torsdag 6 augusti 2009

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie


Jag ber om ursäkt för min historielöshet. Det är först efter ett hundratal sidor som jag förstår var titeln kommer ifrån: den halva gula solen som prydde den kortlivade staten Biafras flagga. Historien tar sin början i Nigeria i början på sextiotalet. Hemma hos professor Odenigbo går diskussionerna höga mellan hans intellektuella vänner och kollegor. Finns det en gemenskap mellan alla invånare i Nigeria? Mellan alla folk i Afrika? Eller är négritude bara ännu ett tecken på att de vita inte ser skillnad på afrikanerna?

Jag blir glad över att höra så många olika röster i diskussionen. När handlingen utspelar sig i en miljö jag inte känner till sedan innan, blir bilden snedvriden om man bara får höra den ena parten. Nu visar det sig ändå att det främst är en sida som kommer till tals; de flesta personerna i berättelsen tillhör igbo, en av folkslagen i Nigeria. Allt eftersom handlingen fortskrider stiger spänningen mellan igbo och de andra stora etniska grupperna, hausa och yoruba.

Allt berättas ur det personliga perspektivet hos flera personer; de två väldigt olika tvillingsystrarna Kainene och Olanna, de män som älskar dem, och Ugwu som är tjänstepojke hos Odenigbo och Olanna. Precis som i Orhan Pamuks böcker, så får personernas tankar illustrera hur varje person väljer mellan att hålla sig till (de afrikanska) traditionerna eller ta till sig nya (engelska) vanor, eller välja att ta till sig det bästa och viktigaste ur båda kulturerna.

Något jag funderat på och kanske kommer att skriva om senare, är hur goda författare använder ett språk som är så personligt och krävande att det inte går att läsa snabbt. Jag är fascinerad av att upptäcka att jag har fel, i alla fall vad gäller Chimamanda Ngozi Adichie. Meningarna är korta och förklarande, och människor förklarar sina åsikter tydligt i sina repliker och tankar. Utan många adjektiv skapas en känsla för omgivningarna och stämningarna. Handlingen förs snabbt framåt med korthuggna meningar i rask takt. Det gör den omfångsrika boken lättläst, men absolut inte simpel, tvärtom! Berättelsens uppbyggnad skapar en god förståelse för varje persons karaktär och omständigheter, och en spännande historia som hela tiden drar en vidare. Vid ett tillfälle under läsningen (i en pendeltågsvagn mitt på ljusa dagen) ryckte jag till och flämtade högt av en otäck händelse. Så plötsligt har jag aldrig blivit överraskad under läsning av en bok tidigare.

Boken tar oss igenom glädjen när man bröt sig loss från övriga Nigeria och skapade Biafra. Jag har lätt att förstå upphetsningen hos den inflyttade engelsmannen Richard Churchill och hans intensiva engagemang för igbo-folket. Även om han aldrig kunde räknas som en infödd nigerian, kan han väl räknas till en ur-biafran när han har varit med om landets födelse? Men situationen med grannlandet är ändå aldrig säker, och alla huvudpersoner påverkas när kriget med Nigeria gör landet fattigare och farligare.

Även om jag ännu bara har hört en sida av historien, har jag fått veta mycket mer om Biafra och Nigeria av några människor i handlingens centrum, och känner stark sympati för dem. Jag hoppas att jag aldrig skall behöva uppleva krig, men jag önskar att jag hade kunnat få sitta med en kväll och diskutera med professor Odenigbo och hans intelligenta vänner, dricka konjak och lyssna på high-life.

Fler böcker av Chimamanda Ngozi Adichie:
Det där som nästan kväver dig 

4 kommentarer:

Hermia sa...

Du skriver så fint om en alldeles fantastisk roman! Oj vad jag trivdes bra i den, trots de grymheter som skildrades. Den är så skickligt skriven!

Förresten går läsningen av Livet en bruksanvisning riktigt bra. Har kanske 120 s kvar och har passerat resterna av festmåltiden. Det är också en roman/hus jag gillar att vara i.

Jenny B sa...

Ja, den här boken var verkligen en god överraskning! Jag hoppas att fler kan lockas att läsa den, och inte bli avskräckta av det allvarliga temat.

violen sa...

Jag kände precis som du gör i dina sista meningar när jag läst ut den här boken. En antikrigsskildring av rang och samtidigt en hyllning till litteraturen!

Jenny B sa...

Ja, boken berättar om en hård och viktig period i historien på ett spännande sätt, men utan att förenkla det för sig. Jag tänker på den fortfarande.