Det som den gode Wolfgang Amadeus Mozart kallar dissonans är i våra öron den ljuvaste musik, om än vemodig och känslosam. Men efter första satsen i hans Stråkkvartett C-dur "Dissonanskvartetten" (1785) är det fler känslor som får stiga fram, ypperligt framspelade av de inlevelserika musikerna i Quartetto di Cremona. Skickliga och tonsäkra som de är kan de släppa fram den aningens mer dramatik som gör att musiken får färg och liv.
Konsertens andra verk är ett uruppförande av verket Hidden place av kompositören Aviya Kopelman, och kvartetten startar det redan innan applåderna för Mozart klingat ut. Nu är det verklig dissonans vi hör; mot en bakgrund av skön musik ur högtalarna (säkert en inspelning av Cremona-kvartetten själv) inleder försteviolinisten Cristiano Gualco en egensinnig, gnagande ton som knappt hörs mot den "riktiga" musiken. Andrafiolen, violan och cellon ger sig en efter en in med egna skavande toner, men efter hand börjar även de spela de skönare melodier vi kunde höra från början. Det blir en intressant tankeövning: hur mycket dissonans tål vi innan det förstör harmonin? Hur mycket harmoni behövs för att dränka dissonansen? Det är min slutsats om första satsen, You Have Life.
I de två följande satserna, Just A Ghost och Don't Give U, startar musiken åter igen med något som kan låta som oharmoniska, rent utav aggressiva stråkdrag och -slag mot instrumenten, men se, nu spelar de olika stämmorna slingor som tillsammans bildar en harmoni. Nu blir alltså summan av det omelodiska inte kaos utan faktiskt melodiska klanger. De två sista satserna, Kindness and Courage och Cannot Go Back, är helt enkelt njutbar musik av mer klassiskt slag. Sammantaget är Hidden place ett mycket givande verk, och när jag säger att det startade intressanta tankar hos mig är det inte en eufemism för att det lät illa, för jag tyckte mycket om klangerna från början till slut. Det var en ära att få vara med om uruppförandet och få applådera Aviya Kopelman ordentligt!
Efter paus fick vi höra Ludwig van Beethovens Stråkkvartett a-moll (1825), hans näst sista, ett långt och rikt verk och inte oväntat framfört med stor nyansrikedom och nödvändig balans mellan tyngd och lätthet av Quartetto di Cremona. Mina tankar om den fångades väl av vad Cristiano Gualco sade till oss efteråt: den kvartetten är på litet tyskt och Beethovenskt vis så rik på allt; alla känslor, tankar, humanism, filosofi. Därför ville de ge oss något litet mer lugnande efteråt - inte för att Mozart automatiskt är lugnande, men för att hans Hoffmeister-kvartett (1785) innehåller ett av de vackraste Menuetto som finns, och just det fick vi höra som avslutning på en mycket, mycket bra konsert.
Konsertens andra verk är ett uruppförande av verket Hidden place av kompositören Aviya Kopelman, och kvartetten startar det redan innan applåderna för Mozart klingat ut. Nu är det verklig dissonans vi hör; mot en bakgrund av skön musik ur högtalarna (säkert en inspelning av Cremona-kvartetten själv) inleder försteviolinisten Cristiano Gualco en egensinnig, gnagande ton som knappt hörs mot den "riktiga" musiken. Andrafiolen, violan och cellon ger sig en efter en in med egna skavande toner, men efter hand börjar även de spela de skönare melodier vi kunde höra från början. Det blir en intressant tankeövning: hur mycket dissonans tål vi innan det förstör harmonin? Hur mycket harmoni behövs för att dränka dissonansen? Det är min slutsats om första satsen, You Have Life.
I de två följande satserna, Just A Ghost och Don't Give U, startar musiken åter igen med något som kan låta som oharmoniska, rent utav aggressiva stråkdrag och -slag mot instrumenten, men se, nu spelar de olika stämmorna slingor som tillsammans bildar en harmoni. Nu blir alltså summan av det omelodiska inte kaos utan faktiskt melodiska klanger. De två sista satserna, Kindness and Courage och Cannot Go Back, är helt enkelt njutbar musik av mer klassiskt slag. Sammantaget är Hidden place ett mycket givande verk, och när jag säger att det startade intressanta tankar hos mig är det inte en eufemism för att det lät illa, för jag tyckte mycket om klangerna från början till slut. Det var en ära att få vara med om uruppförandet och få applådera Aviya Kopelman ordentligt!
Efter paus fick vi höra Ludwig van Beethovens Stråkkvartett a-moll (1825), hans näst sista, ett långt och rikt verk och inte oväntat framfört med stor nyansrikedom och nödvändig balans mellan tyngd och lätthet av Quartetto di Cremona. Mina tankar om den fångades väl av vad Cristiano Gualco sade till oss efteråt: den kvartetten är på litet tyskt och Beethovenskt vis så rik på allt; alla känslor, tankar, humanism, filosofi. Därför ville de ge oss något litet mer lugnande efteråt - inte för att Mozart automatiskt är lugnande, men för att hans Hoffmeister-kvartett (1785) innehåller ett av de vackraste Menuetto som finns, och just det fick vi höra som avslutning på en mycket, mycket bra konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar