star Trek
Kul även för mig som icke-fan, en del läckra effekter men väl grabbig dialog i alltför många scener.

100. Watchmen
Sorry, handlingen var alldeles för pubertal och snirkligt uttänkt för att hålla ihop. Moral och patos overload. Därtill några pinsamma sexscener och superhjältar som inte egentligen verkar göra någon nytta.

Bästa internetkompisar
Alla ni som läser det här, och särskilt ni som berättar vad ni själv har gjort för intressant i sommar!

Die Vermessung der Welt av Daniel Kehlmann

Världens mått heter den här boken översatt till svenska. Jag läste den på tyska, för att komma så nära originalet som möjligt. Tyvärr känner jag att jag inte kom nära vare sig berättelsen eller dess huvudpersoner, Carl Friedrich Gauss och Alexander von Humboldt. Kehlmann tecknar upp hur han tänker sig livsresan för dessa två naturvetenskapliga giganter innan och när de möts.

Som nyblivna teknologer skrockade vi åt hur den femårige Gauss rättade sin pappas räknefel, vilket nämndes i vår formelsamling om jag minns rätt. Jag får intrycket av att Kehlmann ritat en livslinje från anekdoter som dessa för att försöka skapa en sammanhängande historia. Men jag upplever vare sig något av den vetenskapliga upptäckarglädjen hos männen, eller en genuin ton i hur de väljer att leva sina respektive liv. Efter alla tankar och infall som vi delgivits, har vi ändå inte lärt känna Humboldt och Gauss. De båda huvudpersonerna liksom alla andra i boken blir snarare typer än personer. Detta gäller speciellt för tysken Humboldt som ställs mot fransosen Bonpland under sina långa resor. Resorna skulle också kunnat beskrivas mycket mer spännande. Inte heller uppskattar jag humorn i boken. Den baseras på föregivet lustiga situationer och är hela tiden bara skojig, inte rolig.

Efter att ha läst den här boken har jag varken fått en god läsupplevelse, psykologiska insikter om andras liv, eller ny kunskap om världen. Den här boken rör sig på ett plan mellan yta och djup där den inte fångar mitt intresse.

Nu är mamma full igen på Kulturstudion

Teater Absoluta spelar pjäsen Don't you cry for Runtie Prest eller nu är mamma full igen. Den utspelar sig i en förort till London i början av 90-talet - varför vet jag inte, för vad den handlar om skulle kunna utspela sig närmare oss både i tid och rum. Jag behöver inte anmärka på det mer än att säga att namnen ligger litet fel i munnen ibland.

Kulturstudions ovanliga och inbjudande scenrum är en perfekt inramning. Det är som att en vägg slagits ut i den slitna lägenheten där Runt Preston (Petra Hjortensjö) bor med sin mamma (Annika Gardenskog), och vi åskådare/voyeurer ser rätt in i deras sorgliga liv. Lilla hårda fjortonåringen Runt tar efter fler och fler av sin mammas sämre egenskaper, mamman som drar hem karlar från krogen, får anfall av elakhet och skäller ut sin dotter. Grannpojken Little Stevens (Hjalmar Wide) kommer över när Runtie tullar av mammas vodkaflaskor, och när de leker "Jag har aldrig" verkar de komma riktigt nära varandra. För nära för att Runtie skall kunna hantera det, så hon skriker och kastar ut snälle lille Little.

Runtie spelas rätt så bra av Petra Hjortensjö; en trulig tonåring med spänd käke och tårar i ögonen som måste döljas. Scenerna med den tillmötesgående Little är de allra bästa. Mammans repliker låter dock väldigt skeva, både i otakt med tiden och med rollkaraktären. Det är inte heller alltid så lyckat när repliker utmynnar i skrik eller dränks i hög musik. Även om det är menat så, blir det mer av avbrott än förstärkning av känslor.

Handlingen och dialogen är ganska klumpigt skrivna, om än med stort allvar. Även om pjäsen brister här och där och slutar litet för oproblematiskt, är jag glad över det här ambitiösa försöket.

Länk till Teater Absoluta

Amerika och Norden (och ett troll) i Konserthuset

Amerika, Amerika! American Rhapsody op 47 är skriven av en ungrare, Ernst von Dohnayi. Men den manar fram en känsla av stora vidder, Lilla Huset på Prärien, ja, en vision av ett vidsträckt land med oändliga möjligheter som känns något äldre än året den är skriven, 1953. Stycket har ett brett anslag, men det saknas aldrig melodier i musiken, melodier som låter som att de har en historia att berätta.

Faktiskt känns nästa stycke mer modernt fastän det är från 1925. Det är känslan av stadsliv som skiljer den från det första stycket. George Gershwins fantastiska pianokonsert i F spritter av energi och framåtanda: stadstrafik, maskinskriverskor, nattklubbar, människor med idéer för framtiden. Orkesterns klang är klar och tydlig. Bleckblåset och träblåset och deras kompetenta solister ger stycket jazzigheten som gör det extra spännande. Peter Jablonski spelade sin soloroll litet mer åt det klassiska hållet, vackert som ett rinnande vattenfall. Jag skulle nog uppskattat litet mer av jazztoner, men jag klagar inte. Entusiastiska applåder gav ensemblen anledning att spela sista satsen en gång till, och det var bra. Andra gången var alla mer på hugget, och intensiteten i spelet gjorde musiken gott.

Först alltså två starka stycken om framtidstro och löften i det stora landet i väster. Sedan två stycken från våra länder i Norden, allt lett av den danske dirigenten Thomas Søndergård.

Jean Sibelius' Historiska scener op 25 (1911) låter fascinerande. Första satsen, All'Overtura, har en suggestiv rörelse som låter som tre steg framåt och ett bakåt. Sedan hör jag kastanjetter och ett spanskt motiv! Skönt att Sibelius' nationalism inte stängde sig för impulser utifrån. När vi nu talar om modernism så är detta, kvällens äldsta verk, även det mest vågade och experimenterande.

Hugo Alfvéns Svit ur Bergakungen op 37 (1923) är lekfullt och dansant, men inte utan mörka undertoner. Första satsen, Besvärjelse, är verkligen magisk. De övriga satserna som valts ur baletten var Trollflickans dans, den söta, kluckande Sommarregn och Vallflickans dans. Det var fint att konserten avslutades med det lättaste och luftigaste verket.

Sult av Knut Hamsun

Nu känner jag mig nästan som huvudpersonen i Hamsuns korta roman Sult. En kurrande mage, bara några ord på papperet framför mig och en vilja att skriva något läsvärt. Skillnaden är att jag har en lugn plats att skriva på, och det väntar nybakt bröd på mig i köket.

Mannen i Hamsuns bok skriver för sitt leverne. Det är inget man blir rik på i 1800-talets Kristiania (Oslo). Då och då lyckas han sälja något av sina verk till tidningen, för några kronor som känns som en förmögenhet. Åh, så han längtar efter att fullborda ett mästerverk som skall inbringa en hel tiokrona!

Han har redan hunnit lämna in sina mest umbärliga ting på pantbanken, och funderar på vad han mer kan göra sig av med utan att frysa eller te sig alltför ynklig ut. Västen, den kan han vara utan. Men inte sin värdighet! Han gör sig mycket möda att förklara för pantlånaren att han inte behöver västen, att det inte är för pengarnas skull han lämnar in den. Som om inte pantlånaren ser människor som behöver pengar varje dag!

Mannens stolthet, och förvirringen av hungern, gör honom nervös och klumpig. Att vara fattig och hela tiden fundera på hur man skall få ihop några slantar, gör att pengar blir något som förknippas med ångest. Så fort han får några kronor lyckas han göra av med dem på några minuter. Ibland hinner han få en måltid, ibland skänker han bort dem i nästa ögonblick. Ånger och skuldkänslor kommer snart igen över honom, och får honom att bete sig illa mot människorna han stöter ihop med.

Inte bara dem han handlat med, utan även okända människor på gatan utsätts för hans i och för sig oskyldiga lögner. Hans destruktiva beteende är dumt och irriterande, men på något sätt förståeligt när man vet hur yr han är av hunger. Svält! Vecka efter vecka på svältgränsen gör honom litet galen.

Hamsuns åldrade norska är förvånansvärt lätt att läsa. Jag är van att läsa modern norska med den vackra språkmelodin klingande i öronen, men Sult läser sig nästan som skriven på svenska. Trots många olikt lydande och några riktigt svårtydda glosor, är meningsbyggnaden så direkt att den gör att sidorna lätt låter sig läsas. Det var en intressant upptäckt. Språket var också unikt rättframt för sin tid, och passar till den personliga historian.

Boken lyckas väl med att beskriva hur hungern genomsyrar mannens tankar, och hur hans stolthet strängt förbjuder honom att ställa en enkel fråga som skulle ge honom ett bröd. Cykel efter cykel av tilltagande hunger och desperation, ett letande efter någonstans att sova och någonstans att sitta och skriva i lugn och ro, följt av räddningen, fem eller tio kronor någonstans ifrån som ger honom kvällsmat och pengar till hyra för ytterligare någon vecka. Berättelsen är kort men intensiv, och gör ett stort intryck på mig.

En dag skall jag berätta om mamma på Stadsteatern

Ensam på scenen gestaltar Katarina Ewerlöf den duktiga flickan som växte upp och tog sig iväg från ön och den konstiga mamman. Men nu är hon tillbaka, och skammen och minnena väller in med full kraft - som om de inte alltid vore närvarande i hennes vuxna liv.

Det är svårt att säga precis var saker går snett för den intelligenta mamman, som hade så många idéer för sitt liv. Många olyckliga omständigheter och tillfälligheter lägger krokben för hennes planer, och hon blir kvar som hemmafru på den lilla ön med utstakade, inrutade levnadslopp. Utan verklig kontroll över sitt liv vill hon inte släppa kontroll över det lilla hon har, och med en underlig reaktion börjar hon samla på sopor istället för att slänga dem. Soppåsarna dyker upp på underliga platser, grävs ned i trädgården och fyller fler och fler rum i huset.

Förutom att soppåsarna och deras stank gör hemlivet till något att hålla hemligt, glömmer mamman ibland bort att hennes barn behöver omtanke, och mat. Att bli utan middag en kväll när mamma äter upp de sista hallonen gör ont, inte bara att få gå hungrig utan att inte känna sig viktig för sin mamma.

Dottern i pjäsen läser de psykiatriska utlåtandena om mamman, och försöker förstå. Förstå, berätta, förklara, det är steg för att slippa skämmas för något man inte kan rå för. Ju fler som vågar berätta och höra om de konstiga mammorna och de misslyckade familjerna, desto mindre ensamt blir det för barnen som växer upp och misstänker att något hemma inte är som det skall vara. Men jag hade gärna velat höra mer om flickans ilska mot mamman, kärringjäveln, den ilskan som måste hållas nere och som skapar fler skuldkänslor därför att man vet att det faktiskt är synd om mamman, kärringjäveln, som inte kan rå för att hon är sjuk.

På scenens mitt står en brygga. De blå knytena som täcker resten av scenen föreställer både soppåsarna som tar över hemmet, vattnet som isolerar människorna på ön, och shoppingpåsar vars innehåll skulle kunna vara starten på ett nytt, vackert liv. På bryggan står en gammal spis med en lampa ovanför. Så fort Katarina Ewerlöf närmar sig spisen och knäpper på lysröret manar hon fram känslan av att vara inomhus, "hemma", i ett hus som blir mer och mer förfallet och svårt att längta tillbaka till.

Pjäsen är en dramatisering av Karin Thunbergs bok med samma namn. Berättelsen är sammandragen till en dryg timme, och rör sig över den vuxna dotterns kvardröjande smärta, hennes minnen av en oförståelig barndom och försök till att se ur mammans synvinkel. Genom den själsliga förvirringen och röran i hemmet håller pjäsen en rak linje från scen till scen, och Katarina Ewerlöf är mycket stark och trovärdig som berättare och medaktör i händelserna. Många av orden gör ont att höra, men det är viktigt att inte låta de här hemligheterna stanna kvar i tystnaden. Som sagt skulle jag gärna velat höra mer om konflikten att känna ilska, hat, sorg och hjälplöshet gentemot sin sjuka mamma, men det här är ett starkt första steg i den riktningen.

Länk till Stadsteaterns sida om En dag skall jag berätta om mamma

Freddie Wadling på Mosebacke

Det är en bra dag för att höra Freddie Wadling på Mosebackes utomhusscen. Under spelningen mörknar himlen till en lysande gråblå skymning, och en ljummen men kraftig bris blåser omkring de första höstlöven. Det känns som ögonblicken före apokalypsen, som att vara ombord på Aniara och få höra Freddie Wadling sjunga in i evigheten. Varje sång låter som den allra bästa låten i världen just när han sjunger den. De är valda med omsorg: melodi, ord och handling får liv med Freddie Wadlings lidelsefulla röst, och det eklektiska bandet skapar ett perfekt sound som inramning.

Jag får tårar i ögonen när Freddie Wadling börjar med att sjunga I hang on to my vertigo, skriven av ett annat geni, Rupert Hine. Efter det bär det av ut i rymden med många kända men inte sönderspelade låtar. Alla låter som Freddie Wadlings egna klädda i hans röst, och många av dem finns på den nyaste plattan The Dark Flower/Den mörka blomman. Efter varje låt ler han gulligt mot publiken och tar en klunk öl. XTC's Making Plans For Nigel, Stina Nordenstams Här Slutar Kartan och Tuxedomoons No Tears For The Creatures of the Night, Lou Reeds Perfect Day och den underbara Alla har glömt (men inte jag) blir som sagor från en annan värld.

Den slitna notpärmen i knät verkar innehålla hundratals magiska berättelser. Till sist blir den hopsjunkne mannen på scenen faktiskt en riktig sagofarbror, när han får oss att sjunga med i Svampbob Fyrkants The Best Day Ever. Efter stående ovationer kommer bandet tillbaka. Att få höra Freddie Wadling sjunga My Funny Valentine gör mig tårögd igen. Vemod och lycka på samma gång, men mest lycka över att få ha hört en så underbar konsert med Sveriges största röst.

Foto: Jonas Adolfsson