Jane Eyre på bio

De hårda orden och de grymma bestraffningarna knäcker inte det lilla barnet Jane Eyre. Hon vet att hon inte har ljugit, och hon vet att de som anklagar henne, det är de som är orättvisa lögnare. Säkert provoceras hennes plågoandar ännu mer av hennes starka självkänsla, men hur mycket de än slår och skrämmer så tar sig Jane Eyre igenom barndomen och skoltiden okuvad.

Men när filmen börjar ser vi henne fly, springande på småvägar, över vida fält, genom hällregn, förtvivlad och till sist så utmattad att hon faller ihop på tröskeln till ett litet hus på heden. Där tas hon om hand av de vänliga syskonen Rivers. Alla vi som känner till handlingen vet varifrån hon flytt och varför, men vad som har lett fram dit berättar filmen nu i kronologisk ordning.

I tillbakablickar får vi se hur den lilla, lilla Jane Eyre skickas av sin elaka faster till en ännu hemskare flickskola, där hon åtminstone får en användbar utbildning till guvernant. Livet är så hårt, med hökögda vuxna i varje hörn, beredda att slå ned på varje liten viljeyttring. Rummen ser fuktiga och dragiga ut, och även fotot tränger sig tätt inpå människorna, så att de känns instängda i sina liv. När kameran någon gång visar landskap, är det blåsiga vidder med gult gräs man får se. Ingen skönhet bjuder filmen på, men det gör den så mycket mer fängslande.

Det hedrar Jane Eyre att efter att ha blivit slagen och utskälld i hela sitt liv, så är hon själv så vänlig och tålmodig med sin första elev, lilla Adele, på sin första anställning på Thornfield Hall. Det geniala med att scenerna för det mesta hårda och kalla, är att de små ljuspunkterna står ut så mycket mer. Som när Jane första natten på Thornfield Hall visas till sitt rum. Sitt egna rum, med en säng, kudde, bord, stolar och några andra möbler! Och man har tänt en brasa för att det skall stå varmt när hon kommer! Värmen spred sig till min egen maggrop, och jag log lika stilla som Jane över det lilla trånga rummet.

Det är ändå ganska ensamt för Jane på Thornfield Hall. Hon går ofta omkring för sig själv, med armarna så skönt i sidan. Husets ägare, Mr Rochester, är sällan där, och brukar komma och resa igen med kort förvarning. Men till slut kommer han ju ändå, och är krävande och irriterande men ändå fascinerande... Här önskar jag att filmen hade visat mer av hur de två diskuterar, och långsamt börjar beundra varandras intellektuella styrka under meningsutbytena. Det är det enda jag saknar i filmen.

Under händelsernas gång får vi dels se fruktansvärt spännande scener, då och då några riktigt humoristiska ögonblick, och några få moment av romantik och åtrå. I den här filmen som (med flit) snålar på det estetiska får inte ens Michael Fassbenders (Rochesters) stilighet lysa igenom. Mia Wasikowskas tuktade frisyr gör sitt till för att dämpa minsta gnista av charm hos henne. Men det är som sagt inte en drömskt romantisk film, det är en film om en människas liv, Jane Eyres liv, under en tid när kvinnor hade få möjligheter att gifta sig av kärlek eller besöka de där fjärran länderna med spännande namn som Jamaica, Madeira, Indien. Men den starka, starka Jane Eyre vägrar att ta emot de erbjudanden som bara ger henne hälften av den kärlek och det liv hon behöver. Det gör hennes liv svårare, och det som till slut väntar henne är inte den enkla segern och lyckan, men vi som har fått leva med henne i två timmar vet att hon är stark nog att klara alla prövningar som kan komma.