Jag väntade mig att få se några tanklösa egoister som pippat och shoppat sig in i ett hörn. Jag trodde inte att jag skulle kunna uppamma mycket sympati för dem. Vad jag fick se var nästan raka motsatsen. Det var också en mycket mer sammanhängande och drabbande pjäs än Mark Ravenhills Snittet som Stadsteatern spelade för några år sedan.
Programbladet citerar ur pjäsen "Jag tror att vi alla hittar på historier för att orka. Och jag tror att det en gång fanns historier så stora att man kunde leva ett helt liv i dem. Men de dog ut allihop, så nu hittar vi på våra egna historier. Små historier."
Jennie, Mattias, Danny och Erik verkar inte ha några tydliga historier som hjälper dem att planera sina liv. De lever för stunden, letar efter de glädjeämnen de känner till och begår många misstag på vägen. Ändå är de inte osympatiska, tvärtom försöker de nå varandra och stötta varandra så mycket de kan, men de är svaga i köttet och omständigheterna är hårda. De måste göra saker som bär dem emot, och även att leva vidare efter något sådant känns motbjudande. Vägen ut ur det här livet blir skrämmande ofta en dödslängtan för ungdomarna som inte har upplevt tryggheten i ett normalt Svenssonliv. Den enda som har en livsfilosofi är affärsmannen Max (Ralph Carlsson), och han är den verkligt motbjudande människan i den här pjäsen.
Alla skådespelare gör fantastiska insatser. När Erik (Björn Bengtsson) vill bli av med sitt drogberoende, tvingar rehab-programmet honom att göra sig av med alla känslomässiga beroenden. Det är den stränga inställningen som startar hela händelsekedjan mot katastrofen. Mattias (Jonatan Rodriguez) uttrycksfulla blick på honom växlar från kärlek över hjärtesorg, hat och ren jävelskap. I ett utsatt ögonblick på en anställningsintervju försäkrar Jennie (Lisa Werlinder) med darrande käke och tårar i ögonen att ja, hon har bra självförtroende. Stackars lille Danny (Michael Jonsson) tror att han vet vad han drömmer om, och hur skulle han kunna drömma något annat?
Ungdomarna har inga andra än sig själva, och de dras till varandra, hoppas på varandra och anklagar varandra när besvikelsen kommer gång på gång. Det dyker upp många humoristiska vändningar som strax slår över i tragedi, men varje gång jag får en fnissattack sker det tillsammans med personerna på scenen, strax innan skrattet fastnar i halsen.
Fastän våldet i pjäsen är nedtonat fram till det blodiga slutet, är det en brutal historia. Jag rekommenderar den av allt hjärta till dem som har stark mage, men bara, bara till dem.
Länk till Stadsteaterns sida om Shopping and F***ing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar