The Luminaries av Eleanor Catton

År 1866 är Nya Zeeland en spännande ny värld att upptäcka och starta ett nytt liv i - ibland till och med genom att byta namn och lämna sitt gamla liv bakom sig. Guldruschen ger hopp åt även de fattigaste att lyckas skaka fram en förmögenhet, och de ännu mer företagsamma och kanske skrupellösa ser chansen att berika sig på andra människors olycka eller oaktsamhet. Eleanor Catton ger oss den bilden i blixtbelysning; den unge och någorlunda välbärgade Walter Moody står i dörröppningen till hotellets rökrum i nyzeeländska Hokitika. Hon beskriver hans utseende och tankar, och något om hans direkta bakgrund, nyanländ som han är på platsen.

Framför honom sitter ett dussin män tysta. Alltför tysta - det är som att de väntar på att han skall gå. Vad är det som fört dem samman och vad vill de åstadkomma med sitt möte? I stor detalj går boken igenom vad männen har gjort och vad de gör därnäst, och inte bara männen i rummet utan de som inte är närvarande, de för vilka männen har mötts ikväll.

Berättelsen rör sig mellan olika personer i det lilla men växande samhället Hokitika: guldletare, framgångsrika eller inte; hotellägare; en av stadens prostituerade; de personer som placerat henne där; de som älskar henne och på olika sätt vill henne väl; inflyttade guldletare från Kina med minst ett eget motiv för hämnd. Det dukas upp ett antal mysterier redan från början, mysterier av det slag som hänförde en publik på 1800-talet. Vart har den ytterst lyckade guldletaren Emery Staines tagit vägen? Vad är det för guld som hittats i Crosbie Wells stuga, och gick det till när han så hastigt avled?

Flera av ledtrådarna pekar åt nästan samma håll och låter oss läsare börja pussla ihop vad som kan ha hänt. Det hela kompliceras dock av att det är många aktörer i de olika dramerna, och även om deras bakgrund och intentioner snart framgår av situationerna de dyker upp i, blir det efter hand svårare att hålla isär vem som vet vad och har gjort vad med vem. Nästan halvvägs genom boken har några av de initiala mysterierna lösts, men nya har tillkommit.

Boken The Luminaries är över åttahundra sidor lång. Berättelsen innehåller många detaljer, och de har sin plats då mycket i handlingen hänger på detaljer, och då flera av personerna har anledning att uttrycka sig omsorgsfullt. Men efter hand blir det svårare att hålla uppe intresset för människorna och deras invecklade konspirationer, och man önskar sig en rappare berättarstil. Det får man på det sista hundratalet sidorna då kapitlen reduceras till några sidor eller mindre, och enstaka scener piskas fram och ger ännu fler bakgrundsdetaljer. Tyvärr blir det en besvikelse, dels för att tempoväxlingen känns forcerad och dels för att det som avslöjas inte är tillräckligt som motvikt till allt vi fått veta under de första sjuhundra sidorna. The Luminaries visar att Eleanor Catton kan skriva väl, för det gör hon, men att hon skulle behöva trimma formatet för att skapa en smidigare och mer sammanhållen berättelse.