To Say Nothing of the Dog av Connie Willis

När man upptäckte att det inte gick att hämta föremål eller ändra historiens gång, lämnades tidsresandet till historiker och specialintresserade personer. Tekniken och effekterna av den är fortfarande under utforskning, och genomförandet ibland okontrollerat och, rent utsagt, slarvigt. Då inga stora anslag går till tidsresor är det enskilda mecenater och deras önskningar som styr. Vår huvudperson Ned Henry och hans kollegor har i flera omgångar sänts tillbaka till Coventry den 14 November, då katedralen bombades till ruiner av tyskt stridsflyg. Det är den dominanta Lady Schrapnell som organiserat återuppbyggandet av katedralen, och invigningen skall ske i "nutid", alltså 2057.

Men ett antal föremål saknas för att göra inredningen komplett, och det som Ned och hans närmaste kollegor intensivt letar efter är "the Bishop's bird stump". En bird stump är en sorts vas i form av en stubbe prydd av en fågel, med ett antal hål att stoppa blommor i. Det låter inte så elegant, och senare beskrivningar i boken gör klart att vasen i fråga är skrattretande ful. Det smaklösa prydnadsföremålet som fått så stor signifikans utgör drivkraften för Connie Willis bok To Say Nothing of the Dog, där högt och lågt blandas med samma inlevelse för att skapa dråpliga situationer och låta handlingen snubbla framåt.


Oroväckande är att det sker glidningar i tidsresorna; då och då hamnar den resande inte där inställningarna menade utan några minuter, ibland timmar, fel, och ibland inte heller på rätt plats. Det sker i synnerhet i närheten av stora signifikanta händelser som skulle kunna förändra historien. Det är som att tidsflödet skyddar och korrigerar sig självt mot manipulation. Av den anledningen går det inte att hamna exakt vid kritiska punkter, men förutom det sker det också en del andra glidningar som skulle kunna betyda att hela tidsrese-nätet är på väg att trasas samman.

Nu gäller det dock att låta den utarbetade Ned Henry vila upp sig från sin time lag, en förvirring han drabbats av efter för många tidsresor på kort tid. Han skall skickas till 1888 för två veckors lugn och ro. Introduktionen till Viktorianska England blev bristfällig men han har åtminstone några kunskaper från Jerome K. Jeromes fantastiska bok Tre män i en båt. Och det blir en del av det; ramlande i floder, jagande av trilskande katter och flegmatiska hundar, en del romantik och väldigt många dråpliga situationer orsakade av att någon hör fel eller handlar oeftertänkt. Just det senare är något jag mer irriteras än roas av. Det, tillsammans med att det signaleras att alla tidsdilemman kommer att lösas till slut (vilket sker, men på väl krångligt vis) inklusive några par som skall förälska sig, gör boken i mitt tycke överlastad med överflödigt prat som inte närmar sig centralpunkten förrän onödigt sent. Det som ändå är givande är den känslan som kommer över såväl Ned Henry som mig mot slutet av boken; omsorgen om den bombade katedralen och den upplyftande känslan av att se den återuppbyggas, hur hisklig fågelstubbvasen än är.